Archive for the ‘Kommunismen’ category

En filosofie doktor i våldsvänsterns tjänst

maj 8, 2014

Janne Josefsson torde väcka en hel del vrede bland de rättroende inom media, ”akademi” och ”kulturelit” efter kvällens intressanta entimmesavsnitt av Uppdrag Granskning. Att som journalist offentligt kritisera eller granska vänstern, eller den riktigt radikala vänsterrörelsen för den delen kan vara förenat med vissa yrkesmässiga risker och besvärligheter. Josefsson innehar dock en såpass grundmurad position i Mediesverige att ilskan inom delar av den opinionsbildande vänsterrörelsen knappast lämnar honom sömnlös.

För egen del hoppas jag på många framtida intervjuer med samhällsanalytikern och hiphop-giganten Sebbe Staxx, sicken lirare! Mitt förakt är dock reserverat för medlöparen och universitetslektorn vid sociologiska institutionen i Göteborg, Fil. Dr, Magnus Wennerhag. Denne Wennerhag uppträdde som en sann apologet för Revolutionära Fronten och bagatelliserade, bortförklarade samt förringade våldsvänsterns hjältedåd efter bästa förmåga. Han lät för övrigt tala om sig redan för ungefär en månad sedan som medförfattare i en i allt väsentligt dubiös DN-debattartikel där den ”autonoma vänstern” hyllades som demokratiska föredömen.

För tillfället sysselsätter sig Magnus med det egna projektet ”Demonstrerandets demokatisering?”. Vår universitetslektor deltar även enligt institutionens hemsida med liv och lust i tidskriften Fronesis vars innehåll främst sägs berör ämnena politik, teori och kritik. Bland husgudarna hittar vi Marx och Foucault, den gamle terroristen Negri, Gramsci, Valerie Solanas e.t.c. Ni förstår nog sammanhanget. Den som till äventyrs vill stifta närmare bekantskap med våra revolutionärt sinnade Fronesisteoretiker kan lämpligen göra så vid de årligen återkommande evenemangen Socialistiskt Forum samt Feministiskt Forum. ABF brukar stå för lokalen.

Våra mjukisrevolutionärer i Vänsterpartiet kämpar som vanligt och förgäves med att hålla rågången till de riktigt auktoritärt sinnade vänsterrörelserna, både här hemma och utomlands. Och ungdomsförbundet har en längre tid skakats av fraktionsstrider. Förbundets medlemsantal lär under perioden 2004-2013 minskat från 10000 till knappt 2000, vilket ju iofs är synnerligen positivt. Ett antal framträdande representanter för Ung Vänster har under det senaste året undrat vad fan man bråkar om? I principprogrammet framgår det ju klart och tydligt att man är ett revolutionärt ungdomsförbund samt att målet är ett kommunistiskt samhälle! (Principprogram antaget på Ung Vänsters 45:e kongress, Sandviken 2011).

Förklaringen är naturligtvis att den svenska väljarkåren är måttligt attraherad av revolutionära ideér, därav moderpartiets taktiska val och kval. Tilläggas bör att de mest radikala feministiska tankegodset, nog så revolutionärt, verkar vara hyfsat gångbart i delar av väljarkåren för tillfället men det beror nog knappelunda på ideérna i sig utan snarast på ett antal andra samverkande faktorer.

Revolutionära Fronten och Afa får idag som av en händelse ett helhjärtat stöd från sex distriktsstyrelseledamöter och några tidigare representanter för den revolutionära ungvänstern i en debattartikel publicerad av Nyheter 24. Den silvertungade partiledaren och Östermalmsbon Jonas Sjöstedt får där sina fiskar varma. Partiledningen vägrar kommentera. Det ”goda våldet” verkar ha en djup förankring i Vänsterpartiet och dess ungdomsförbund. Dags kanske att putsa av de gamla porträtten och bysterna av massmördaren Lenin som ju plockades ner någon gång runt 1997-98 i Vänsterpartiets lokaler runt om i vårt avlånga land.

