Archive for the ‘AfPak’ category

Ett delat Afghanistan?

oktober 13, 2010

Den svenska försvarsmaktens undermåliga mediala hantering av Afghanistankonflikten trots en väl tilltagen informationsavdelning bildade bakgrund till ett tidvis gapigt och rörigt debattprogram häromkvällen i statstelevisionen. SvD och dess  försvarsreporter har gjort ett gediget journalistiskt arbete i sin kritiska granskning av försvarsmakten även om man inte skulle ha rätt i varje detalj. Nyblivne SD-riksdagsledamoten Björn Söder gjorde två kortare inlägg i slutet av programmet där han redogjorde för partiets ståndpunkter inför den stundande omröstningen i riksdagen vad gäller den fortsatta svenska insatsen i Afghanistan. Nato väcker av tradition starka känslor i Sverige och frågan om olika former av svenskt  militärt eller säkerhetspolitiskt samarbete med organisationen är alltid politiskt känsligt. Att efter ett sannolikt relativt nära förestående och önskvärt tillbakadragande av svensk trupp från Afghanistan helt utesluta framtida svenska militära operationer med alliansen vore oklokt av flera skäl. Ett eventuellt finländskt Nato-medlemskap skulle dessutom försätta Sverige i en både militärt och politiskt  knepig situation som enda icke Natomedlem i Östersjöregionen (förutom Ryssland).

Att Sverige åter skulle kunna närma sig 60- och 70-talets militärutgifter som en andel av BNP får anses uteslutet. Ett bästa scenario att hoppas på vore en organisatorisk och materiell upprustning av det svenska försvaret under en kommande 15-års period för att nationen åtminstone behjälpligt skall kunna försvara sitt territorium och dessutom ta sin del av det militära- och säkerhetspolitiska ansvaret för närområdet.

Den tidigare amerikanske Indien-ambassadören och nationelle säkerhetspolitiska rådgivaren Robert Blackwill sällar sig till raden av internationella moderata eller konservativt sinnade bedömare som anser att tiden nu är mogen för någon form av politisk lösning med medverkan av talibanerna. Ambassadören föreslår helt sonika en delning av landet i ett pashtun- och talibandominerat söder och ett område i norr och väster vars territoriella integritet garanteras av en fortsatt amerikansk närvaro av omkring 40000 man i form av specialstyrkor. Hur detta skulle påverka utvecklingen i Pakistan är en öppen fråga men en hel del talar för att USA i framtiden kommer att satsa på ett fördjupat samarbete med Indien.

Den erkänt insiktsfulle säkerhetspolitiska kommentatorn Ahmed Rashid ifrågasätter om general Petraeus coin-strategi ”clear, hold, build and transfer” är hållbar alldeles oavsett om han och de övriga generalerna skulle få sin vilja igenom med en utökad offensiv under 12-18 månaders tid. Den genomkorrupta Karzai-regimen i Kabul har trots (eller tack vare) ett mycket omfattande ekonomiskt stöd misslyckats kapitalt med att bygga upp institutioner främst i form av en administrativ apparat och en armé som skulle klara av att överta ansvaret (transfer-delen) för landets säkerhet vid ett tillbakadragande av de utländska trupperna. Den afghanska armén har visserligen nått sitt första etappmål om 134000 man i förtid men många betvivlar på goda grunder dess stridsförmåga. Kampen mot opiumproduktionen, en viktig del av talibanernas och diverse krigsherrars finansiering samt ett väsentligt bidrag till korruptionsproblematiken, har även den sammantaget misslyckats.

Regeringarna i Europa räds nu general Petraeus planer på en förlängd offensiv i syfte att förhandla med talibanerna utifrån en militär styrkeposition. Resultatet av offensiven i Kandahar-provinsen inger betänkligheter. Huruvida ett amerikanskt tillbakadragande kommer att inledas i juli 2011 eller skjutas på framtiden avgörs i dragkampen mellan vita huset och Pentagon. En stabilisering av landet torde ha krävt en sammantagen utländsk truppnärvaro om kanske 240-280000 man under en period om ytterligare 5-10 år! En politisk och ekonomisk omöjlighet. Ett fungerande afghanskt statsbygge med eller utan en tunn demokratisk fernissa är med största sannolikhet en ouppnåelig dröm under en överskådlig framtid.

