Archive for the ‘EMU’ category

Grekland är kaputt!

maj 5, 2010

Spelet kring den oundvikliga grekiska statsbankrutten ter sig allt mer makaber för var dag. Dagens Industris (DI) nätupplaga liknar numera mest en ekonominyheternas Aftonbladet och under dagen trumpeterade man ut nyheten om en tysk ”superaffär”, nämligen  ränteintäkter på 25-29 miljarder kronor på den tyska delen av 80 miljarders-lånet (euro) till Grekland. Frågan är väl snarast den om hur omfattande  de tyska kreditförlusterna blir. IMF står för resten av det sammanlagda lånet på 110 miljarder euro.  Efter ett samtal till finansdepartementet fick jag uppgiften att den svenska delen på IMF-lånet kan beräknas till grovt 1,5-2,5 % av det totala beloppet d.v.s ungefär 450-750 miljoner euro.

DI:s sifferexercis blir smått löjeväckande mot bakgrund av det relativt snabbt annalkande slutet på det storskaliga grekiska bedrägeriet. Faktum är att ju snarare Grekland ställer in betalningarna med påföljande omförhandlingar och massiva avskrivningar av lånen dess bättre för EMU-ländernas skattebetalare. Grekland är nämligen ett stort svart hål i ekonomiskt hänseende med få ljuspunkter. Externa bedömare vilka ej är part i målet är inte nådiga i sin kritik av EMU-ländernas långvariga missbruk av regelverk och obalanserna i systemet. De tyska, franska och schweiziska bankerna skjuter helst på det oundvikliga i en from förhoppning om bättre tider. En rekapitalisering av bankerna står i så fall för dörren men bättre förr än senare och vi lär i så fall få se en repris på det motbjudande fenomenet med privata vinster men socialiserade förluster då vi åter står inför en kris av systemhotande karaktär.

De stipulerade lånevillkoren är för tuffa för Grekland och kommer att förvärra krisen. Den grekiska konkurrenskraften är körd i botten med politikers och fackföreningars benägna hjälp.  Daniel Gros vid CEPS konstaterade redan för en vecka sedan att den grekiska stabilitets- och tillväxtpakten, en förutsättning för de gigantiska lånen, inte är trovärdig. Regeringen har visserligen föreslagit en höjning av momsen med ytterligare 2 procentenheter sedan dess men Gros finner att hälften av åtgärderna i programmet inte håller måttet och det gäller främst inkomstsidan,  den krympande ekonomin underlättar inte det minsta. Förhoppningarna om en radikal omstrukturering av den grekiska ekonomin inom ramen för EMU förefaller minst sagt fantasifull.

I samband med de grekiska inställningarna av betalningarna, antingen det sker inom en nära framtid eller om något år är det dags att utlösa den nukleära optionen och låta grekerna lämna EMU och devalvera. I Tyskland har för övrigt det otänkbara ventilerats i den offentliga debatten, nämligen EU-vännernas värsta mardröm, ett tyskt utträde ur EMU! Är det början på slutet vi ser i den från början felkonstruerade monetära unionen? Inte alls osannolikt, hur pass utdragen processen i så fall blir kan man bara spekulera i men vi lär i så fall snabbt få höra federalisternas desperata rop på en fiskal union! Reform eller sönderfall? Upplösningen av detta drama lär tyvärr bli otäck!

