Archive for the ‘Säkerhets- och försvarspolitik’ category

En svensk-finsk försvarsallians?

februari 20, 2015

Sverige och Finland är för närvarande inne i en positiv process mot ett fördjupat försvarspolitiskt samarbete. Den ryska upprustningen och aggressionen samt det allvarligt försämrade säkerhetspolitiska läget i Europa och vårt närområde har även lett till en förnyad debatt om fördelar respektive nackdelar med ett Nato-medlemskap i både Sverige och Finland.

Sverigedemokraterna utesluter helt ett svenskt Nato-medlemskap. Skälen är främst ideologiska. Partiet förespråkar däremot en försvarsallians mellan våra bägge länder. Tunga företrädare för det försvars- och säkerhetspolitiska etablissemanget i Sverige  avvisar denna ståndpunkt som orealistisk, och förespråkar i stället ett fördjupat nordiskt försvars- och säkerhetspolitiskt samarbete inom ramen för ett gemensamt Nato-medlemskap. Det är en ståndpunkt som jag till fullo delar.

Den finländska riksdagens försvarsutskott, under ledning av dess ordf. Jussi Niinistö (Sannfinländarna) har idag besökt republikens president Sauli Niinistö för en genomgång av situationen i Ukraina, och den under veckan publicerade rapporten om det fördjupade försvarspolitiska samarbetet mellan Finland och Sverige.

I en intervju med finska Yle säger försvarsutskottets ordf. Jussi Niinistö att det knappast finns några större åsiktsskillnader i Finland beträffande samarbetet. Vidare påpekar Niinistö att vi alla är synnerligen intresserade av hur långt detta samarbete kan nå. Det kommer att kräva lagändringar och det finns all anledning att nästa regering tar itu med detta arbete.

En annan fråga är hur långt Sverige är berett att gå, men det får tiden utvisa. Förtroendet ökar, och samarbetet fördjupas steg för steg, men i Finland är andan god och det råder en långt gående samstämmighet i frågan säger Niinistö.

Frågan om en eventuell försvarsallians med Sverige diskuterades ej överhuvudtaget med presidenten. En eventuell försvarsallians mellan Finland och Sverige ligger så långt i framtiden att detta tog vi inte alls upp till diskussion, förtydligar Jussi Niinistö

Det finländska försvarsutskottet träffar i allmänhet presidenten vid två tillfällen per år.

Annonser

Veteranernas dag i Finland

april 27, 2014

Bild

Idag firas de finländska veteranerna samt de ca 16500 utländska frivilliga som deltog i krigen 1939-45. I fortsättningskriget deltog ca 1700 svenskar. Sammanlagt stupade eller försvann över 90000 finländare samt ca 550 utländska frivilliga.

Min tacksamhet mot de finländska veteranerna har jag svårt att beskriva i ord.

Bild

Bilden visar resultatet av de sovjetiska bomberna i centrala Helsingfors 1943. Även mitt födelsehem på Skatudden träffades av sovjetiska bomber och huset fick relativt allvarliga skador.

 

Försvarspolitikens kålsupare

januari 14, 2014

Det har väl knappast undgått någon att det för tillfället pågår en intensiv försvarspolitisk debatt i Sverige. Jag har själv vid några tillfällen under debatter i kommunfullmäktige kallat de Nya Moderaterna för de försvarsfientliga Moderaterna i samband med att jag noterat partiets mycket långt gående anpassning till tidsandan i ett antal frågor. Statsminister Reinfeldt har definitivt lyckats profilera moderaterna som ett parti genuint ointresserat av det svenska försvarets väl och ve. Frågan är om inte flummig värdegrund och genusutbildningar numera rentav är prioriterade framför nödvändiga materialanskaffningar i den nymoderata synen på försvarets kärnuppgifter.

Under det kalla kriget fann kålsuparteorin (USA och Sovjetunionen som lika goda kålsupare) sina anhängare främst inom den breda vänsterrörelsen men den nådde även långt in i de Socialdemokratiska leden. De mer eller mindre renodlade Sovjetsympatisörerna var ett kapitel för sig. Idag befinner man sig skrämmande nära sanningen om man väljer att betrakta moderater och socialdemokrater som lika goda kålsupare vad gäller ansvaret för den miserabla utvecklingen inom Försvarsmakten och det obefintliga intresset för försvarsfrågor överlag.

