Archive for the ‘Moderaterna’ category

”Sjuhäradsmoderaterna står starka”

september 15, 2014

Unge entusiastiske ledarskribenten David Lindén på Borås Tidning har ägnat en del av de senaste dagarna till att i valets slutspurt snickra ihop några mer än lovligt menlösa och starkt partipolitiskt färgade ledarstick.

I sitt senaste ”alster” med titeln ”Sjuhäradsmoderaternas står starka” berättar vår moderate ledarskribent om en försiktigt positiv stämning på M-valvakan i Borås och avslutar med att ”Moderaterna i Sjuhärad har gjort en bra valrörelse”

Nyhetsredaktionen på BT valde däremot att karakterisera den moderata stämningen med följande rubrik och ord:
TV: Deppigt hos Moderaterna
Det var inga glada miner hos Moderaterna Borås under valvakan.

Passar därför på att här mot bakgrund av ovanstående redovisa valresultaten för Moderaterna i Sjuhäradskommunerna:

2010 2014

Bollebygd 35,4 23,1
Borås 26,8 21,8
Mark 18,7 15,9
Svenljunga 20,3 15,2
Tranemo 18,9 14,2
Ulricehamn 21,4 19,6
Vårgårda 21,1 16,7

Efter att ha tagit del av dessa siffror undrar man hur det skulle sett ut om Moderaterna hade gjort ett ”dåligt val” med Lindéns måttstock.

Det hör visserligen till vanligheterna att man håller god min i elakt spel under Kommunstyrelsens sittningar. Under ett kort eftersnack idag blev jag nog ändå lite överraskad över ljusblå nymoderata oppositionsrådet Anette Carlssons lätt bekymmerslösa attityd kring valresultatet i Borås. Har moderaterna verkligen inte insett vilken knivig situation man befinner sig i, både nationellt och lokalt, eller befinner sig partiets företrädare fortfarande i ett chocktillstånd?

Sverigedemokraterna ökade kraftigt till 11,4% i Borås vilket resulterade i 9 mandat samt den eftersträvade vågmästarpositionen. Partiet har dock endast 12 kandidater kvar på listan, efter att det avslöjats att en av Boråskandidaterna var en anonym s.k.”internetkrigare”. Man har alltså i dagsläget inte tillräckligt med ersättare, men det tveklöst största problemet är nog att det så gott som helt saknas politisk erfarenhet bland de nyvalda fullmäktigeledamöterna.

Det blir en tuff utmaning för dessa herrar, ja hela listan består tyvärr av män.
Jag hyser nog inga större förhoppningar om att man klarar av att leverera den seriösa politik väljarna har rätt att förvänta sig. Men osvuret är bäst.

En obekväm motion

augusti 13, 2014

Med anledning av dagens uppflammade debatt angående moderata riksdagsledamoten Cecilia Magnussons DN-debattinlägg om ett nationellt tiggeriförbud passar jag på att publicera min egen motion i ämnet.  Motionen utgjorde ett anmälningsärende i Borås kommunfullmäktige den 28 april 2011. Motionen är formellt fortfarande ”under beredning”, i praktiken har den hamnat längst ned i ”byrålådan”.

Cecilia Magnusson har för övrigt rent ideologiskt en gedigen liberal profil inom partiet, vilket kan få en att fundera lite grann över hennes bevekelsegrunder och egentliga syften med debattartikeln. Magnusson ger tydligt uttryck för sin liberalism i de två inledande debattstyckena. Smått komiskt blir det när hon beskriver Moderaterna som ”statsbärande parti” och ett parti som inte begränsa av elitens ”åsiktskorridorer”.

Justitieminister Beatrice Ask lät ganska irriterad över att Magnusson inte höll sig till partilinjen i lunchekot och hävdade avslutningsvis att ”Förbud löser inte problem med tiggeri, tvärtom”. Själv undrar jag nog om inte det här delvis är ytterligare ett oblygt försök att ragga röster som med all sannolikhet är på väg att försvinna till Sverigedemokraterna, även om det denna gång inte verkar vara förankrat i partiledningen.

