Avgudadyrkan, hybris och lite siffertrixande

Nej rubriken syftar inte på de importerade ”nysvenska” häxprocesserna som avhandlats i Borås tingsrätt från tid till annan utan jag tänkte närmast på kommunalrådet Lena Palmén (S) som under fullmäktiges budgetförhandlingar konstaterade att en enad fullmäktigeförsamling närmast dyrkade Borås arbetslivsnämnd och dess tillika socialdemokratiska ordförande Lars-Åke Johansson. Jag kände mig halvt nödgad att ta en replik, gå upp i talarstolen och påpeka att nämnden förvisso gjort ett hyfsat jobb men att jag personligen inte tillhörde de dyrkandes digra skara.

Nämnde Johansson, en gråsosse med mer än ett lätt drag av gamle transportbossen Hans ”Hoffa” Ericson har för vana att vid de årliga budgetförhandlingarna kliva upp i talarstolen och självbelåtet lägga ut texten om vilket faaantastiskt jobb nämnden återigen har uträttat under året. Sjuklövern, väl representerad i nämnden brukar instämma. Integrationsarbete utgör en viktig del av nämndens arbete. Offentlig kritik har dock inte saknats mot en del av nämndens integrationsinriktade projekt under året. För att sätta in resultatet av nämndens integrationsarbete i ett större perspektiv brukar jag ställa några frågor till nämndens ordförande under budgetförhandlingarna.

Jag ville då få svar på frågan om hur statistiken och situationen ser ut för de utrikesfödda i Borås i sin helhet beträffande arbetslöshet och utanförskap. Lars-Åke Johanssons standardsvar är att han inte har några svar på frågorna då det inte ingår i hans uppgifter som nämndordförande att hålla sig informerad om detta, dessutom gör han självfallet inte skillnad på folk och folk! Enligt arbetsförmedlingens egen statistik var 4496 personer öppet arbetslösa eller sökande  i program med aktivitetsstöd i oktober 2013, en nedgång från året innan med 83 personer. Beträffande de utrikesfödda är siffrorna omvända! Antalet arbetslösa har ökat från 2140 personer till 2233 personer. Alltså mer än en procentuell fördubbling i relativa termer. Upp 4,3% för de utrikesfödda, ner 1,8% för de födda inom rikets gränser!

Socialdemokraterna skryter ofta om att man lyckats få ner utbetalningarna för försörjningsstödet (ca 70% utgörs av utrikesfödda) med någon procentenhet men undviker sorgfälligt att berätta om att kostnaderna överförs på andra offentligt finansierade åtgärder eller projekt. Jag motsätter mig absolut inte välfungerande och effektiva arbetsmarknadsåtgärder (snacka om bristvara i alliansens Sverige) men det är viktigt att ha en öppenhet och helhetsbild beträffande kostnaderna för arbetslöshet och utanförskap, utrikesfödd eller ej.

Den kompetente och modiga Chicago-utbildade nationalekonomen Tino Sanandaji brukar återkommande korrigera, rätta och slå hål på de myter och direkta felaktigheter som politiker och massmedia ofta okritiskt eller i rent propagandasyfte vidarebefordrar till allmänhet och kolleger. Ingen har väl glömt klyschorna om de 600000 invandrarna som gick till jobbet varje morgon. Den senaste i raden av återkommande utspel av mer eller mindre propagandistisk karaktär kom häromdagen då medierna triumfatoriskt lät meddela att tre fjärdedelar av alla jobb sedan 2006 gått till invandrare.

Sanandaji gjorde en snabbanalys av SCB-statistiken och den är inte vacker! Trots de otaliga miljarder kronor som satsats i en oöverskådlig mängd av arbetsmarknads- och integritetsåtgärder de 7 senaste åren har sysselsättningsgraden bland de utrikesfödda som står till arbetsmarknadens förfogande endast ökat från 57,3% till 58,3%. Siffran för utomeuropeiska invandrare har sjunkit från 55,1% till 54,9%  d.v.s nästan samma pinsamma resultat som år 2006 eller år 2000 för att gå lite längre tillbaka i tiden! Siffrorna gäller den märkliga och av ett EU-direktiv beordrade ålderskategorin 15-74 år men förändras inte enligt Sanandaji, om man i stället använder sig av den rimligare ålderkategorin 16-64 år.