Afghanistan, imperiers begravningsplats eller demokrati i vardande?

augusti 20, 2009

Afghan flag

Idag går delar av den röstberättigade befolkningen till val i den Islamska republiken Afghanistan. Invånarantalet i landet uppskattas till ca 34 miljoner och består huvudsakligen Pashtuner (42%) och Tajiker (27%) samt ett otal andra mindre etniciteter. Sunnimuslimerna dominerar med 80%, Shiamuslimerna andel är ca 19%, medianåldern är lite drygt 17år och språken alltför många för att räknas upp. Läs och skrivkunnigheten ligger på en nivå under 30% . Den genomkorrupta och inkompetenta Karzai-regimen förväntas avgå med valsegern om än eventuellt tvingad till en andra valomgång. Regimen och statsmakten finns närvarande i knappt hälften av landet.

Obekräftade men tillförlitliga uppgifter säger nu att Obama-administrationen är på god väg att iscensätta en mer omfattande och genomgripande motoffensiv för att kuva upproret. Utvecklingen mot allt större insatser står i skarp kontrast till den politiska retoriken under valkampanjen där presidentkandidat Obama försökte framställa sig som det mer återhållsamma och sansade alternativet till Bush-administrationens militära hybris. Obama har tidigare intagit en mycket försiktig attityd till narkotikaproblematiken i Afghanistan främst för att inte alienera och bestraffa vanliga bönder. Narkotikaintäkterna utgör dock en såpass viktig del av finansieringen av Talibaners och andra regimfientliga klaners och organisationers verksamhet  att bekämpningen av narkotikabaronerna nu kommer att ingå i den övergripande strategin. Narkotikahanteringen hör naturligtvis också intimt ihop med den utbredda korruptionen inom statsförvaltning och övrig offentlig verksamhet.

Litteraturen och åsikterna om Afghanistan-konflikten är omfattande och spänner över det vidsträckta område som rubriken till detta blogginlägg antyder. Innan presidentskiftet sammanfattade följande fritt översatta citat ganska väl skillnaden mellan den tidigare och den nuvarande presidenten till konflikten:  ” Vi har ett strategiskt intresse och även ett moraliskt intresse av ett välmående, fredligt och demokratiskt Afghanistan, och hur länge det än tar kommer vi att hjälpa det afghanska folket uppnå detta”. Obama har avfärdat Bush målsättning som orealistisk och hans uttalande om att USA inte kommer att ”återuppbygga Afghanistan till en Jeffersonsk demokrati” är ofta citerat men kan idag ifrågasättas.  Bush neokonservativt inspirerade och idealistiska, närmast messianska utrikespolitik framstod som närmast väsensskild jämfört med Obamas betydligt försiktigare, pragmatiska men otydliga linje under valkampanjen och presidentskapets inledningsskede. Den politiska verkligheten gör nu sig påmind och drabbar administrationen med full kraft över hela det politiska verksamhetsfältet, så och inom utrikes- och säkerhetspolitiken där dock presidenten har en stark position rent konstitutionellt. Något av en bekräftelse på en amerikansk kursändring och en bredare inriktning mot statsbyggande fick vi i det famösa Kairo-talet där presidenten ånyo gjorde en distinktion mellan a ”war of choice” (Irak) och a ”war of necessity” (Afghanistan). Nyckelbegreppet ”war of necessity” har helt klart fått en vidgad betydelse och skillnaden i innebörd mot det tidigare så desavouerade uttrycket ”war of choice” är i praktiken diffus.