Tiggare

 

 

 

 

 

 

 

Bilaga till § 49 Anmälningsärenden
”Motion om komplettering av
lokal ordningsföreskrift

Tiggeri på offentlig plats har blivit ett allt vanligare inslag
i gatubilden och inom kollektivtrafiken i många av våra
städer. Fenomenet har numera spritt sig även till mindre
och medelstora städer inklusive Borås. Tiggeriet är ett
synnerligen tråkigt inslag i gatubilden, motverkar känslan
av trivsel och trygghet hos Boråsarna och för även med sig
annan brottslighet. Ofta organiseras tiggeriet av utländska
ligor, ett mycket cyniskt sätt att utnyttja redan utsatta
människor. I avvaktan på ett nationellt förbud mot tiggeri,
något som ett flertal av våra nordiska grannländer redan
infört eller allvarligt överväger att införa, vore en skärpning
av den lokala ordningsstadgan i syfte att begränsa
möjligheterna till tiggeri i Borås ett välkommet första
steg för att komma till rätta med problemet. Förslagsvis
kompletteras den 14 paragrafen, första stycket i Allmänna
lokala ordningsföreskrifter för Borås kommun genom att
efter de inledande orden: ”Ambulerande försäljning—”
tillfoga orden: och tiggeri. Den nya ordalydelsen skulle
således se ut som följer: Ambulerande försäljning och
tiggeri får inte ske inom ett område som begränsas av
Kungsgatan, Arlagatan, Fabriksgatan, Sven Eriksonsgatan,
Nybrogatan och Järnvägsgatan.
Med anledning av ovanstående yrkar jag:
Att Kommunfullmäktige beslutar att utreda förutsättningarna
för att i de Allmänna lokala ordningsföreskrifterna
för Borås kommun inkludera även ett förbud mot tiggeri.

Krister Maconi (SD)

Två små svin

februari 14, 2014

Efter ett kort Finlandsbesök föregående helg övernattade jag i Stockholm för att därefter chansa med tåget till Borås. På tåget hamnade jag i samspråk med en pratglad och trevlig göteborgsresenär och vi utbytte diverse erfarenheter om vad som kan drabba en SJ-resenär. Vi hade som så många andra upplevt ett antal dråpliga men oftast mer sorglustiga situationer och resor i SJ.s regi. I efterhand är det något lättare att skratta åt eländet. Skratta gjorde nog däremot knappast den nyinvalde medlemmen i Vänsterpartiets verkställande utskott Ida Legnemark som steg på tåget i Herrljunga efter två timmars väntande.

Det Stockholmska kroglivet berördes också kortfattat. I samband med detta nämnde min medresenär att han besökt en Stockholmskrog som visade sig heta Två Små Svin vilket inspirerade till dagens rubrik. Häromdagen drog ett nytt mediadrev igång med Soran Ismail i huvudrollen. Jag har aldrig vad jag kan påminna mig vare sig läst eller hört komikern i något sammanhang men om jag får tro förre Landshövdingen och moderatpolitikern Mats Svegfors är nämnde komiker något av en intellektuell gigant, hyperintelligent och en av Svegfors absoluta favoriter. En åsikt som för övrigt sägs delas av så gott som samtliga i Svegfors umgängeskrets. Det verkar som om Ismail knappast behöver kvoteras in i Svenska Akademien vad det lider.

I en debattartikel i gårdagens Aftonbladet uttalar sig Mats Svegfors om Ismailaffären. Han försvarar Sveriges Radios beslut att ”stänga av” Ismail men passar även på att pgenom ett lömskt och försåtligt sätt desavouera och nervärdera Sverigedemokraternas väljarkår. Å ena sidan hävdar Svegfors i underrubriken att Public service måste respektera SD:s väljare, i brödtexten får vi å andra sidan utan krusiduller veta att dessa väljare utgör den samlade svenska underklassen, osynliga i Göteborg (!) och Stockholm men desto vanligare ”— utanför bruksgrindarna i Fagersta, Kolsva och Surahammar”. Svegfors nämner även att var tionde manlig invandrare sympatiserar med Sverigedemokraterna, huruvida även dessa tillhör underklassen framgår ej av texten.