Kommunstyrelsens erkänt skicklige (inte minst retoriskt) ordförande Ulf Olsson (S) missar aldrig ett tillfälle att framhålla de stora framsteg staden gjort under senare år. Visserligen har Borås gjort märkbara framsteg på en antal områden men Olssons och även andra Boråspolitikers återkommande mediala utspel om hur otrolig och närmast ofattbar stadens omvandling i positiv riktning tett sig de senaste åren får faktiskt lite grann av ett löjets skimmer över sig. Framsteg? Javisst! Men nog är det väl rimligt att beskriva utvecklingen med någorlunda realistiska penseldrag?

När Dagens Samhälle (30/2013) i en stort uppslagen artikel räknar upp ”Sveriges växande superkommuner” återfinns inte Borås bland dessa. Statistiken berör kommuner med tillväxt samtliga år 2003-2012 samt positivt netto i antal födslar, invandring och inrikes inflyttning. Dessutom skall de ha växt mer än riket under samma period. Borås återfinns inte bland de 54 kommuner som kvalificerat sig! En av Ulf Olssons återkommande käpphästar är invandringen till Borås, men inte heller på det området framstår Borås som speciellt framgångsrikt. Tittar man nogrannare på SCB-statistiken så blir man ganska överraskad, inte minst med tanke på retoriken över hur dåligt Borås presterar i jämförelse med andra svenska kommuner i absoluta eller relativa termer.

I år lär befolkningsökningen slå alla rekord, tyvärr presterar Borås även fortsättningsvis usla siffror vad gäller den så viktiga inrikes nettoinflyttningen. Den massiva utrikesbaserade inflyttningen av ofta resurssvaga individer lär knappast förbättra dagens statistik i fråga om medianinkomst, andel förtidspensionärer, företagare eller högskoleutbildade, där Borås på samtliga områden och fler därtill ligger under riksgenomsnittet år 2012 enligt ekonomifakta.se.

Till sist måste jag även uppmärksamma TNS Sifo siffrorna över hur allmänheten i Sverige uppfattar Sveriges 28 största kommuner. Borås återfinns nära botten i denna undersökning, nämligen på plats 22! Det du Olsson, det finns lite jobb kvar att utföra!

En stolt Boråspolitiker

Till min stora förvåning hittade jag en vettig text när jag råkade halka in på den osedvanligt sliskiga websidan Nyheter 24. Jag vill inte gärna undanhålla eventuellt nyfikna såhär i Pridetider denna underbara bild på Borås stolthet Ingvar Carlsson och den genomkorrupte superhomofoben och diktatorn Mugabe som förresten nyligen myglade till sig ytterligare en valseger.

Socialdemokratin har tyvärr en lång och moraliskt ytterst sjaskig politisk historia i sitt förhållande till och i sitt umgänge på olika nivåer med representanter för diverse kommunistregimer. Det är därför viktigt att inte låta allenast socialdemokrater eller dess sympatisörer skriva sin egen historia. Var gång kompetenta och vederhäftiga   journalister eller akademiker kastar nytt ljus eller påminner oss om de mörka sidorna i rörelsens historia gör man demokratin en välgärning.

Det är även med viss förvåning jag under de senaste åren noterat hur högt uppsatta kommunpolitiker i Borås rest till både Vietnam och Kina i syfte att utveckla kontakterna med eller att agera ”dörröppnare” eller på annat sätt befrämja Boråsregionens näringsliv, men i sammanhanget valt att negligera eller bagatellisera den så viktiga demokratiaspekten. Ett liberalt argument i sammanhanget är ofta att internationell handel med automatik undergräver auktoritära regimer men forskningen på området visar på ett komplext och långtifrån otvetydigt samband.

Frihandel är något viktigt och  något jag i de flesta fall med vissa förbehåll till fullo stödjer men när kommunpolitikerna tar på sig den ”utrikespolitiska kostymen” borde inte minst medierna granska deras agerande med ett kritiskt öga. Tyvärr ger den allt pågående strukturomvandlingen inom mediabranschen allt mindre utrymme för seriös granskande journalistik. På den svenska dagstidningsfronten är förresten SvD Näringsliv ett av få lysande undantag med Andreas Cervenka och Paulina Neuding i spetsen. Alltid intressant läsning!