Annonser

Otmar Issing och det grekiska EMU-debaclet

februari 27, 2010

Den grekiska statsfinansiella tragedin eller farsen om man så vill får mig osökt att tänka på Bundesbanks tidigare chefsekonom Otmar Issings varningar inför ett eventuellt tyskt EMU-medlemskap i mitten av 90-talet. Liksom en majoritet av tyska nationalekonomer av rang motsatte han sig ett tyskt medlemskap och varnade för allvarliga problem i framtiden enär den tänkta valutaunionen var felkonstruerad och de inbyggda strukturella problemen förr eller senare skulle komma att utsätta unionen för mycket allvarliga prövningar. Den stunden är nu kommen. Visserligen har ett stort antal medlemsstater brutit mot EU:s finanspolitiska regler vid upprepade tillfällen genom åren och stabilitetspaktens trovärdighet är numera rejält underminerad för att inte säga obefintlig. Finanskrisen kom obönhörligt och slutgiltig att avslöja de storskaliga och systematiska bedrägerierna i statlig regi i ett av unionens mest korrupta länder. Grekland ligger i nivå med Bulgarien och Rumänien i Transparency Internationals korruptionsindex. Att behöva lyssna till befängda bortförklaringar om internationella finanskomplotter och stulet nazi-guld ökar inte trovärdigheten för den grekiska politiska eliten, grekerna i gemen vill inte heller kännas vid ett omfattande skattefifflande och en utpräglad ”free rider” kultur.

Ur ett nationalistiskt eller nationellt sinnat perspektiv är situationen både hoppingivande och skrämmande. Unionsförespråkarna kan nu hävda att krisen måste medföra nya och avgörande steg mot en fullständig politisk union vilket ju även EMU-kritiska ekonomer länge hävdat är ett nödvändigt rekvisit för en fungerande europeisk monetär union. Federalisterna känner en svag strimma av hopp och skulle naturligtvis glädjas inför utsikterna av gemensamma europeiska skatter och massiva EU-transfereringar mellan unionens mer välskötta ekonomier och de ekonomiskt och politiskt ansvarslösa länderna i syd- och sydösteuropa.

Hur stor är då sannolikheten att vi inom de närmaste åren får se ett slutgiltigt fullbordande av den federalistiska drömmen? Svaret är lyckligtvis, inte så stor! Den monetära unionen kommer sannolikt att hanka sig fram ytterligare ett antal år och frågan nu är främst hur villkoren för en grekisk räddningsaktion kommer att se ut och vilka EU-länder som i praktiken står för notan. Sverige kommer garanterat att få ta sin del av ”ansvaret”. Ytterligare en möjlighet som inte helt kan uteslutas är att den grekiska krisen snabbt får spridningseffekter och antar sådana proportioner att hela EMU-projektet havererar. Även vi EU- och EMU motståndare bör dock ha i åtanke att ett sådant okontrollerat förlopp skulle få mycket allvarliga ekonomiska konsekvenser för hela den europeiska ekonomin inklusive vår egen.

Lissabonfördragets ”no bail out” klausul  paragraf 125 kommer att väga fjäderlätt i sammanhanget. Vad Issing och andra insiktsfulla bedömare säger innebär implicit att en grekisk räddningsoperation snarast är att likna vid en ad hoc lösning. Den akuta krisen bemästras men allt annat lika, d.v.s fortsatt oansvariga politiker i krisländerna och med de grundläggande strukturella problemen inom EMU och de ”drabbade” länderna olösta skjuts problemen bara på framtiden. Till eländet hör att ”solidaritetsaktionen” bara förvärrar den moraliska risken, incitamenten för en ansvarsfull ekonomisk politik försvagas ytterligare och förväntningarna på ekonomiskt bistånd stiger även hos de andra patienterna.

Att i detta läge höra framträdande rikspolitiker höja kravet på en ny svensk EMU-omröstning har lite grann av ett löjets skimmer över sig men att jag skulle behöva läsa en artikel av vår kanske främste nationalekonom Lars Calmfors där han förespråkar ett EMU-medlemskap fick mig att höja på ögonbrynen. Nu visade det sig lyckligtvis att argumenten för ett medlemskap inte stärkts på något vis, det handlade främst om att visa pekuniär ”solidaritet” med våra EMU-bröder och systrar. Även om det finns några tveksamma inom de egna sverigedemokratiska leden är ett konsekvent EU- och EMU motstånd en principiell, ideologiskt och fortfarande även en ur ett partipolitiskt perspektiv strategiskt riktig och vinnande ståndpunkt. Den allmänna opinionen är ju som bekant av sällsynt ombytlig och skiftande karaktär.