Till sist dagens lästips: Hélène Carrére d´Encausse, Lenin, Ersatz 2008

 

Mandela och myntets baksida

december 9, 2013

Bild

Winnie till vänster, Joe Slovo till höger.

Det första beslutet att starta en väpnad kamp mot apartheidregimen togs vid en konferens med det Sydafrikanska Kommunistpartiet (SACP) i Johannesburg 1960. 25 delegater deltog, däribland minst 10 delegater med dubbelt medlemskap i både ANC och SACP, bland dessa kan nämnas Nelson Mandela och Walter Sisulu. 1960 är även året då SACP efter ett längre uppehåll återknöt banden med Moskva.

Ett flertal SACP delegationer besökte således Moskva åren 1960 och 1961 då även det totalt misslyckade Sovjetkonceptet om den Nationella Demokratiska Revolutionen (NDR) introducerades inom SACP- och ANC:s ledarskap. Strategin hade sina rötter i en av Lenins teorier och formulerades för första gången vid ett Komintern möte år 1920. Formellt antogs NDR först vid 1969 års Morongoro konferens. NDR skrotades i Sovjet långt innan murens fall men de destruktiva ideérna och arvet efter Lenin lever osannolikt nog kvar inom ANC än idag.

ANC:s militära framgångar under tiden 1960-1990 var synnerligen blygsamma, bakslagen smärtsamma och djupgående. ANC:s stridande gren Umkhonto we-Sizwe (MK) spelade en främst propagandistisk roll. De internationella politiska framgångarna, ofta koordinerade mellan SACP och ANC, var som bekant betydligt större.

Fredagen den 6 december medgav också både ANC och SACP officiellt för första gången att Mandela vid tidpunkten för sin arrestering 1962 var medlem av partiets (SACP) Centrala Exekutiva Kommittè.

Källor: S Ellis, D Herbstein, V Shubin, J Matthews (intervju) och Business Day, SA (2013-12-06)

Den sovjetiska propagandamaskinen och socialdemokratiskt medlöperi

januari 13, 2012

Året är 1973. Det kalla kriget rasar för fullt och Sovjetunionens största frontorganisation, den sedan länge ökända World Peace Council (WPC), som även omfattade ett antal underorganisationer och vars svenska avläggare utgjordes av den så kallade Svenska Fredskommittén samlas till kongress i Moskva. WPC styrdes med järnhand från den Internationella Avdelningen (IA) inom det Sovjetiska Kommunistpartiets Centralkommitte. Det har sedermera framkommit via ryska arkiv att verksamheten till drygt 90% bekostades av SUKP.  Boris N. Ponomarev ledde IA under åren 1955-86 med starkt stöd av ingen mindre än partiets inofficielle chefsideolog Mikhail Suslov (1902-82) , en benhård stalinist och tidigare även nära medarbetare till Stalin. IA grundades 1943 ungefär samtidigt som Komintern avskaffades och utövade i praktiken ett starkt inflytande över den kommunistiska världsrörelsen.  De olika kommunistiska frontorganisationerna styrdes alltid i praktiken av kommunister men man lade stor möda och kraft på att locka med olika icke kommunistiska vänstersocialister, både politiker och andra, helst framträdande företrädare för olika samhällssektorer. Dessa fick ofta om möjligt agera frontfigurer eller beträda andra synliga positioner inom de olika propagandaorganisationerna. Socialdemokratiska politiker, kulturpersonligheter, vetenskapsmän eller företrädare för olika kyrkliga samfund värdesattes alldeles speciellt. Världssynen var det avgörande.