Den twittrande politruken Gustafson (S)

Vid kommunfullmäktiges (KF) sammanträde tidigare idag hade jag bl.a ett kortare replikskifte med kommunstyrelsens ordförande Ulf Olsson (S) vad gäller hans i mitt tycke överdrivet positiva bild av Borås befolkningstillväxt år 2012.

I årsredovisningen för år 2012 som presenterades av den styrande rödgröna minoriteten kan man läsa sig till att Borås befolkningstillväxt under 2012 uppgick till 761 personer netto. Man kan vidare läsa sig till att födelseöverskottet uppgick till 305 personer samt att ”flyttningsutbytet mot utlandet” gav ett överskott om 500 personer men utbytet mot övriga Sverige gav ett underskott om 44 personer!

Jag har vid upprepade tillfällen i debatter i år och tidigare under mandatperioden påtalat det faktum att jag förstår att man vill framhäva Borås attraktionskraft genom att framhålla befolkningsöverskottet, men att man ändå bör beskriva utvecklingen i någorlunda realistiska termer. Borås är landets 13:de största kommun men den så hyllade befolkningstillväxten räcker endast till en blygsam 28:de plats bland landets kommuner enligt årsredovisningen.

Vad som icke nämns är att siffrorna gäller absolut befolkningstillväxt. Ser vi till den relativa befolkningstillväxten ger en hastig blick på SCB:s statistik vid handen att Borås passeras av ytterligare ett antal mindre kommuner!

Under det ca 7 timmar långa KF mötet råkade jag använda mig av ordet invandrare vid några få tillfällen under mina kanske alltför många besök i talarstolen. Mina blygsamma inlägg föranledde (som vanligt) extremvänsterns twitterkretiner att tugga fradga. Till den ömkliga skaran sällar sig förstås den mest pinsamma av socialdemokratiska partigängare, nämligen fullmäktigeledamoten Tomas Gustafson (S) som i affekt twittrar om att ”Maconi kunde inte låta bli att blanda in invandringen”.

Den absoluta majoriteten av nettoinvandrarna till Borås har under ett antal år utgjorts av utrikesfödda med ett stort inslag av socioekonomiskt svaga grupper samt ett växande antal analfabeter, men i en debatt om befolkningstillväxten i Borås ondgör sig Gustafson över att jag använder mig av begreppet invandrare i ett synnerligen relevant debattsammanhang.

Som invandrare kan jag fortfarande inte annat än förundras och skämmas över det svenska debattklimatet där ett hycklande och fegt etablissemang fortfarande närmast totalt dominerar politik och medielandskap.

När nu stora delar av Stockholm drabbats av de värsta upploppen någonsin inför en församlad världspress (!)  och Stockholmspolisen tvingas begära hjälp via RPS från polismyndigheter i övriga Sverige, vill fullmäktigeledamoten Gustafson (S) helst utmönstra och censurera begreppet invandrare i Borås kommunfullmäktige!

För att uttrycka mig i klarspråk. Det finns inga ursäkter för den förödelse och den rädsla som drabbat de skötsamma i de utsatta områdena och som orsakats av de mobbar med så gott som uteslutande utländsk bakgrund, invandrade eller Sverigefödda, som nu härjat i delar av Stockholm under snart fem (!) dygn. Min sympati går även till alla skadade poliser samt den illa utsatta räddningspersonalen i stenregnet. Vämjelse känner jag däremot över de journalister och övriga medlöpare som till varje pris och med alla medel ursäktar svineriet!

P.S. Kulturnyheterna tog nog kvällens PK-pris genom att presentera en för mig okänd ”författarbegåvning” som under stor indignation och på fullt allvar beklagade sig över att statsminister Reinfeldt använt sig av begreppen svensk lag och svensk polis! Tydligen ett utslag av tvättäkta rasism enligt det pursvenska medelklassoraklet från Södermalm.