Bild

Sverige, från säkerhetsproducent till säkerhetskonsument.

Idag sågar den tidigare moderate försvarsministern Mikael Odenberg fullständigt regeringens försvarspolitik i en DI-intervju. De pressade allianskollegernas försvarspolitiska talesmän inom KD och FP luftar delvis sin frustration när nu EU- och Riksdagsvalen närmar sig med stormsteg. Faktum kvarstår dock, Alliansen bär ett kollektivt ansvar för det försvarspolitiska haveriet under de två senaste mandatperioderna. Låt oss heller inte glömma att förfallet tog sin början långt innan Alliansen bildade regering, och det i fullständig rikspolitisk enighet. Vänsterpartiet och Miljöpartiet har naturligtvis försökt påskynda haveriet så gott man kunnat. Om nu regeringen under den misslyckade skepparen Reinfeldt och den tröttsamme marionetten försvarsminister Karin Enström fått mer än välförtjänt kritik från ett antal instanser inklusive Riksrevisionen, så framstår Socialdemokraternas fräcka försök till att ta partitaktiska poäng som ett smått vedervärdigt hyckleri!

Socialdemokratins historiska ansvar för den Svenska försvarsmaktens förfall sträcker sig långt tillbaka i tiden, eländet började faktiskt väl innan murens fall. Peter Hultqvist och nu senast Stefan Löfvens koketteri och oblyga försök till att blanda bort korten i försvarsdebatten framstår som så oseriöst att man häpnar. Att situationen nu nått dithän att t.o.m. Vänsterpartiets ordförande Jonas Sjöstedt tror sig kunna utnyttja läget genom att framställa sig som försvarsvänlig kan få den bäste att känna sig lätt spyfärdig. Det svenska försvaret står inför så stora utmaningar att det torde behövas högre makter för att ställa det hela till rätta. Förmågan och viljan hos allianspartier och socialdemokrati lär knappast räcka till. Hos Sverigedemokraterna finns viljan, i vilken utsträckning man förmår påverka utvecklingen i en positiv riktning får framtiden utvisa.

Det svenska försvarets fortsatta förfall har berört mig såpass starkt att jag endast följt den sorgliga utvecklingen och debatten i begränsad utsträckning sedan jag avslutade mitt uppdrag som ordförande i Sverigedemokraternas försvarspolitiska grupp inför riksdagsvalet 2010. Då jag saknade den rent militära kompetensen utan fick förlita mig på mitt långvariga intresse för internationell säkerhetspolitik, var det ett sant privilegium att få jobba ihop med de pensionerade officerarna och tidigare moderaterna Stellan Bojerud och Bertil Malmberg.

Med sin långvariga bakgrund inom  Försvarsmakten besatt Bojerud och Malmberg breda och djupa kunskaper inom det försvars- och säkerhetspolitiska området vilket resulterade i att Sverigedemokraterna (SD) kunde gå till val med ett vettigt försvarspolitiskt program som även innebar ett betydande tillskott till Försvarsmakten i partiets första skuggbudget. Stellan Bojerud har fortsatt att kämpa på trots att han sedan länge tidvis är drabbad av svår sjukdom.  Visst kunde man gott tänka sig ytterligare tillskott i kommande SD-budgetar men de strategiska partipolitiska övervägandena sätter vissa gränser. Medierna gör sitt bästa för att förtiga det faktum att SD med bred marginal har den mest realistiska inställningen till det svenska försvaret på avgörande punkter. Inte med ett ord nämns att ett flertal av riksdagspartierna nu närmar sig SD:s syn på balansen mellan territorialförsvar, insatsförsvar och utlandsinsatser.