Ponomarev

Bland de över 3000 delegater som hade samlats  i Moskva denna höstvecka 1973 fanns som vanligt även en svensk delegation. Huvudattraktion var självaste Leonid Brezhnev, som enligt den svenska kommunistpressen ingående redogjorde för Sovjetunionens utrikespolitik och fredssträvanden samt de stora ekonomiska framgångarna. Förutom det sedvanliga garnityret av troende svenska kommunister och VPK-are samt diverse kända representanter för den svenska kulturvänstern hittar vi denna gång några intressanta socialdemokratiska namn. Föga överraskande finner vi den av Stasi högt värderade och inflytelserika skolpolitikern och tidigare riksdagsledamoten Stellan Arvidsson, tillika ordförande för vänskapsförbundet Sverige-DDR men även aktiv inom Förbundet Sverige-Sovjetunionen. Arvidsson har de senaste åren välförtjänt uppmärksammats, främst i samband med professor Birgitta Almgrens utomordentligt intressanta bok ”Inte Bara Stasi— Relationer Sverige-DDR 1949-1990″, och den därpå följande debatten kring Regeringens påtagliga ovilja att ta itu med de svenska agenterna och medlöparna till den östtyska diktaturen.

Det intressantaste namnet i den svenska delegationen var dock utan tvekan vår egen socialdemokratiske kulturminister Bertil Zachrisson! Det är häpnadsväckande men främst skamligt, om än naturligtvis oerhört uppskattat av arrangörerna att en svensk minister på detta sätt hedrade en av de värsta sovjetiska propagandatillställningarna med sin närvaro. Den huvudsakliga förklaringen till det inträffade kan nog sökas i socialdemokratins, och då främst Olof Palmes förändrade utrikespolitiska hållning i nedrustningsfrågor under 1970- och 80-talet. Vår duglige Moskva-ambassadör Örjan Berner konstaterade 1984 följande om denna tidsperiod: ” I själva verket har det varit så att Stockholms utrikespolitiska linje på för Moskva viktiga områden , det vill säga nedrustningsfrågor i Norden och i Europa, sällan löpt så parallellt med de sovjetiska ståndpunkterna som under 80-talet.”

Tiden då den unge internationelle studentledaren och sedermera byråsekreteraren vid försvarsstabens underrättelsebyrå Olof Palme med kraft deltog i det anti-kommunistiska arbetet kändes vid den här tidpunkten synnerligen avlägsen. Borgerligt tal om frihet för Östeuropa påstods hota freden och var enligt Palme uttryck för antisovjetisk korstågsanda. Den utrikespolitiska dubbelmoralen framstår i all sin ömklighet, i synnerhet då vi vet hur det dolda samarbetet med Natoländerna fortlevde med Palmes goda minne under hela hans statsministertid. Jan Nygren (S) och f.d. statsråd sammanfattar sin syn kring den socialdemokratiska utrikespolitiken i förhållande till Sovjetunionen vid den här tidpunkten: ”Det var en märkligt fenomen. Inte minst arbetarrörelsen och socialdemokratin har anledning att fundera över sin egen historia.”

Sveriges roll under det kalla kriget får en förtjänstfull genomgång i Mikael Holmströms närmast monumentala verk ”Den dolda alliansen” (Atlantis 2011). Uppgifterna om Zachrisson och WPC återfinns inte i Holmströms bok,  Zachrisson och Arvidsson är för övrigt ingalunda de enda socialdemokrater som förgyllt diverse internationella kommunistiska tillställningar och propagandamöten med sin närvaro, men till det får jag kanske återkomma en annan gång.