 

Avdelningen misslyckad socialdemokratisk agitprop

Den pompöse riksdagsledamoten Patrik Björk (S) tar till brösttoner och blir snabbt och effektivt tillintetgjord av Mattias Karlsson (SD), en av riksdagens dugligaste ledamöter. Björk påminner för övrigt en del om vår egen dussinpropagandist i fullmäktige Tomas Gustafson (S).

Ikea, Sverige och DDR

Lite i skuggan av den mediala och kollektiva hysterin kring de tre SD-musketörenas ansvarslösa och omogna beteende en sen sommarnatt 2010 har även IKEA fått löpa ett smärre gatlopp i spalterna. Enligt uppgifter i DN har dock företaget agerat snabbt på sin viktigaste exportmarknad genom att tillsätta en utredning samt tillskjuta pengar till ett fortsatt forskning om hur politiska fångar utnyttjades i den forna kommunistdiktaturen. Roade mig med att plocka fram och bläddra i ett äldre specialnummer av medlemsbladet Sverige-DDR från år 1986. Berörda Stasi-anställda och dess svenska medlöpare torde knappast ha kunnat önska sig mer.

En leende Boråsfödd statsminister pryder omslaget för första gången tillsammans med diktatorn Erich Honecher. Nästa gång sker det så sent som 1989, strax innan murens fall då en strålande glad Ingvar Carlsson lyckoönskar den korrupte diktatorn Honecker inför DDR-diktaturens 40-års jubileum. De socialdemokratiska medlöparna gör inget för att dölja sin tillfredsställelse. Förbundsordföranden biskop Lars Carlzon och den tidigare ordföranden f.d. riksdagsledamoten Stellan Arvidsson (S) känner föga förvånande ”glädje och stolthet” inför händelsen. Jag skall inte trötta ut er med raden av (s) märkta riksdagsledamöter som gör servila stöduttalanden i DDR-regimens svenska propagandamagasin tillsammans med bl.a partiledare Rolf Hagel (APK) och dito Lars Werner (VPK). Politiska kräk hela högen!

Själv känner jag också en viss liten stolthet då jag efter ett kort samtal med den ansvarige redaktören som jag var flyktigt bekant med sedan tidigare lyckades få biskop emeritus Lars Carlzon avpolletterad från sitt uppdrag som kolumnist (!) i GP. Redaktionen var sorgligt okunnig om Carlzons roll som DDR-propagandist. Ganska så symtomatiskt för sakernas tillstånd i i stora delar av det offentliga Sverige på den tiden.

Det finns stora svinerier och det finns små, listan kan göras lång av bägge de sorter. Svenska politikers- och journalisters förhållande till kommunistdiktaturerna bara under 80-talet tillhör det förra och stora svineriet och inte minst journalisternas roll vore värt ett alldeles eget forskningsprojekt. IKEA, ett litet bidrag kanske? Jaja, det kan göras anonymt!

Statsvetaren Jenny Madestam, numera kolumnist på Expressen gör gemensam sak med alla mer eller mindre anonyma hel- och halvnazister på flashback och liknande medier genom att hävda att det kanske är Kent Ekeroth som läckt materialet till Expressen för att sätta dit sin vän och kollega Erik Almqvist. Snyggt jobbat statsvetarn! Till sist en liten fundering. Skall bunkern lyckas i sitt långsiktiga uppsåt? Då ligger potentialen för partiet på max 5% med risk för exit Riksdagen!

Bland (S)kojfriska konspiratörer och glada gamänger

Socialdemokratins ambitioner på att någon gång i framtiden återta sin förlorade ställning som det statsbärande partiet ter sig mer avlägsen för att inte säga ouppnåelig för var dag som går. I ärlighetens namn är grundorsaken strukturell vilket partiets ”skatteutredare” Leif Pagrotsky nyligen delvis berörde i en uppmärksammad DN-intervju vars slutsatser förresten knappast torde tilltala rörelsens representanter i Borås som ju befinner sig stadigt förankrade på partiets vänsterkant. En värdemätare på balansen mellan partiets realister och de mer troende socialisterna och allmänna virrpannorna torde visa sig då förtroenderådet sammanträder i Stockholm den 3-4 december. Dagsformen avgör väl i vilken kategori av de två sistnämnda man bör placera själva vingelholtarn.