Organisationen Svenskt Näringsliv (SN) har vid några tillfällen riktad hård kritik mot Sverigedemokraternas ekonomiska underlag och beräkningar över utrymmet för besparingar på det invandringspolitiska området. Samma typ av kritik har tidigare riktats mot de försvarspolitiska budgetberäkningar som partiet fört fram. Jag har läst dessa rapporter och förundras över att en organisation med såpass omfattande ekonomiska resurser till sitt förfogande i sin opinionsbildning förmår producera sådana intellektuellt fullständigt undermåliga produkter. Tydligen har man inget lärt sig sedan man kastade 500 (!) miljoner kronor i sjön  i samband med EMU-omröstningen år 2003. Vem vet, SN kanske såhär inför det stundande EU-valet avlönar Folkpartiets Carl B Hamilton för att  saluföra den monetära unionens förträfflighet, förslagsvis på DN:s debattsida. En större kampanj är nog att förvänta sig för mycket, idiotin har väl sina gränser även på Storgatan 19 i Stockholm.

Och ja, för den som undrar, jag är för frihandel och den inre marknaden under vissa grundläggande förutsättningar och med vissa förbehåll. Inte heller utesluter jag ett förhoppningsvis gemensamt svensk-finskt NATO-inträde inom en överskådlig framtid, även detta under vissa förutsättningar.

 

 

 

Svenskt Näringsliv behagar skämta!

april 7, 2010

Efter att hastigt ha skummat igenom Svenskt Näringslivs (SN) ”rapport” , ”Sverigedemokraternas valmanifest-en ekonomisk analys” är jag mer eller mindre tvungen att kommentera eländet med några rader. Sverigedemokraterna (SD) valde att diskutera och redovisa  sina riktlinjer inför det fortsatta arbetet med partiets valmanifest inför riksdagsvalet 2010 under valkonferensen i Stockholm den 27 mars. SN har därför valt att slänga sig in i valdebatten med ett dokument som hade fått veteranerna vid varje kommunistiskt propagandadepartementet att skaka bekymrat på huvudet. Visserligen är avsändaren öppen med sin identitet och budskapet kan därför näppeligen betraktas som desinformation i strikt mening men att en mäktig och penningstinn organisation som SN inte förmår prestera något mer gediget än gårdagens PM borde få alla seriösa kommunikationsstrateger att skämmas. 500-miljoners debaclet i samband med folkomröstningen om ett EMU-medlemskap verkar inte ha lett till något nytänkande inom SN och det kanske vi skall vara glada för även i det här fallet.

Li Jansson inleder sitt PM genom att sammanfatta målsättningen med arbetet som ett försök ” — att estimera kostnaden för de Sverigedemokratiska förslagen” för att några rader längre ned i inledningen slå fast att eftersom flera förslag inte är beräkningsbara så är den beräknade effekten i underkant. Jojo! Kpa av husse Stefan Fölster som i TV8 bekymrade sig över konsekvenserna av ett EMU-utträde, de årliga besparingarna på styva 15 miljarder återfinns naturligtvis inte i PM:et. Fölster hade väl EFTA-medlemmarna Schweiz och Norge i åtanke när han tänkte på armodet i dessa icke EU-länder. Island hade för övrigt en betydligt högre levnadsstandard än Sverige innan man råkade ut för ett mindre gäng storbedragare i i finans- och politikerutstyrsel och därefter fick känna på både brittisk och holländsk EU-solidaritet!

Vad som egentligen fick mig att haja till var utgiftsposten för en reaktiverad värnplikt, den blir vilande f.o.m. juli 2010. 24,7 miljarder drar fröken till med baserat på 32000 värnpliktiga med 11 månaders tjänstgöring till en beräknad kostnad av 2000 kronor per dygn. Eftersom jag själv agerar utskottsordförande i SD:s Försvars- och säkerhetspolitiska utskott som levererat de försvarspolitiska avsnittet i riktlinjerna till valmanifestet är det knappast konstigt att jag inte känner igen mig i de interna diskussionerna eller i brödtexten heller för den delen vilket ju också påpekats i ett pressmeddelande. Då jag genom åren främst intresserat mig för utrikes- och säkerhetspolitik har jag haft förmånen att förlita mig på fackkunskaperna hos våra två eminenta officerare Stellan B. och Bertil Malmberg som efter sin pensionering haft tid att hjälpa till med utskottsarbetet. Bertil gjorde en beräkning efter att ha kontrollerat vissa uppgifter med bl.a. departementssekreteraren Per Bolinder och kom fram till en utbildningskostnad på knappa 900 kronor per dygn. Siffran 1000 kronor är annars ganska vanligt förekommande i detta sammanhang. Förutsättningen för resonemanget var en grundutbildning av 10000 värnpliktiga under tre månader för att få fram 3000 villiga att ingå i insatsförbanden. Med dessa siffror som grund förvandlas plötsligt 24,7 miljarder till 900 miljoner! Visst kan vi snabbt komma upp i högre siffror men skillnaden är ändå monumental.  Det kan här nämnas att åren 2005-2009 har antalet värnpliktiga ej överskridit 10000 och de senaste åren har det väl snarast rört sig om 6-7000!

