Dansk dynamit och ett sverigedemokratiskt dilemma

För andra gången på raken blev Dansk Folkepartis (DF) EU-parlamentariker Morten Messerschmidt EU-valets absoluta nordiska röstkung. Den 33-årige Messerschmidt samlade ihop otroliga 465758 röster vilket utgjorde ca 76% (!) av samtliga Dansk Folkepartis röster och mer än Venstres totala röstandel. För tillfället sitter Morten i Bryssel och förhandlar med European Conservatives and Reformists Group (ECR). Där befinner sig även Sannfinländarnas (PS) partiledare Timo Soini tillsammans med omvalde EU-parlamentsledamoten Sampo Terho samt nyvalde Jussi Halla-aho. Samtliga finländare är akademiker med hög kompetens och adekvata språkkunskaper för att kunna göra sig själv och partiet rättvisa i internationella sammanhang.

Messerschmidt har besökt Finland och Sannfinländarna vid ett flertal tillfällen och förhållandet till inte minst Timo Soini är mycket gott. Nämnas kan att den välkände EU-skeptikern och Torypolitikern Daniel Hannan besökte Helsingfors och Sannfinländarna tidigare i vår. Jag hade själv tillfälle och förmånen att få träffa den ytterst begåvade engelsmannen vid ett längre besök i London för ett antal år sedan.

För tillfället sitter både danskar och finländare i EU-parlamentsgruppen Europe of Freedom and Democracy (EFD) under ledning av UKIP och Nigel Farage. Enligt uppgifter i dagens Helsingin Sanomat håller finländarna intensiva överläggningar med både ECR och EFD. Situationen inför konstituerandet av parlamentsgrupperna på högerkanten är milt sagt komplex. Jag tänker här inte närmare beröra den påtänkta högerextrema/högerpopulistiska gruppen kring Front National (FN) och Geert Wilders PVV. Noteras kan dock att samtliga tre här nämnda partier i EFD i god tid bestämt avböjde att medverka i gruppen kring FN.

Mycket tyder på att EFD kommer att få avsevärda svårigheter att uppfylla minimikraven om 25 ledamöter från 7 olika länder vilket innebär att EFD kan komma att gå i graven. Då UKIP omöjligtvis kan sitta tillsammans med de brittiska konservativa i ECR innebär det i värsta fall att Nigel Farage och kompani står grupplösa i det nya parlamentet trots de sensationella valframgångarna i EU-valet. Striden och förhandlingarna står nu främst kring de nordiska partierna Dansk Folkeparti (4 ledamöter) Perussuomalaiset (2 ledamöter) samt nykomlingarna, det tyska Alternative fuer Deutschland (AfD) med 7 nya ledamöter och Belgiens största parti  Nieuw-Vlaamse Alliantie (N-VA) med 4 mandat.

Min inte alltför djärva gissning är att ECR kommer att vara framgångsrika i förhandlingarna och därmed skaffa sig en hyfsat stark position i förhållande till den största parlamentsgruppen EPP. Min förhoppning är även att Sverigedemokraterna står fast vid sitt uttalande om att förbli grupplösa om EFD skulle överleva men inte vara intresserade av SD. Någon möjlighet att ingå i ECR lär inte finnas denna mandatperiod för SD:s del. Front National och likasinnade partiers stöd för Ryssland och Vladimir Putin samt de geopolitiska spekulationerna kring ett Eurasien och en Eurasisk Union där Europa gör gemensam sak med Ryssland i kampen mot den amerikanska hegemonin må vara en gammal högerextrem våt dröm men finner absolut inget stöd hos de seriösa partier som gör anspråk på att ingå i ECR eller en eventuell ny EFD-grupp.

De ryska underrättelsetjänsterna har lagt relativt stor kraft på att bearbeta de kontinentala  partier som eventuellt kommer att ingå i den nya EU-gruppen som med stor sannolikhet kommer att konstitueras kring Front National. Propagandisterna och manipulatörerna i Moskva torde än så länge vara rätt nöjda med resultatet av sina operationer. Sverigedemokraterna gör klokt i att noga tänka igenom de säkerhetspolitiska överväganden som görs bland ansvarsfulla politiker inom Dansk Folkeparti, Sannfinländarna och våra vänner i bland annat Storbritannien, Polen och Baltikum. Problematiken kring Sverigedemokraternas Ungdomsförbund (SDU) måste också få en lösning innan årets slut.

 

 

 

Explore posts in the same categories: EU, Ideologi, Sannfinländarna, Sverigedemokraterna