Fram till dess får vi låta oss underhållas av ingen mindre än odågan, storskämtaren och middagsvärden Björn Rosengren (Telia, porrklubbar, Norgehistorier m.m) som bestämt dementerar att han menat allvar då han i ett telefonsamtal hävdat att ”Juholt måste bort”. Den inte fullt lika ”charmerande” Thomas Östros som ju tidigare vid ett flertal tillfällen vägrat uttala sitt direkta stöd för Juholt småpudlar nu inför media på ett ganska motbjudande och föga altruistiskt sätt. Den tredje middagsgästen Sven-Erik Österberg som även han tidigare hänvisat till VU i förtroendefrågan påstår idag att citat: ” Jag tycker att det finns en konspiration som är ganska obehaglig där man vill få fram skillnader i partiledningen, att vi ska ha olika åsikter och att det skulle förekomma hemliga möten”. Var det någon som nämnde statsbärande parti?

Den evinnerliga och i stort sett självförvållade cirkusen kring partiledaren Håkan Juholt, vars like man torde få söka någonstans i Ukraina innebär att uppförsbacken för partiet blir lång och mödosam oavsett partiledare. I det bästa och mest optimistiska av scenarier bör partiets övre gräns ligga någonstans kring 32% av rösterna i riksdagsvalet 2014, i dagsläget vågar jag knappast spekulera i den nedre gränsen. EU-valet samma år ser även det dystert ut för rörelsen, detta till skillnad från Sverigedemokraterna vilka är väl positionerade inför Europaparlamentsvalet 2014, alldeles oavsett om de europeiska unionsförespråkarna lyckas manipulera sig till en gemensam finanspolitik eller inte. Den monetära unionens, nära förestående sammanbrott och eventuella pånyttfödelse, om än i annan tappning, är något av det mest spännande jag upplevt sedan murens fall, tyvärr torde de ekonomiska följderna bli svårartade och långvariga, förvärrade av spridningseffekterna till främst de gigantiska men sköra japanska och amerikanska ekonomierna.

Apartheidpartiet Socialdemokraterna

Socialdemokraterna vill gärna utåt framställa sig som ett demokratiskt parti. För den som läser principprogrammet framstår det tydligt att det är samma främlingsfientliga, islamhatande parti som alltid. De ljuger och de odlar myter! (S)-ett elitistiskt parti! Enfalden är det största hotet mot Sveriges utveckling och Socialdemokraterna är i sin förlängning ett hot mot demokratin! Socialdemokraterna driver tesen/myten att Sverige håller på att bli ett ”multikulturellt” samhälle. Denna multikulturism är det stora hotet mot Sverige och Europa menar de – med samma argumentation och retorik som massmördaren och högerextremisten Breivik. Låt dig inte luras av detta främlingsfientliga, islamafobiska parti vars retorik triggar extremhögerns våldsamheter och svansen av hat.

  Den ”mångkulturella agendan” är en av de konspirationsteorier som Socialdemokrater odlar. Intressant i sammanhanget är att Socialdemokraterna har förklarat krig mot islam. Kom ihåg det nästa gång du hör en Socialdemokrat orera om ”massinvandring”.  När Jan Ericsson, nybliven invald riksdagsledamot för moderaterna, tar ställning mot den predikan som Eva Brunne höll i Storkyrkan vid riksdagens högtidliga öppnande tar han samtidigt ställning för den rasism som Socialdemokraterna står för. Det här TV inslaget visar tydlig att Socialdemokraterna inte är ett i grunden demokratiskt parti. Gudskelov är de så pass osmarta att de visar sitt verkliga jag på TV då och då.

Rasisterna flyr från Storkyrkan.

Någon som har filmat Socialdemokraterna när de försöker misshandla en grabb. Vi ska inte ha in dem vare sig i Riksdagen, Regionen eller i Kommunerna. Främlingsfientlighet är bara så osvenskt.

Islamfobi på film! Det här är bland det värsta jag har sett och i nivå med Nazisternas valfilmer. Det här är ren och skär rasism och därför tror jag att det är ett misstag att inte sända den. I praktiken tror jag att (S) förlorar väljare på sån här dravel.

Ja så här fortsätter det år efter år i den lokala socialdemokratiska floskel- och bluffabriken.