Svenskt näringsliv försöker på ett närmast oanständigt sätt ge sken av att värnpliktssystemet är vansinnigt dyrt men väljer förstås att inte beröra personalförsörjningsproblematiken eller kostnaden för anställda soldater. Det svenska försvaret har misshandlats i decennier och Sverigedemokraterna inser att det nu är dags att försöka vända skutan. Problemen inom försvarsmakten är otaliga och av varierande karaktär men en förstärkt försvarsbudget är en grundförutsättning för att få till stånd en gradvis och förhoppningsvis varaktig förbättring.

Nord Streams Stasikontakter

oktober 1, 2009

iStasi

Igår lämnade Nord Stream AG in sitt slutgiltiga svar på remissinstansernas synpunkter om den kontroversiella gasledningen till näringsdepartementet. Bolaget håller fast vid den tidigare föreslagna sträckningen intill ett Gotland helt utan svensk militär närvaro och därmed i praktiken helt försvarslöst. Nord Streams chefslobbyist i Sverige ”Seniorrådgivaren” Lars O Grönstedt, tillika f.d. verkställande direktör i Handelsbanken säger till Sveriges Radio att han är övertygad om att tillstånden kommer att komma. Grönstedt är känd för att ”brinna för Ryssland”. Då pengar knappast utgör någon drivkraft i Grönstedts agerande ligger det nära till hands, inte minst med tanke på vissa av hans tidigare uttalanden att placera den tidigare bankdirektören i facket ”nyttiga idioter”. Det finns all anledning att misströsta. 75 miljarders projektet vilket riskerar att fördyras är politiskt och kommersiellt högprioriterat som en del i en mycket ambitiös långsiktig rysk energistrategi med långtgående säkerhetspolitiska implikationer för Sverige och Europa. Storpolitik på högsta nivå alltså. Det svenska tillståndet torde komma till hösten, om inte då, kort därefter. Den politiska pressen på den svenska regeringen är betydande, konsekvenserna av ett nej svårbedömda men potentiellt allvarliga. Tyskland är för övrigt Sveriges största handelspartner. Huruvida det tyska regimskiftet eventuellt kan innebär någon förändring i den tyska hållningen till energiprojektet är okänt men det förefaller mig osannolikt.

Den förträfflige ekonomijournalisten Olle Rossander har beskrivit företagets och de svenska lobbyisternas förehavanden genom en intressant artikel i liberala idétidskriften Neo. Bland många tunga svenska Nord Stream-lobbyister med bakgrund i våra två största politiska partier kan nämnas Ulrika ”pansartaxen” Schenström, nyligen avpolletterad statssekreterare och nära vän till statsminister Reinfeldt. Nord Stream vars huvudägare Gazprom hyser en målsättning att bli världens största energibolag har strött pengar omkring sig på Gotland med blandat resultat. För en vecka sedan gjorde dock yrkesfiskarna en helomvändning. Från att ha varit hårdföra motståndare till gasledningen har kritiken nu tystnat helt. Priset? 20 miljoner till yrkesfiskarna med löfte om mer. Växelpengar för Nordstream. ”Nej köpta har vi inte blivit, det här handlar snarare om ett slags kompensation” säger en högt uppsatt representant för organisationen.