Valretoriken och den minimalistiska synen på Afghanistankonflikten har som sagt nu förbytts i en mer offensiv strategi vilket understryks av att utgifterna för Afghanistan budgetåret 2010 beräknas till 61 miljarder dollar, och detta lågt räknat. De amerikanska trupperna har nyligen förstärkts med 21000 man och uppgår nu till sammanlagt 68000, privata säkerhetsstyrkor och övriga koalitionstrupper oräknat. Den amerikanske befälhavaren general David McChrystal sägs redan ha begärt ytterligare förstärkningar om 20-30000 man att skeppas över inom en nära framtid. Den sammanlagda koalitionstrupperna skulle då uppgå till ca 120000 man, 20% fler än sovjetimperiet mobiliserade innan det gick samma öde till mötes som britterna och Alexander den store dessförinnan. Försvarsminister Gates sägs redan gnissla tänder men problemet är värre än så. Enligt gängse COIN (counterinsurgency) doktrin skulle koalitionstrupperna behöva uppgå till minst 200000 man för att Afghanistankriget på sikt skulle kunna avslutas någorlunda framgångsrikt. EU-ländernas militära bidrag har med några få undantag varit begränsade och någon märkbar förändring  i det hänseendet är ej att förvänta. Så gott som samtliga analytiker är överens om att nyckeln till en långsiktig stabilisering av situationen i Afghanistan kräver fungerande och någorlunda effektiva afghanska militära och polisiära styrkor. Målsättningen är inledningsvis att den afghanska armén och polisstyrkorna skall bestå av ca 134000 respektive 100000 man. Behovet är betydligt större på sikt, tyvärr går processen långsamt men rent teoretiskt är potentialen stor. Nämnas kan att för kostnaden av en amerikansk soldat kan sextio afghanska soldater tränas och sättas i fält. Den civila krishanteringen och de humanitära insatserna får ofta spela en underordnad roll i moderna krig och konflikter, de ekonomiska resurser som satsas på dessa avgörande områden är ofta försumbara jämfört med de gigantiska belopp som satsas på rent militära insatser.

Om det politiska priset för ett långvarigt och storskaligt amerikanskt engagemang i Afghanistan med stor sannolikhet är alldeles för högt vore ett rimligare alternativ en smart COIN-strategi med syfte att eliminera al-Qaeda och närbesläktade terrororganisationer i Afghanistan och Pakistan. Betoningen i en sådan komplex operation ligger trots allt på den icke-militära sfären och omfattar även ett försoningsprogram där samtliga afghanska ”intressenter” inom motståndsrörelsen förutom den hårda kärnan av jihadister och talibaner ges alla olika former av incitament inklusive rena mutor för att lägga ner vapnen och integreras  i ”det vinnande laget”. Futtiga 30 miljoner dollar i månaden skulle räcka för att avlöna 250000 f.d. upprorsmän under en månad! En struntsumma i sammanhanget och en metod som provades med framgång i Irak. En omfattande utländsk militär närvaro korrelerar med ett omfattande motstånd. Det kan även vara bra att påminna sig om att stora delar av upprorsrörelserna inte är ute för att återintroducera kalifatet, de är ute efter att bli av med utlänningarna. Att byta sida, ingå nya allianser är en del av den afghanska krigföringen om förutsättningarna är de rätta. Det kan även vara bra att påminna sig om att stora delar av upprorsrörelserna inte är ute för att återinföra kalifatet, de är ute efter att bli av med utlänningarna.

Utvecklingen i Afghanistan är intimt förknippad med situationen i Pakistan. Kärnvapenmakten med 180 miljoner invånare kämpar med otaliga svårlösta problem. De mer eller mindre öppna gränserna mot Afghanistan samt de faktum att en stor del av ledarna, kommendanterna, rekryterarna, finansiärerna m.m. för upproret i huvudsak är baserade i Pakistan utgör endast en del av den problematiken. Mer om Pakistan i ett eventuellt kommande blogginlägg.

Obamas syn på konflikten som ett ”nödvändigt krig” i begreppets mer expansiva skepnad gör att han försatt sig i en politiskt besvärlig situation. Att dra tillbaka trupperna innan en stabilisering kommit till stånd innebär betydande risker inrikespolitiskt, en utvidgning av konflikten innebär andra risker i form av fler stupade och skadade samt en ökad ekonomisk belastning på ett USA med stora budgetunderskott, snabbt ökande statsskuld samt allvarliga strukturella problem. Ett framgångsrikt statsbyggnadsprojekt i Afghanistan skulle även kräva ekonomiska tillskott av mycket omfattande karaktär,  under lång tid,  utöver de rent militära utgifterna. Kriget i Afghanistan innebär olyckligtvis stora interna spänningar och risker för Nato, den militär och säkerhetspolitiska alliansen av sådan avgörande betydelse för Europas och inte minst Nordens säkerhet. Den svenska insatsen bör sättas in i ett större politiskt och ideologiskt perspektiv men även ses mot bakgrund av den totala omvandlingen av försvarsmakten från ett invasionsförsvar till ett renodlat insatsförsvar. Det är hög tid att ifrågasätta utvecklingen och prioriteringarna inom svensk försvars- och säkerhetspolitik och det hårt drabbade och misskötta svenska försvaret.