Sammantaget haltar den politiska analysen betänkligt men det fina i kråksången ur Svegfors perspektiv är att detta ingår i en politisk strategi där syftet är att utmåla SD:s väljarkår som bestående av enbart arbetare, arbetslösa, sjuk- och förtidspensionärer, livrädda och okunniga om vår omvärld och samhället i allmänhet. Visserligen har Sverigedemokraterna i dagsläget en väljarkår vars profil mera överensstämmer med Socialdemokraternas än med Moderaternas men i takt med att partiets popularitet växer breddas även den socioekonomiska bakgrunden hos partiets väljare och sympatisörer. Detta bekräftas även i några av de senaste statsvetenskapliga undersökningarna på området. Noteras bör även den relativt starka överströmningen av tidigare moderatväljare till det sverigedemokratiska lägret, tydligen utgör dessa ”gammelmoderater” i Svegfors ögon en väl integrerad del av den svenska underklassen.

Mönstret av förlöjligande och förminskande går igen men i betydligt mer elakartad form i ett blogginlägg av det moderata kommunalrådet Bo Frank för någon vecka sedan. Utan omsvep, urskiljning eller betänkligheter kallar han samtliga SD-sympatisörer för white trash. ”Lågutbildade, dåligt självförtroende och på gränsen till det asociala”. ”I ett gränsland till att stå utanför samhället” heter det vidare. Även Frank ägnar sig åt politisk spekulation av visst intresse. Präster, företagare, humanistiska lärare samt vanligt folk (!) kan visserligen ha vissa invändningar mot den svenska invandringspolitiken men de skulle aldrig (!) enligt Bo Frank, i ett skarpt läge, rösta på Sverigedemokraterna. Blogginlägget innehåller ytterligare ett antal smått häpnadsväckande uttalanden och påståenden.

Bo Frank i egen hög person.

När jag läst Bo Franks blogginlägg en gång till undrar jag på fullt allvar om kommunalrådet var nykter då han ”fattade pennan”. Texten utgör ett kvalificerat politiskt svineri vill jag hävda. Förhoppningsvis får han äta upp orden den 14 september. Betraktar jag då dessa två äldre politiskt erfarna herrar som ”små svin” som rubriken antyder? Svaret är nej. Oansvarigt, ogenomtänkt och något förvånande, i Franks fall definitivt svinaktigt. En gång i tiden hyste jag stor respekt för Svegfors som vågade trotsa makten och ägarna då han i egenskap av chefredaktör för SvD tillsammans med ett frejdigt gäng yngre ledarskribenter ifrågasatte etablissemangets naiva och ensidiga syn på EMU-problematiken. Det känns som ganska länge sedan, och då Svegfors avgick och ledarredaktionen bytte besättning och ändrade kurs sade jag också upp prenumerationen på Svenska Dagbladet för gott.

Från moderat håll i Boråspolitiken har jag aldrig hört liknande tongångar och även om jag blivit utsatt för en del mindre angenäma muntliga tillmälen under årens lopp från diverse politiskt håll så kan det nog främst tillskrivas tillfälligt överhettade känslor. Beträffande de kommande valen under ”supervalåret” har nog Alliansföreträdarna all anledning att våndas. I Boråspolitiken är det närmast rörande hur de lokala företrädarna för Alliansen försöker hålla god min i elakt spel. Kristdemokraternas gruppledare i Borås verkar mer och mer uppspelt och förhoppningsfull ju sämre KD:s opinionssiffror ter sig, måhända lider den gode Falco Guldenpfennig av någon sorts Titanic syndrom? Under ytan torde dock hela havet storma inom KD likväl som inom Alliansen, både lokalt och nationellt.

 

En rasande moderat ledarskribent och budgetprocessen

december 5, 2013

Per Molander är en av Sveriges mest erfarna analytiker av frågor som rör politisk administration. Han var hjärnan bakom den nya svenska budgetprocessen. Han har även arbetet åt bl.a OECD och Världsbanken samt skrivit ett antal intressanta böcker om politik och filosofi. Jag citerar Per Molander ur en längre intervju i DN den 19-9-2013.