EMU och EU i djup kris

mars 8, 2009

Följande debattinlägg publicerades i Borås Tidning (BT) den 9-3-2009 eu-no

Nu varnar internationella bedömare för att den allt djupare recessionen riskerar övergå i en depression! Finanskrisen har med full kraft drabbat även realekonomin. Delar av svenskt näringsliv och den livsviktiga exportindustrin kämpar för sin överlevnad. En flytande växelkurs innebär nu sammantaget en fördel för svensk ekonomi även då man beaktar ökade importpriser och andra relevanta faktorer. I stället för löneflexibilitet fungerar kronförsvagningen som en stötdämpare i en extremt allvarlig ekonomisk situation. En självständig svensk Riksbank vars stabiliseringspolitik främst utgår från ett nationellt perspektiv, till skillnad från den Europeiska centralbankens, är ytterligare en fördel med att stå utanför ett krackelerande valutasamarbete.

Ett av huvudargumenten för att gå med i den europeiska valutaunionen EMU var att den relativt snabbt skulle leda till en långtgående utjämning mellan medlemsländernas ekonomier. De experter som varnade för att EMU utgjorde ett långt ifrån optimalt valutaområde och var illa rustat för att bemöta en utdragen lågkonjunktur får nu tyvärr se sina farhågor besannade. Flera av de gamla medlemsländerna riskerar en statsfinansiell härdsmälta (!).Tysklands kraftiga produktivitetshöjningar och stora handelsöverskott står i stark kontrast till Grekland, Portugal, Spanien och Italien som kämpar med både budgetunderskott, handelsunderskott, en stor statsskuld, ifrågasatt kreditvärdighet samt en sedan länge vikande konkurrenskraft. Istället för konvergens (utjämning) har vi fått ökade ekonomiska skillnader inom euroområdet. En uppluckring av stabilitetspakten med få sanktionsmöjligheter har förvärrat utvecklingen. EMU har inneburit ett skydd för flera av medlemsländerna från att vidta nödvändiga strukturella reformer. Priset får skattebetalarna i de ekonomiskt och politiskt mer ansvarsfulla länderna betala, och det inkluderar Sverige. Tillståndet i de flesta tidigare öststatsländerna, flera med EMU-ambitioner är katastrofalt, konsekvenserna kan bli vittgående.

Om utvecklingen i sin förlängning paradoxalt nog leder till en ytterligare fördjupning av det monetära samarbetet, inledningsvis genom att Frankfurt och Bryssel tar över ansvaret för statsfinanserna i de länder som drabbas av eller hotas av en finansiell härdsmälta, eller om den monetära unionen rentav riskerar ett haveri återstår att se. Krisen för EMU innebär även en kris för EU. Den av svenska EU-aktivister så hyllade ”starka” euron är en belastning då EMU-området förväntas ha en negativ tillväxt på ca 3% under 2009.
Att delar av alliansen och socialdemokratin i det här läget propagerar för ett snart svenskt EMU-inträde och dessutom utmålar valutasamarbetet som en  framgångssaga får väl tillskrivas det drag av utopism som ofta karaktäriserar den starkt EU-troende. Alliansen har sedan länge marginaliserat sina egna EU-skeptiker och socialdemokratins försök att framställa sig som EU-kritiskt är inte seriöst med tanke på att man för det mesta anpassar sig till den egna partigruppens PES EU-vänliga linje i Europaparlamentet.

I ett EU med små möjligheter till ansvarsutkrävande, bristande kontrollmekanismer, obefintlig delaktighet och otillräcklig insyn och öppenhet är den svenska självständigheten nu närmast att betrakta som en illusion och legitimiteten i det pågående europeiska superstatsbygget kan allvarligt ifrågasättas. EU:s nya grundlag innebär det slutgiltiga grundskottet för Sverige som nationalstat. Sverigedemokraterna går till val med ett klart och tydligt krav på ett utträde ur en federalistisk, övernationell och odemokratisk europeisk union.

Krister Maconi (SD) Kandiderar till Europaparlamentet


Har du bästa bolåneräntan? Privatekonomi