Vd:n för Nord Stream heter Matthias Warnig och ingår i ett nätverk av ytterst begåvade företagsledare, lobbyister och andra yrkesmänniskor anställda av den ryska energijätten Gazprom, Nord Stream eller något av dess otaliga dotterbolag utspridda över hela Europa. Förvånansvärt ofta har dessa en bakgrund i den tidigare östtyska säkerhetstjänsten Stasi eller nuvarande och tidigare ryska och sovjetiska underrättelseväsen. Spioner med andra ord. Warnigs karriär inom Stasi började redan 1974 och fortsatte ända tills muren föll. Warnig fick under sin tid i Stasi emota otaliga förtjänsttecken, General Erich Mielke chef för den ökända spionorganisationen 1957-1989 utdelade hela 9 guldmedaljer till Warnig så sent som 1989. Warnig är tveklöst en mycket begåvad och mångsidig herre. Till specialiteterna hörde avancerat industrispionage. Förutom att ha gjort en lysande bankkarriär är han mest känd för att ha ett mycket nära förhållande till den tidigare ryske presidenten Vladimir Putin. Enligt uppgift skulle vänskapen ha inletts under Putins tid som KGB-officer i DDR men detta förnekas av naturliga skäl av Warnig som påstår att han träffade Putin för första gången år 1991. Wall Street Journal och andra källor hävdar dock att dessa herrar utgjorde ett effektivt par i sina försök att undergräva den Västtyska demokratin under 80-talet.

Nord Streams kändaste lobbyist råkar dessutom vara styrelseordförande i företaget och tidigare tysk statsminister och socialdemokrat. Gerhard Schröder, mannen som är känd för att ”konsekvent befinna sig på fel sida av historien” och nyligen utsågs till den minst populäre statsministern i tysk efterkrigshistoria i en stor omröstning där han slutade sist med 1% av de angivna rösterna. Även Schröder är en stor beundrare och nära vän till president Putin. Att delar av det svenska  etablissemanget av olika skäl vänslas med auktoritära och totalitära intressen är inget nytt. Statsminister Ingvar Carlsson lät meddela i ett brev till förbundet Sverige-DDR:s ordförande biskop Lars Carlzon daterat 21-2-1989 att: ”Under mitt besök i DDR hade jag goda möjligheter att diskutera förbindelserna mellan Sverige och DDR. Det är mycket tillfredsställande att konstatera att det finns en stark vilja i de båda länderna dels att vidareutveckla de förbindelser som redan idag spänner över ett vitt fält, dels i en anda av uppriktighet söka lösningar på de problem som trots allt fortfarande existerar. — Det är min förhoppning att mitt nyligen avslutade besök i grannlandet DDR bidragit till att skapa förutsättningar för ett ytterligare närmande mellan länderna.” Socialdemokratin hade påfallande ofta svårt för att ens upprätthålla den s.k. kålsuparteorin där USA och Sovjetunionen med satellitstater beskrevs som lika goda kålsupare och Sverige stod för den tredje vägen, en liten stat, men en moralisk stormakt. Ordförande för den viktigaste östtyska propagandaorganisationen i Sverige innan biskop Carlzon tog över 1987, den tidigare socialdemokratiske riksdagsledamoten och skolbyråkraten Stellan Arvidsson. Han var även aktiv inom ett antal sovjetiska frontorganisationer och ansågs av Stasi som dess mest betydande svenska inflytelseagent och medlöpare.

Finländsk Nato-debatt

juni 30, 2009

Militär

Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) kom för ett tag sedan ut med en  kortare försvarsanalys som behandlade den finländska Nato-debatten. Författaren Teresa Åhman som inte verkar behärska det finska språket har ändå lyckats beta av ett större antal källor av olika karaktär, inklusive ett mindre antal intervjuer vid Försvarsdepartement, UD, Försvarsstaben m.m. Författaren använder sig av engelska, svenska samt i undantagsfall franska i sitt arbete. I Finland har presidenten ett betydande inflytande över Nato-frågan till skillnad från EU-relaterade spörsmål där statsministern har det tyngsta ansvaret. Finlands nuvarande president, Nato-motståndaren Tarja Halonen utgör ett hinder mot en eventuell finländsk anslutning till militäralliansen.  Halonen som för övrigt har en hel del på sitt syndaregister under den s.k. finlandiseringsperioden, som präglades av ett djupgående politisk och moraliskt förfall i det offentliga Finland, även om vissa sektorer av ”samhället” kom betydligt lindrigare undan. Det var framför allt inom den politiska, kulturella och mediala sfären rötan fick ytterst motbjudande konsekvenser. Nåväl, Halonens mandat löper ut år 2012 och det är osannolikt att Finlands s.k. Nato-option utlöses innan dess. Rapportens undertitel, mellan säkerhet, inflytande och identitet, fångar det senaste decenniets  debatt i ett nötskal. Enligt Åhman kan Finlands Nato-debatt sägas befinna sig i gränslandet mellan säkerhet, inflytande och identitet. Nato-strategin  har allt mer kommit att glida över från begreppet ”kollektivt försvar” till begreppet ”kollektiv säkerhet” .  Här kan jag själv konstatera att ett flertal tunga säkerhetspolitiska analytiker, bl.a. den förre säkerhetsrådgivaren i Vita Huset Zbigniew Brzezinski uttryckt stor oro över den geopolitiska situationen och Nato-strategin ur ett mer långsiktigt perspektiv. Riskerna för alliansen och USA är betydande. Nämnas skall även att det svenska försvaret, till skillnad från det finländska,  nu är på väg att helt anpassas till denna utveckling, från ett invasions eller territorialförsvar med brister till ett insatsförsvar av experiment, för att inte säga mer eller mindre utopisk karaktär.