Extremvänster eller vänsterorienterat?

september 16, 2011

Den svenska journalistkårens reaktioner eller bristande reaktioner visavi extremvänsterns framgångar i Folketingsvalet igår var på det stora hela högst förutsägbara. Den långvariga och närmast gränslösa upprördheten och föraktet för Pia Kjaersgaard och Dansk Folkeparti (DF) kontrasterar mot uppfattningen om Enhedslisten som ett parti bland övriga ”vänsterinriktade” partier i det danska parlamentet. Andra populära beteckningar som kom till användning i våra två största nyhetskanaler och P1 när man beskrev Enhedslisten var: ”Ett rödgrönt parti” ”Ett vänsterorienterat parti” eller rentav ”Ett grönt parti” (!) detta skall kanske även ses mot bakgrund av den lätt förtäckta journalistiska glädjen över den rödgröna valsegern. Idag återfinns dock lyckligtvis det mera adekvata epitetet vänsterradikal på vissa ledar- och nyhetssidor. Inom parentes kan jag inte låta bli att nämna den moderate riksdagsledamoten Hans Wallmark som för övrigt ibland även har mage att kalla sig konservativ. Vår nymoderate hjälte tycker att Enhedslisten är ”rätt vänsterinriktat”, ridå!

Enhedslistan som gjorde sitt bästa val någonsin med 6.7% av rösterna tillkom år 1989 genom en sammanslagning av Det Danska kommunistpartiet (DKP), Vänstersocialisterna (VS) och trotskisterna i Socialistisk Arbejderparti (SAP), den danska sektionen av den Fjärde Internationalen. I praktiken fungerar Socialistisk ungdomsfront (SUF) som partiets ungdomsförbund. Förbundet stoltserar idag med devisen ”Vi er revolutionaere”, vidare sticker man inte under stol med att ”I SUF är vi revolutionaere socialister. Det betyder att önsker en socialistisk revolution—.” Att man dessutom är ”aktivister” är närmast en självklarhet. I likhet med så många andra kulturellt och ideologiskt färgade företeelser upprätthåller våra kära journalister en dubbelstandard då man bedömer politiska partier utifrån demokratisk trovärdighet och historisk bakgrund. Extremvänsterns historiska skuld och anti-demokratiska karaktär bagatelliseras, förringas och ursäktas på de mest fantasifulla och historielösa för att inte säga rent ignoranta grunder medan den idag internationellt rätt disparata gruppen av parlamentariska och i grunden demokratiska men invandringskritiska och nationellt sinnade, populistiska och/eller konservativt lagda partier inte finner någon nåd inför en sammantaget okunnig med nog så påstridig och dogmatisk journalistkår.

Till sist råkade jag stöta på en valanalys över Det Konservative Folkepartiets katastrofala valresultat. Partiet har gått från ett valresultat på 23.4% i Folketingsvalet 1984 till 4.9% igår, en utförslöpa som heter duga, nästan i svensk centerpartiklass. Förutom ett antal partipolitiska missgrepp och ”affärer” för lektorn i politisk teori Sören Hviid Pedersen fram det intressanta faktum att partiet hyst ett utpräglat förakt för Dansk Folkeparti och överlåtit det nationalkonservativa arvet till DF. Resonemanget ger mig förnyat hopp om att Sverigedemokraterna blir det parti som förmår förvalta och utveckla det konservativa arvet, kalla det socialkonservativt eller värdekonservativt, givetvis i en svensk kontext och tappning  och trots det faktum att Sverige idag kanske måste betraktas som det mest moderna och sekulariserade landet i Västvärlden. Vem vet, pendeln och tidsandan kan kanske röra sig i en något mera sansad riktning snabbare än vi tror.

Kommunistdiktaturen Vietnam

januari 5, 2011

Huruvida besparingarna på Regeringskansliet verkligen ”tvingar” fram diverse ambassadnedläggningar verkar något oklart. Tonläget från Kalle Bildt som ju inte tvekat att gå hårt fram mot UD under den förra mandatperioden är gällt och de partipolitiska övertonerna tydliga. Då ambassaden i Hanoi tydligen tillhör en av de nedläggningshotade har ett antal debattörer med ett stort inslag av intressenter från Karolinska Institutet gått ut i en hårt vinklad debattartikel i SvD som säkerligen glädjer de vietnamesiska  politrukerna på Örby Slottsvägen.