– Sett utifrån andan bakom budgetreformen är svaret ja. Avsikten var att ramverket skulle stärka statens finanser och alla förändringar som gör det är i det perspektivet acceptabla, säger Per Molander.

Per Molander påpekar att man, som vissa gör, kan komma till en annan slutsats om man utgår från budgetlagens bokstav snarare än dess anda och syfte. Han noterar att regeringens företrädare nu försvarar den bokstavliga tolkningen som alltså kan tala emot den taktik som oppositionen valt.

– Enskilda personers ställningstaganden i den här frågan styrs förstås i stor utsträckning av politiska lojaliteter, säger Per Molander.

Otydligheten i reglerna som öppnar för tolkning förklarar Molander med att fokus låg på statens utgifter när reformen utarbetades.

– Vi försökte framför allt skapa garantier för att utgifterna inte glider iväg som ett resultat av enskilda initiativ.

Per Molander spelar med andra ord i en helt annan division än Borås Tidnings (BT) bittre ledarskribent Mikael Hermansson.

Varför nämner jag över huvudtaget Hermansson i detta sammanhang? Anledningarna är egentligen tvenne. För det första har denne Hermansson som tidigare betraktades (och betraktade sig själv) som lite grann av en Boråsjournalistikens politiske tungviktare har i kölvattnet av tidningskoncernens kraftiga besparingar och rationaliseringar degraderats, och finner därför numera sin utkomst som simpel ledarskribent. I sin tidigare betydligt friare roll levererade Hermansson tidvis ganska så intressanta, mer djuplodande och bitvis träffsäkra analyser av Boråspolitiken. Den tiden känns idag synnerligen avlägsen. För det andra kommenterar han idag riksdagsdramatiken i den egna tidningens ledarblogg.

Det är visserligen sällan som ledarskribenter i Sverige nuförtiden förmår leverera något intressant men Herr Hermansson har definitivt gått in i sin nya roll som moderat vulgärpropagandist med viss framgång. Efter att Regeringen idag fått sig serverat en rättslig utredning av riksdagsförvaltningen fick Riksdagens moderate talman Per Westerberg en anledning att hänvisa till  riksdagsordningens andra kapitel, nionde paragraf och vägrade därmed att ställa proposition på ett yrkande om bifall till finansutskottets förslag beträffande en höjd brytpunkt för statlig skatt.

Bild

Tung och arg, ledarredaktören till vänster

BT:s ende kvarvarande ledarskribent blir topp tunnor rasande över oppositionens agerande. Nu gäller det minsann att försvara konstitution och grundlagar från oppositionens illvilliga underminering av demokratins själva fundament. Som om Alliansen eller Socialdemokratin för den delen hållit grundlagarna i någon större helgd under senare decennier! Intressant nog, med tanke på svagheterna och bristerna i nuvarande RF förespråkar Sverigedemokraterna åtminstone mig veterligen fortfarande en författningsdomstol. Och apropå SD så tappar Hermansson, vilket för övrigt inte tillhör ovanligheterna, fullständigt fattningen och levererar följande salva: ”Kompisarna i Sverigedemokraterna höll sig i skinnet och viftade vare sig med järnrör eller skrek ”babbe” till talmannen efteråt.”

Ju högre opinionssiffror SD når, och ju sannolikare det är att vi får uppleva två hastigt annalkande sverigedemokratiska succéval, desto desperatare blir en övervägande del av den svenska journalistkåren. BT:s ljusblå ledarsida och ledarblogg tillhör sannerligen den tilltagande desperationens avantgarde. En ledarskribent kan ju förvisso unna sig det mesta vad gäller ytligt dravel men även nyhetsjournalistiken på nämnda dagstidning lämnar sammantaget en hel del  i övrigt att önska vad gäller en vederhäftig bevakningen av Sverigedemokraterna. Anne Bengtsson utgör därvidlag ett skräckexempel, hon befinner sig skrämmande nära den illa maskerade kampanjjournalistikens träskmarker. Måhända har den tidigare journalisten numera nyhetschefen Hanna Grahn-Strömbom (twitter kan vara nog så avslöjande) ytterligare befäst och fördjupat den redaktionella politiska korrektheten.