Mitt första blogginlägg på det nya året kommer att handla om vilket bra år 2011 kommer att bli för socialdemokratin. Så inledde den heltidsanställde (!) socialdemokratiske politruken och 25 öres-desinformatören Tomas Gustafson sitt första blogginlägg för året. Den kulmagade politiske kretinen brukar sitta stadigt förankrad längst bak i fullmäktigesalen med sin medhavda laptop troligtvis fullt sysselsatt med att producera nya djupsinniga blogginlägg kryddat med diverse ”spetsfundigheter” likt de ovanstående, ofta med undertecknad som personligt hatobjekt. Man kan dock glädjas åt att när den fordom så stolta ”rörelsen” numera sällan förmår producera något bättre i den gamla arbetarstaden Borås än Gustafsons för det mesta både intellektuellt och grammatikaliskt undermåliga texter så ser inte framtiden ljus ut för socialdemokratin. Låt oss nu bara hoppas att Boråsoraklet förutspår en lysande framtid för det egna partiet även år 2012. Om inte annat får vi förlita oss på att Juholt inte lämnar rodret utan klamrar sig fast vid det sjunkande skeppet ända fram till valrörelserna 2014. Texterna och karikatyren ovan är direktkopierade med undantag av ordet socialdemokraterna och (S) och utgör endast ett litet axplock ur Gustafsons digra bloggsvada det senaste dryga året.

Till sist får jag rikta mina varmaste hälsningar till arbetararistokratins alla små som stora glada gamänger! Keep up the good work!

Idolporträtt av en Boråshövding

Frilansare och semestervikarier brukar får lite extra utrymme och tillfälle att visa upp sina eventuella talanger i spalterna såhär i sommartider. BT:s vikarierande ledarskribent Daniel Persson gjorde för en tid sedan sitt bästa för att i ett hastigt och hafsigt tillkommet ledarstick utmåla SD som ett parti vilket ägnar sig åt en systematisk åsiktsregistrering av sina politiska motståndare. Det har dock sina risker att förlita sig på allas vår favorittidning Aftonbladet vilket partiet pressavdelning tacknämligt nog fick tillfälle att demonstrera i ett kort genmäle någon dag senare.

I dagens upplaga av samma tidning fastnade jag för ett helsidesinslag i den nya sommarserien om makthavare i form av ett ”mjukisreportage” där föremålet för uppmärksamheten, kommunstyrelsens ordförande Ulf Olsson (S) satt på en sten i skogsbrynet i sin allra bästa joggingutstyrsel och försäkrade att han inte hade några ambitioner på statsministerämbetet. Nu lär knappast Olsson vara aktuell som statsminister men det råder nog ingen tvekan om att han skulle platsa som minister i en kommande (S)- ledd koalition hur än den nu än skulle se ut. Men sanningen att säga torde nog yrkespolitikern Olssons inställning till ett eventuellt Stockholmsflytt kunna sammanfattas i en Boråsvariant av gammelmoderaten Göran Holms bevingade uttalande: ”Bättre att vara kung i Borås än nickedocka i Stockholm”.

Artikelförfattaren frilansjournalisten Zandra Erikshed är för övrigt en produkt av Ljungskile Folkhögskola och enligt egen utsago specialiserad på långa reportage, gripande personporträtt och färgstarka reseskildringar men ”i synnerhet” inriktad mot asylfrågor och mångfald. Således föga överraskande leverear damen ifråga en gratispassning till herr Olsson i form av frågan: ”Och samarbetet med Sverigedemokraterna?” . Olsson förvaltar den lätta som förväntat och meddelar läsekretsen att ”Jag tycker att det har gått väldigt bra, SD har inget inflytande alls.—.Genom att skapa ett samförstånd mellan de övriga partierna och dela på utförandenämnderna gick det bra. Att ge ett rasistiskt parti inflytande är fullständigt uteslutet om man tycker att alla människor har lika värde”.

Då herr Olsson just nu avverkar Tage Erlanders memoarer vill jag därför gärna bjuda på ett Erlandercitat från en riksdagsdebatt anno 1965 som näppeligen torde återfinnas i sagda självbiografi:

”Vi svenskar lever ju i en så oändligt mycket lyckligare lottad situation. Vårt lands befolkning är homogen, inte bara i fråga om rasen utan också i många andra avseenden.” 