Sveriges historiska förbindelser med kommunistdiktaturen har knappast präglats av någon större objektivitet eller balans. Handelspolitiska överväganden är sällan enkla då även mänskliga rättigheter och andra utrikespolitiska intressen skall tas i beaktande i de bilaterala relationerna. Att ökad handel med automatik skulle leda till institutionella reformer finner inte heller något övertygande stöd i forskningen.

Det kan då vara på sin plats att nämna att Vietnam rankas på en föga hedervärd 116-plats i Transparency Internationals korruptionsindex för år 2009. En marginell men dock försämring under den senaste 5-års perioden. Organisationen Freedom House ger Vietnam sämsta möjliga betyg vad gäller politiska rättigheter. Övriga fri- och rättigheter ligger också pyrt till. Landet är med andra ord ofritt och en kommunistisk diktatur. Efter (!) att Vietnam beviljats medlemskap i världshandelsorganisationen WTO år 2007 har det redan begränsade utrymmet för fria medier skärpts ytterligare. Politiska dissidenter förföljs med alla de medel som står till statens förfogande. Detta torde knappast störa de soldyrkande svenska turister som i allt större antal flockas till landets natursköna stränder, vi bör nog inte heller förvänta oss några protester från det styrande vietnamesiska kommunistpartiets svenska systerparti KPML(R) eller Kommunistiska Partiet som det så vackert heter numera. Handelsutbytet med Vietnam har de senaste åren rört sig i spannet 0.1-0.2% av Sveriges totala handel med omvärlden. Importen har för det mesta klart överstigit exporten.

För att få lite perspektiv på Herr Bildts och ”Vietnamromantikernas” missvisande bild av landets betydelse ur ett svenskt handelsperspektiv kan det vara bra att ha klart för sig exportandelarna för t.ex. Norge (10.1%), Danmark (6.6%), Finland (6.2%). Vidare kan nämnas Italien (2.9%, Polen (2,5%) eller lilla Estland med knappa 1,3 miljoner invånare (0.7%) av den totala exporten de tre första kvartalen 2010. Tillväxten i 90-miljoners landet Vietnam är visserligen hög, men befinner sig fortfarande på internationellt blygsamma nivåer per capita och den framtida utvecklingen är osäker trots potentialen. Mot bakgrund av de stora svårigheter som möter svenska exportföretag i Vietnam finns det betydligt intressantare och mer lättbearbetade marknader både i vår omedelbara närhet eller runt om i världen. P.S. Dit hör dock knappast Angola, ett av de andra länder vars ambassad nu får nådastöten. Landets vedervärdiga kommunistregim har mottagit enorma belopp i svenskt bistånd under decennier. Huruvida ”biståndet” till Angola överskrider det till Vietnam (17 miljarder) under den senaste 40-års perioden har jag inte hunnit kontrollera, men i korruptionsindexet återfinns man på plats 168 !! Landet är en veritabel utvecklingskatastrof. MPLA-regimen har givetvis haft otaliga svenska kollaboratörer och medlöpare genom åren.

Svensk biståndsindustri och dess apologeter skulle även de skämmas och det rejält!

Stalinisterna till attack!

december 16, 2009

Barbara Brädefors har enligt ett flertal uppgifter i media skickat en stämningsansökan till Stockholms tingsrätt riktad mot Sverigedemokraterna för en påstått olovlig publicering av en gammal kampaffisch ursprungligen producerad av hennes numera avlidne make Nils Brädefors. ”Journalisten” och tecknaren Nils Brädefors fungerade under flera decennier som propaganda-redskap för Sovjetimperiet med bas i Östeuropa.