För att återgå till den finländska debatten så berör inflytandet helt enkelt frågan om dagens begränsade deltagande, alternativt ett fullskaligt medlemskap med ökat inflytande inom militäralliansen. Motståndarna hävdar tvärtemot att ett medlemskap skulle begränsa det finländska handlingsutrymmet. De transatlantiska relationerna bedöms överlag som mycket viktiga i Finlands säkerhets och försvarspolitik. De ansvariga inom försvarsplaneringen hoppas på ett tydligt ställningstagande i frågan inom några år, ett tydligt ställningstagande för eller emot en finländsk Nato-anslutning skulle underlätta för den fortsatta planeringen av det finländska försvaret jämfört med dagens Nato-option.

Grundläggande attityder och uppfattningar har samlats under identitetsbegreppet. Den även i Sverige välkände finländske säkerhetspolitiska analytikern Tomas Ries urskiljer främst fyra olika säkerhetspolitiska identiteter. Den första identiteten innebär att ett starkt och oberoende försvar är att föredra. Förtroendet är lågt för att Nato skulle komma till Finlands undsättning i händelse av en kris. Ryssland upplevs som ett hot. Enligt den andra identiteten är militär alliansfrihet att föredra främst för att inte provocera Ryssland samtidigt som man förordar ett starkt och självständigt försvar. Enligt den tredje identiteten är ett Nato-medlemskap att föredra eftersom Natos försvarsgarantier innebär ett stärkt försvar mot inte minst Ryssland. Den fjärde identiteten betraktas FN som den viktigaste internationella aktören och ett starkt eget försvar uppfattas ej som nödvändigt, Ryssland utgör inget hot och man önskar ha goda relationer med landet. Ries använder sig även i samband med ovanstående analys av begreppen nationalistiskt/transnationalistiskt samt gör en distinktion mellan extremerna realism och idealism. Realismens synsätt präglas grovt sett av tron på traditionell maktpolitik mellan stater. De fyra identiteterna kan därmed karakteriseras enligt följande modell:

Nationalism+realism — Nationalism+idealism — Transnationalism+realism — Transnationalism+idealism. Den finländska debatten i FOI-studien har dominerats av de tre förstnämnda identiteterna.