En sak är dock tydlig. Den journalistiska bristen på saklighet, balanserad rapportering och konsekvensneutralitet gynnar helt klart Sverigedemokraterna. Ett relativt blygsamt valresultat för Sverigedemokraternas del i det kommande kommunalvalet i Borås är mer eller mindre självförvållat. En tillbakagång med 1-2 mandat skulle därför inte direkt förvåna mig trots stora framgångar nationellt. Ett sådant resultat kan likväl ställa till med förnyad kalabalik hos 7-klövern.

En nymoderat hycklare

januari 28, 2012

Den moderate riksdagsledamoten Per Bill har besvärat riksdagens utredningstjänst med att ta fram namnen på de 13 riksdagsledamöter som hoppat av något riksdagsparti under perioden 1990-2011. Åtta av dessa tillhörde Vänsterpartiet eller Ny Demokrati, en ledamot tillhörde Sverigedemokraterna (SD).

Per Bill för fram tre hypoteser unt kring nio av de  avhoppade riksdagsledamöterna och deras partier, nämligen kandidaternas karaktär, den interna partikulturen samt för det tredje mobbning och påtryckningar. Den tredje ”hypotesen” är i vart fall vad det gäller SD ingen hypotes, det är ett konstaterat faktum, vilket bekräftats av SÄPO m.fl. I SÄPO:s analys ”Hot mot förtroendevalda” hävdas det att Sverigedemokraternas representanter enligt myndighetens egna ord, utsätts för omfattande och systematiska hot. Per Bill väljer att i sin debattartikel begränsa sig till begreppen mobbning och påtryckningar och utelämnar de direkta hoten, skadegörelsen, misshandeln och rena attentat, som drabbat SD:s företrädare på främst kommunal- och landstingsnivå även under 2011. Nämnas bör att riksdagsledamöterna har ett helt annat skydd än politiker på kommunal nivå.

När det gäller kandidaturvalet på kommunnivå har SD visserligen drabbats av alltför många avhopp men den snabba tillväxten är en förklaring till att vissa företrädare på den kommunala nivån inte visat sig lämpliga. Medias och diverse offentliga eller offentligt finansierade institutioners ofta ogrundade svartmålning eller kraftigt vinklade bild av partiet har tyvärr en viss koppling till den tredje ”hypotesen”. Det tog lång tid innan media och de etablerade partierna gav hoten mot SD berättigad uppmärksamhet sett ur ett demokratiperspektiv, ändamålet ansågs bland alltför många helga medlen, även om få vågade uttrycka det i klartext. Påtryckningar från oroliga familjer samt släkt och vänner, känsliga arbetsgivare, fientliga fackföreningar samt de direkta hoten och den iscensatta våldsbrottsligheten har tveklöst bidragit till avhoppen på kommunal nivå, men tyvärr även skrämt många dugliga sympatisörer och potentiella kandidater från att offentligt engagera sig i partiet.

De förtida avhoppen i kommunalpolitiken är av olika skäl ett allmänt och växande problem. Sverigedemokraterna kommer dock med största sannolikhet att kunna ställa upp fler och bättre förberedda kandidater på landstings- och kommunal nivå inför valen 2014. Redan idag utför SD på många håll ett efter omständigheterna utmärkt politiskt arbete i dessa församlingar. Hälsan tiger som bekant still och den mediala fokuseringen på avhoppen ger nog ändock en ganska skev helhetsbild av situationen för sverigedemokratisk del.

Innan Per Bill, som visserligen är en erfaren och vad jag förstått duglig riksdagsledamot men för den breda allmänheten  kanske mest känd från vinprovningseskapaderna för några år sedan, kastar sten i glashus, borde han nog definitivt ta del av den tidigare (2002-2010) moderate riksdagsledamoten Anne-Marie Pålssons ytterst skarpa vidräkning med sitt eget och riksdagens kanske mest toppstyrda parti i sin nyligen publicerade bok ”Knapptryckarkompaniet: Rapport från Sveriges riksdag” (Atlantis 2011).