Den tyskbördige gammelkommunisten Barbara Brädefors, även hon med ett livslångt engagemang för Sovjetunionen är än idag partistyrelseledamot i Sveriges Kommunistiska parti (SKP). SKP är arvtagare till det av Moskva sponsrade stalinistiska lydpartiet APK under ledning av Rolf Hagel. Stödet från Moskva till APK uppgick  om jag inte missminner mig till ca 15-20 miljoner kr  sammantaget under årens lopp. Det skall kanske framhållas att även VPK, nuförtiden  mer känt som Vänsterpartiet subventionerades i olika former med miljonbelopp i indirekta bidrag från husbonden i Moskva. Partiet har ju försökt skönmåla sin historia vid upprepade tillfällen och gör det än idag.

Norrlandssläkten Brädefors (försvenskat från det finska Lautakoski) fullkomligt kryllar av hårdföra gammelkommunister. Johan Herman Brädefors var t.o.m riksdagsledamot för SKP under 30-talet, givetvis av den allra värsta sorten d.v.s. Kominterntrogen.  Paret Brädefors var aktiva i en mängd Moskvatrogna propaganda- och frontorganisationer i stil med Förbundet Sverige-DDR, Förbundet Sverige-Sovjetunionen och den svenska grenen av World Peace Council (WPC) nämligen Svenska Fredskommittén.

Svenska Fredskommittén hade aldrig några större framgångar i Sverige men arbetade så gott man kunde för att legitimera den sovjetiska ”fredspolitiken”. WPC styrdes med järnhand från det Sovjetiska kommunistpartiets  internationella avdelning. Syftet med organisationen var att med olika medel befrämja den sovjetiska utrikespolitiken. Den internationella fredsrörelsen var en betydelsefull bricka i spelet om opinionen under det kalla kriget i utvecklingsländerna men inte minst i västvärlden. Sovjetunionen pumpade in ett antal miljarder dollar i en mängd olika organisationer, ”fredsprojekt”, desinformationskampanjer m.m.

WPC led tidvis av att vara alltför tydligt kopplat till Moskva men det hindrade inte hundratals kända politiker, intellektuella och vetenskapsmän i västvärlden, såväl troende som nyttiga idioter, att aktivt medverka i olika sovjetiska propagandajippon i WPC-regi. Socialdemokrater var alltid extra värdefulla i detta sammanhang för att skänka en respektabilitetens fernissa åt dessa demokratins dödgrävare. Tyvärr föll av olika skäl ett inte obetydligt antal socialdemokrater för frestelsen genom åren. Så sent som 1987 deltog den folkpartistiske riksdagsledamoten och fredsaktivisten Ingela Mårtensson som den enda ”borgerliga” europeiska parlamentsledamoten i det som skulle visa sig vara det sista stora ”fredsmötet” i sovjetisk regi i Köpenhamn. Mötet blev en stor missräkning för de samlade kommunisterna och dess medlöpare inte minst p.g.a en framgångsrik anti-kommunistisk motkampanj.

Att Barbara Brädefors som ägnat hela sitt vuxna liv till att kämpa för en av våra tre kändaste totalitära läror (se t.ex. senaste numret av tidskriften Axess för nobelpristagaren Herta Mullers analys av islam och islamismen) nu kan åtnjuta den västerländska rättsstatens beskydd för att värna den för marknadsekonomin så viktiga immaterialrätten är naturligtvis ironiskt på sitt sätt men av principiell vikt. Har Sverigedemokraterna slarvat kommer partiet naturligtvis att göra rätt för sig vilket  SD-kurirens ansvarige utgivare Richard Jomshof tydligt klargör i dagens upplaga av DN.

Guillous trovärdighet

oktober 25, 2009

GuillouJan Guillou född 1944 har välförtjänt hamnat i de svenska mediernas blickfång då det avslöjades att han haft samröre med KGB åren 1967-1972. Guillou nådde sin journalistiska höjdpunkt i början och mitten av 80-talet då han även belönades, tämligen välförtjänt om jag minns rätt, med det Stora Journalistpriset. Stora delar av sin senare karriär har han dock ägnat åt sin roll,  allt enligt de sakkunniga, som medioker, på sin höjd medelmåttig om än storsäljande deckarförfattare. Får väl erkänna att jag aldrig läst en enda av deckarna ifråga, föredrar Jan Mårtensson, inte heller har jag orkat ta mig igenom några av filmatiseringarna trots ett par tappra försök.