Att ”borgerligheten” under Claes Palméns (M) ledning gjorde upp med de rödgröna i en tämligen unken Boråsöverenskommelse hindrar inte att det uppenbart finns en hel del spänning och än mer prestige under ytan på de  skenbart så såta vännerna i de bägge blocken. Ilskan och frustrationen är märkbar hos (S) vid de få tillfällen man än så länge ”gått på pumpen” i fullmäktige. I kommunstyrelsen har de rödgröna till yttermera visso på sistone vid flera tillfällen dragit tillbaka eller modifierat sina yrkanden, allt för att inte riskera ett svidande nederlag i den högsta beslutande kommunala församlingen där SD har en vågmästarställning.

De få tillfällen då kommunstyrelsens ordförande brukar tappa fattningen i debatterna och ge sig ut i tämligen långrandiga utläggningar om hur den ”bruna pesten” breder ut sig i Europa kryddat med hätska utfall och de smått infantila och återkommande beskyllningarna om rasism och obefintlig respekt för människovärdet är då invandringen är på tapeten i någon form. Tilläggas kan att när det gäller vulgär debatteknik i invandringsrelaterade frågor ligger Olsson i lä för det andra (S)-märkta kommunalrådet Lena Palmén, en trevlig dam på det rent personliga planet bör sägas, men vars partipolitiska inlägg tidvis präglas av en smått häpnadsväckande förljugenhet. Något som slutat förvåna mig är den inavlade och bergfasta tron ( ja de finns undantag) hos många ledande socialdemokrater på den egna moraliska förträffligheten. Partiets vid det här laget tämligen kantstötta politiska historia, de ständigt närvarande partiinterna ideologiska spänningarna och stridigheterna, vilka för övrigt knappast torde mildras av en allt snabbare samhällsutveckling inom de flesta områden, borde väl om något få den mest inbitne socialdemokratiske partigängare att uppvisa en tillstymmelse till politisk ödmjukhet, men det verkar svårt.

För egen del förlåter jag aldrig socialdemokratin för dess tvetydiga, ja rentav oanständiga roll under det kalla kriget. En ideologiskt betingad dubbel måttstock med en romantiserad världsbild av främst marxister i uniform där kålsuparteorin manifesterade sig i en tydlig aktivistisk utrikespolitik med den moraliska stormakten Sverige utstakande en tredje väg mellan demokrati och diktatur. Hemlighetsmakeriet i Nato-samarbetet fulländar hyckleriet.

Några kända citat får illustrera socialdemokratins historiskt ambivalenta syn på den västerländska demokratin:

”Efter att ha saboterat freden har den amerikanska presidenten frigjort en barbarisk hämningslöshet som till och med överträffar Hitler-Tysklands illdåd”. (Pierre Schori fabulerar 1972)

”Leve det självständiga och oberoende Kuba!” (Palme på Kuba 1975)

”Vi sysslar inte med antisovjetism!” (Palme inför partivänner 1984)

Listan på högt eller relativt högt uppsatta socialdemokrater som historiskt agerat på ett tveksamt eller moraliskt motbjudande sätt i sitt förhållande till kommunismen kan göras förvånansvärt lång och den innefattar långt fler än aktiva politiker. Socialdemokratiska representanter och sympatisörer inom diplomatin, kultursfären, journalistiken, och akademin bidrog i väsentlig grad till det moraliska förfallet.

Socialdemokratins historiska stödparti VPK, dess föregångare SKP och i viss utsträckning även dagens Vänsterparti har av naturliga skäl en politisk historia så solkig, vämjelig,  ja bitvis så pervers eller absurd att man häpnar. Kirunasvenskarna, Komintern, stödet för det Sovjetiska angreppskriget på Finland och Molotov-Ribbentrop pakten, hyllningstelegram till Stalin vid hans död, de nationella och internationella kommunistiska frontorganisationerna, det direkta och indirekta ekonomiska stödet från Sovjetunionen långt in på 80-talet, alla delegationer till olika kommunistdiktaturer ända till det ”bittra” slutet, kommunisten Lars Ohlys val till partiledare 2004. Ja se där ett lämpligt stödparti till Socialdemokratin! Och kommunstyrelsens ordförande Olsson har mage att läxa upp mig om värdegrund, demokrati, människovärde och jämlikhet. Vet hut!