Omöjlig demokratisering i Afghanistan

februari 8, 2009

is-afghan1Bloggpremiären kommer av en ren händelse att handla om de enorma utmaningar och den med all sannolikhet omöjliga uppgiften att skapa stabila institutioner eller ens något som liknar demokrati i Afghanistan, detta notoriskt svårhanterliga och komplexa land. NATO och ISAF-styrkor är sorligt underbemannade och uppgår sammanlagt till omkring 70000 man. President Obama förväntas förstärka truppnärvaron med ca 20-30000 man inom ett år, antalet är dock fortfarande helt otillräckligt för att vända utvecklingen i sin helhet. Hela regionen är en krutdurk och grannländerna Pakistan och Iran gör inte situationen lättare. I ett Afghanistan där både befolkning och utomstående saknar allt förtroende för president Hamid Karzais genomkorrumperade administration hävdar nu den kände statsvetaren Anatol Lieven att tiden är mogen för en amerikansk reträtt. Tanken att skapa ett modernt Afghanistan är dödfödd från första början, det låter sig icke göras vare sig under Karzai eller av någon afghansk ledare överhuvudtaget. Truppförstärkningen bör istället utnyttjas till att sätta ytterligare press på Talibanerna och Al-Qaeda för att utifrån en relativ styrkeposition inleda förhandlingar om ett radikalt decentraliserat Afghanistan där Talibanerna mot löften om att inte ge terrorister en fristad skulle komma att kontrollera (!) stora delar av landet. Alternativet till en någorlunda hedersam reträtt är att vi står där tiotusentals dödsoffer och ett decennium senare med utopin om det moderna och demokratiska Afghanistan lika fjärran som någonsin.

Scenariet med en extremt utdragen konflikt väcker stor oro hos USA:s närmaste allierade Storbritannien. I en situation där president Obama förväntas ställa krav på en ökad europeisk truppnärvaro är det brittiska försvaret hårt pressat av konflikterna i både Irak och Iran, nu inne på sitt åttonde år. Källor inom försvaret skickar nu ut nödsignaler om att trupperna är så hårt pressade att situationen är ohållbar, slitage och materialbrist förvärrar situationen. Det brittiska försvaret är helt enkelt inte dimensionerat för att klara de högt uppsatta försvars och säkerhetspolitiska målsättningarna. Att en del amerikaner döpt ISAF till ”I Saw Americans Fight” väcker ont blod då antalet brittiska stupade för närvarande uppgår till ca 320. Tyskland vars trupper inte är tillåtna att strida (!) och vissa andra länder som ser till att hålla sig utanför de mest drabbade provinserna eller bidragit med relativt begränsade resurser får nu utstå även officiell kritik.

Kommande utvärderingar av den svenska Afghanistaninsatsen blir intressant läsning. i ÖB:s senaste underlag för regeringens försvarspolitiska proposition 2009 kan man på ett par rader läsa att Sverige eventuellt ökar sina bidrag och förändrar sin policy om var svenska resurser bör allokeras i Afghanistan och med vilka syften.

Den olycksaliga svenska försvarspolitiken med åtföljande kaos inom försvarsmakten verkar vara en följetång utan ände. Den förhastade omvandlingen av det svenska försvaret från ett invasions till ett renodlat insatsförsvar har kritiserats av sverigedemokraterna från första början men skeptikernas skara är växande. Flera framträdande svenska militärer och försvarsexperter har ventilerat sin frustration och ilska över sakernas tillstånd på debattsidorna det gångna året. Debatten lär knappast avta de närmaste åren och försvarsfrågan får förhoppningsvis en del av den uppmärksamhet den förtjänar inför riksdagsvalet 2010.