Tuppkammen växer på Reinfeldt

oktober 8, 2009

Det slog mig häromdagen att det var ett bra tag sedan Fredrik Reinfeldt vördnadsfullt bugade djupt inför Margaret Thatcher vid ett besök i London, ja nästan lika djupt som en partivän i Göteborg inför dåvarande sovjetiska ambassadören Boris Pankin. Göteborgsbugningen var utan överdrift av det mer akrobatiska slaget och hade nog definitivt fått den dåvarande ordföranden i det svensk-sovjetiska vänskapsförbundet att förundras och imponeras om han haft tillfälle att bevittna det smaklösa och servila tilltaget. Undrar förresten hur många mer eller mindre inflytelserika svenskar som föll i farstun för den tidvis, och vid ”lämpliga” tillfällen charmante ambassadören. Den gode Boris var en klar tillgång för sovjetdiktaturen, till skillnad från en del andra sovjetiska ambassadörer under det kalla kriget.

Idag trivs vår statsminister alldeles förträffligt i det internationella rampljuset, inte heller ”gemålet” fru Filippa verkar vantrivas nämnvärt i strålkastarbelysningen. EU-ordförandeskapet har gett fullblodsfederalisten Reinfeldt tillfälle att med förnyade krafter driva på utvecklingen i en fortsatt destruktiv riktning.  Enligt franska Le Monde höll sig Reinfeldt inte för god för att läxa upp Toryledaren David Cameron i en intervju. Enligt Reinfeldt ligger det inte i Camerons intresse (!) att anordna en brittisk folkomröstning om Lissabonfördraget, detta trots ett massivt stöd bland de egna förtroendevalda samt partiets övriga medlemmar. I en nyligen gjord undersökning bland drygt 2200 partimedlemmar ville 80% av dessa ha en folkomröstning om fördraget även om den tjeckiske presidenten Václav Klaus tvingas ratificera fördraget. Motståndet mot EU är för övrigt bastant bland den engelska befolkningen i stort, folkviljan när det gäller EU-frågor är ju dock som bekant något som vår statsminister hyser ett kluvet för att inte säga synnerligen selektivt förhållande till. Reinfeldts agerande ligger även helt i linje med en allmänt omfattad förväntan bland många EU- observatörer att det svenska ordförandeskapet skall utöva ett maximalt tryck på den Tjeckiska Republiken för att fullborda en snabb och slutgiltig ratificering av fördraget. Den 7 oktober avfärdade den tjeckiska författningsdomstolen ett av de två överklaganden som gjorts av ett antal tjeckiska senatorer. Det första överklagandet gällde huruvida beslutet om maktöverföringen till Bryssel krävde ett beslut i bägge kamrarna med enkel eller kvalificerad majoritet. Det återstående överklagandet avser frågan om fördraget överhuvudtaget är förenligt med den tjeckiska konstitutionen. Ärendet förväntas tas upp till behandling i en första omgång under slutet av oktober.

Den erfarne statsvetaren Larry Siedentop oroas över EU:s bristande legitimitet i samband med den nyligen avslutade andra irländska folkomröstningen. Kritiken som Siedentop riktar mot EU-etablissemanget är så kärnfull och skarp att man sällan träffar på något liknande på större internationella affärstidningars debattsidor. Ett av citaten sammanfattar nog vad många ”EU-medborgare” känner just nu: ”The EU may be  a civil cervant´s dream but it is a citizen´s nightmare”. Nationellt sinnade motståndare till en EU-federation är visserligen på god väg mot att förlora slaget om Lissabonfördraget trots heroiskt motstånd på sina håll. Kriget är dock ej förlorat och EU:s inneboende institutionella svagheter och bristande legitimitet kopplat till ett allvarligt demokratiskt underskott innebär att det är för tidigt att dödförklara nationalstaten ännu.

Nationalstatens dödgrävare

Nationalstatens dödgrävare