Sossarna lockar till gapskratt!

Det senaste Butler-utspelet på DN-debatt av duon Jämtin/Batljan har fått de ”borgerliga” ledarsidorna att gotta sig och bloggarna att gå i spinn. ”Ropen (s)kalla butler åt alla” sprider sig som en löpeld över nätet, de rödgröna ledarskribenterna har däremot inledningsvis av förståeliga skäl reagerat på blamaget med tystnad. Debattinlägget kan nog betraktas som ett utslag av den desperation som (S) känner inför de usla opinionssiffrorna i storstadsregionerna. Att man  lyckats med att producera ett såpass ideologiskt förvirrat och även  i övrigt undermåligt debattinlägg var ändå något överraskande. Bara att tacka och ta emot. Ett gott skratt förlänger som bekant livet, och ett dito på den rödgröna elitens bekostnad känns lite extra mysigt.

På hemmaplan i Borås inledde den lokala eliten  valstugesäsongen häromdagen. Många politiker och ombudsmän men ytterst få medborgare eller undersåtar. Sverigedemokraterna dyker upp vad det lider, dock utan valstuga, risken för att den skulle klara sig från brand eller liknande vandalisering får väl anses som begränsad.

För övrigt kan det meddelas att Sd-Borås och SD-Sjuhärad snart kommer att sprida sitt glada budskap via de digitala storbildsskärmarna i Borås, tvivelsutan till det lokala politikeretablissemangets stora förtrytelse. Väl mött i valrörelsen!

P.S. Visst är Sahlin ett sänke!

Ljusets dubiösa riddare

Nyss hemkommen från ett föredrag med journalisten och ”forskaren” Anna-Lena Lodenius. Kopplar av med lite Shelby Lynne via Spotify i 320 kbps, helt o.k. med ett par schysta lurar och hörlursförstärkare men det klassiska får Naimen ta hand om. Lodenius ja, inför en publik om ca 100 personer ställde jag en direkt fråga till damen om hon inte själv tycker att hennes uttalade vänstersympatier och nära koppling till socialdemokratin jämte delar av fackföreningsrörelsen innebär ett trovärdighetsproblem ur ett journalistiskt perspektiv. Lodenius var ju inte dummare än att hon betonade det faktum att hon saknade offentliga eller andra förtroendeuppdrag inom partiet, kopplingarna till rörelsen i övrigt förbigick vår expert av naturliga skäl med tystnad.

Att jag framhöll Ekots Pontus Mattsson som en i princip trovärdigare granskare av Sverigedemokraterna föll knappast i god jord, det råder ju ett visst konkurrensförhållande mellan dessa bägge den politiska journalistikens företrädare. Problemet med Lodenius glidande mellan mer eller mindre utpräglad kampanjjournalistik och  ett mer traditionsenligt eller konventionellt förhållningssätt till yrket är dock uppenbart. Partipolitisk eller politisk drängtjänst låter sig svårligen förenas med ett hedervärt journalistiskt hantverk eller de pressetiska reglerna.  Lodenius återkommande inlägg och projekt av dubiös karaktär påfallande ofta utlösta av förestående riksdagsval eller liknande kan inte annat än nagga förtroendet för yrket som sådant i kanten och allvarligt skada den egna trovärdigheten.

Bland publiken fanns föga förvånande även Borås egen högröstade hemmabolsjevik den numera genuscertifierade partiveteranen Lennart Andreasson, mannen som blev medlem i det sovjetiska kommunistpartiets svenska systerparti redan under kamrat Brezhnevs tid som partisekreterare år 1981. Om han drabbades av dubier när den uttalade anti-semiten, långvarige KGB-chefen och skrivbordsmördaren Juri Andropov tillträdde året därpå? Tja, klasshatet var tillräckligt starkt för att motivera ett fortsatt arbete i det svenska kommunistpartiets tjänst fram till murens fall. Sedan dess har en utopi ersatts av en annan, tunnelseendet är lika begränsat nu som då.