Guillou var kommunist under många år och däri ligger också huvudförklaringen till hans under åren frapperande många ignoranta utrikespolitiska analyser samt stödet för ett antal diktaturer och mångfalt fler anti-demokratiska och våldsförhärligande organisationer av alla de slag. Guillous böcker om Irak och Saddam Hussein måste vara något slags svenskt rekord i bisarrt självbedrägeri. Guillou och liknande figurer borde rimligtvis varit diskvalificerade från något som helst deltagande i en mer seriös offentlig utrikespolitisk debatt efter liknande klavertramp. Men tokvänstern får ju tyvärr alltid syndernas förlåtelse och engagemanget i nya utopiska projekt är aldrig långt borta. Häromdagen satt exempelvis skådespelaren och galjonsfiguren för SKP (tidigare KPMLr) Sven Wolter och gav en längre ”analys” av det politiska samhällsklimatet och det sverigedemokratiska ”hotet”, detta i statstelevisionen år 2009! Att den svenska journalistkåren fortfarande efter alla dessa år har svårt med renhållningen vänsterut känns närmast pinsamt för att inte säga tragiskt. Filosofen Eric Hoffers klassiker ”The True Believer” är alltid lika aktuell i de här sammanhangen.

De närmaste dagarna får Guillou tillfälle att breda ut sig i morgonsofforna för lite ”damage control”. Ett smakprov fick vi under gårdagen då herrn ifråga försökte vifta bort fem års kontinuerligt umgänge med världens mest ökända underrättelsetjänst som ”Bara ett socialt umgänge” (Rapport den 24/10). Uppståndelsen kring överklassocialisten Guillou torde mycket snart blåsa över. Relativt stora delar av den svenska journalistkåren är så till den grad historiskt komprometterad i sin överslätande och förlåtande attityd till auktoritära och vänsterradikala yttringar av organisatorisk eller personlig karaktär att man nog helst låter den här i sig banala historien falla i glömska snarast möjligt.                                                                                                                                                                                                                                                                                                                 Något som inom parentes fick mig och småle i mjugg var när oraklet från Östhammar för några år sedan bredde ut sig i kvällspressen och beklagade sig över att han förvägrats visum för en planerad USA-resa. Nyckeln till kontakterna med KGB står att finna i en gemensam anti-amerikanism, mellanösternkonflikten och de sovjetiska manipulationerna i arabvärlden, som då utgjorde en hörnsten i den sovjetiska utrikespolitiken. Guillous sympatier låg för det mesta i maoistlägret men USA och Israel-hatet vägde tidvis tyngst. Ett exempel på det motsatta förhållandet var då Guillou måhända av delvis opportunistiska skäl skrev förordet till den förträfflige men alltför tidigt bortgångne anti-kommunistiska kommendörkaptenen Hans von Hofstens självbiografi.

Nu var det inte bara inom extremvänstern SKP,VPK, APK, och fredsrörelsen som sovjeterna odlade sina kontakter. Borgerligheten och inte minst socialdemokratin var naturligtvis betydligt intressantare som infiltrationsobjekt av olika skäl. Hjalmar Brantings son sovjetsympatisören Georg Branting (riksdagsledamot 1932-61) avslöjades postumt som sovjetagent. Rykten kring Guillous agerande förekom tidvis under 80- och 90-talet, detsamma kan sägas om några högt uppsatta socialdemokratiska politiker och diplomater. I det senare fallen torde det röra sig om betydligt allvarligare och inte minst politiskt känsligare ärenden. Framtiden får utvisa vad som göms i de svenska arkiven, sekretesstiderna förefaller mig många gånger omåttligt långa i ett internationellt jämförande perspektiv.