I den kanske tyngsta offentliga rapporten om konsekvenserna av ett finländskt Nato-medlemskap, Ambassadör Antti Sierlas ”Verkningarna av ett eventuellt finländskt Natomedlemskap” publicerad i årskiftet2007/2008 hävdas det att Finland som medlem av Nato får tillgång till en helt annan militär förmåga. Det politiska stödet som Nato kunde ge Finland vid en eventuell kris bedöms ha en viktig förebyggande effekt. Intressant i sammanhanget är att tilläggskostnaderna vid ett medlemskap uppskattas till ca 40 miljoner euro, d.v.s. mindre än 2% av försvarsbudgeten, det bör påpekas att Finland redan idag (inofficiellt) tillämpar en relativt stor andel av Natos standardiseringsavtal (STANAGS) och andelen ökar i relativt jämn takt. Något som sällan uppmärksammas men som Åhman belyser kortfattat vid ett par tillfällen är avsaknaden av försvarsplanering beträffande Baltikum. Den av balterna hett eftertraktade försvarsplaneringen har naturligtvis en stark indirekt koppling till eventuella ryska reaktioner. Den offentliga debatten kring musketörsparagrafen, Natos artikel 5, och de därmed intimt sammanhängande ömsesidiga försvarsförpliktelserna lyser enligt Åhman med sin frånvaro vilket kan förefalla märkligt inte minst mot bakgrund av EU:s solidaritetsklausul. Den finländska försvarsmakten gör ett i mitt tycke intressant konstaterande då man menar att det egentligen inte förekommer någon försvarsplanering för norra Europa. En urvattnad artikel 5 har långtgående säkerhetspolitiska implikationer för Norden och Östersjöregionen. Våra finländska vänner uppfattar det också som viktigt att försvarsgarantierna inom alliansen inte urvattnas (ytterligare?) , därmed skulle också en av de viktigaste anledningarna till ett medlemskap försvinna. Här får jag återigen konstatera att kampen mot terrorismen samt Afghanistan/Pakistan konflikten redan påverkar Natos försvarsplanering i norra Europa. En ytterligare försämring av situationen i den Islamska Republiken Afghanistan och 180-miljoners landet Pakistan innebär ett indirekt potentiellt säkerhetspolitiskt hot mot Östersjöregionen och i värsta fall, i kombination med den tilltagande ekonomiska misären, en destabilisering av Baltikum.

Vilka potentiella konsekvenser skulle då ett finländskt Nato-medlemskap innebära för svensk del? Åhman anser att ett svensk medlemskap under perioden 2011-15 är föga troligt. Sverige skulle vid ett finländskt medlemskap vara det enda nordiska icke-medlemmen. Det nordiska försvarssamarbetet skulle kunna minska i betydelse, det är ett idag fastslaget faktum att det nordiska försvarssamarbetet inte är ett substitut för Nato-samarbetet, utan ett komplement. De finländska försvarspolitiska prioriteringarna skulle kanske inte längre sammanfalla med det som Sverige uppfattar som ett mervärde i det nordiska försvarssamarbetet. Ett finländskt medlemskap kunde även ha en negativ inverkan på hur övriga nordiska stater betraktar mervärdet av ett nordiskt samarbete, att koordinera sig inom ramen för Nato kan upplevas som intressantare än inom ramen för det nordiska försvarssamarbetet. Åhman hävdar att detta skulle försätta Sverige i en tämligen isolerad position där landet mister inflytande. Å andra sidan ter det sig troligt att det nordiska försvarssamarbetet vid tidpunkten för en finländsk ansökan om Nato-medlemskap har utvecklats på ett sådant sätt att det inte går att bortse från, även om Finland ansluter sig till Nato. Den finländske försvarsministern Jyrki Häkämies menar att om samtliga nordiska länder skulle vara medlemmar skulle detta underlätta och förbättra möjligheterna för gemensam planering av försvaret av Norden eftersom man då tillsammans kunde påverka Natos försvarsplanering. Det skulle vara svårt att helt exkludera Sverige, även som icke Nato-land, från en eventuell ”nordisk försvarsplanering” inom ramen för Nato. Å andra sidan är det oklart i vilken mån man från Natos håll är villig att inkludera Sverige, som icke fullvärdig Nato-medlem, i en sådan försvarsplanering. Ur detta perspektiv skulle Sverige eventuellt hamna i ett ”säkerhets och försvarspolitiskt vakuum” där man omges av Nato-länder men själv inte omfattas av de de ömsesidiga försvarsförpliktelserna, eller än värre i de nordiska samarbetet och försvarspolitiska övervägandena. Vår gode vän, militärhistorikern Stellan Bojerud varnar redan idag för den säkerhetspolitiska utvecklingen för svensk del, en långtgående svensk anpassning  till alliansen och dess målsättningar, ett skrotat territorialförsvar, och en fullständig avsaknad av externa försvarsgarantier! Läget är milt sagt bekymmersamt, stora delar av den svenska befolkningen är mer eller mindre omedveten eller likgiltig inför sakernas tillstånd, uppvaknandet riskerar att bli plågsamt, den genuint konservative tog aldrig Fukuyamas tes om historiens slut på fullt allvar, den moderata Afghanistandoktrinen förtjänar långt mindre intellektuell respekt!