Idolporträtt av en Boråshövding

Frilansare och semestervikarier brukar får lite extra utrymme och tillfälle att visa upp sina eventuella talanger i spalterna såhär i sommartider. BT:s vikarierande ledarskribent Daniel Persson gjorde för en tid sedan sitt bästa för att i ett hastigt och hafsigt tillkommet ledarstick utmåla SD som ett parti vilket ägnar sig åt en systematisk åsiktsregistrering av sina politiska motståndare. Det har dock sina risker att förlita sig på allas vår favorittidning Aftonbladet vilket partiet pressavdelning tacknämligt nog fick tillfälle att demonstrera i ett kort genmäle någon dag senare.

I dagens upplaga av samma tidning fastnade jag för ett helsidesinslag i den nya sommarserien om makthavare i form av ett ”mjukisreportage” där föremålet för uppmärksamheten, kommunstyrelsens ordförande Ulf Olsson (S) satt på en sten i skogsbrynet i sin allra bästa joggingutstyrsel och försäkrade att han inte hade några ambitioner på statsministerämbetet. Nu lär knappast Olsson vara aktuell som statsminister men det råder nog ingen tvekan om att han skulle platsa som minister i en kommande (S)- ledd koalition hur än den nu än skulle se ut. Men sanningen att säga torde nog yrkespolitikern Olssons inställning till ett eventuellt Stockholmsflytt kunna sammanfattas i en Boråsvariant av gammelmoderaten Göran Holms bevingade uttalande: ”Bättre att vara kung i Borås än nickedocka i Stockholm”.

Artikelförfattaren frilansjournalisten Zandra Erikshed är för övrigt en produkt av Ljungskile Folkhögskola och enligt egen utsago specialiserad på långa reportage, gripande personporträtt och färgstarka reseskildringar men ”i synnerhet” inriktad mot asylfrågor och mångfald. Således föga överraskande leverear damen ifråga en gratispassning till herr Olsson i form av frågan: ”Och samarbetet med Sverigedemokraterna?” . Olsson förvaltar den lätta som förväntat och meddelar läsekretsen att ”Jag tycker att det har gått väldigt bra, SD har inget inflytande alls.—.Genom att skapa ett samförstånd mellan de övriga partierna och dela på utförandenämnderna gick det bra. Att ge ett rasistiskt parti inflytande är fullständigt uteslutet om man tycker att alla människor har lika värde”.

Då herr Olsson just nu avverkar Tage Erlanders memoarer vill jag därför gärna bjuda på ett Erlandercitat från en riksdagsdebatt anno 1965 som näppeligen torde återfinnas i sagda självbiografi:

”Vi svenskar lever ju i en så oändligt mycket lyckligare lottad situation. Vårt lands befolkning är homogen, inte bara i fråga om rasen utan också i många andra avseenden.” 

Att ”borgerligheten” under Claes Palméns (M) ledning gjorde upp med de rödgröna i en tämligen unken Boråsöverenskommelse hindrar inte att det uppenbart finns en hel del spänning och än mer prestige under ytan på de  skenbart så såta vännerna i de bägge blocken. Ilskan och frustrationen är märkbar hos (S) vid de få tillfällen man än så länge ”gått på pumpen” i fullmäktige. I kommunstyrelsen har de rödgröna till yttermera visso på sistone vid flera tillfällen dragit tillbaka eller modifierat sina yrkanden, allt för att inte riskera ett svidande nederlag i den högsta beslutande kommunala församlingen där SD har en vågmästarställning.

De få tillfällen då kommunstyrelsens ordförande brukar tappa fattningen i debatterna och ge sig ut i tämligen långrandiga utläggningar om hur den ”bruna pesten” breder ut sig i Europa kryddat med hätska utfall och de smått infantila och återkommande beskyllningarna om rasism och obefintlig respekt för människovärdet är då invandringen är på tapeten i någon form. Tilläggas kan att när det gäller vulgär debatteknik i invandringsrelaterade frågor ligger Olsson i lä för det andra (S)-märkta kommunalrådet Lena Palmén, en trevlig dam på det rent personliga planet bör sägas, men vars partipolitiska inlägg tidvis präglas av en smått häpnadsväckande förljugenhet. Något som slutat förvåna mig är den inavlade och bergfasta tron ( ja de finns undantag) hos många ledande socialdemokrater på den egna moraliska förträffligheten. Partiets vid det här laget tämligen kantstötta politiska historia, de ständigt närvarande partiinterna ideologiska spänningarna och stridigheterna, vilka för övrigt knappast torde mildras av en allt snabbare samhällsutveckling inom de flesta områden, borde väl om något få den mest inbitne socialdemokratiske partigängare att uppvisa en tillstymmelse till politisk ödmjukhet, men det verkar svårt.

För egen del förlåter jag aldrig socialdemokratin för dess tvetydiga, ja rentav oanständiga roll under det kalla kriget. En ideologiskt betingad dubbel måttstock med en romantiserad världsbild av främst marxister i uniform där kålsuparteorin manifesterade sig i en tydlig aktivistisk utrikespolitik med den moraliska stormakten Sverige utstakande en tredje väg mellan demokrati och diktatur. Hemlighetsmakeriet i Nato-samarbetet fulländar hyckleriet.

Några kända citat får illustrera socialdemokratins historiskt ambivalenta syn på den västerländska demokratin:

”Efter att ha saboterat freden har den amerikanska presidenten frigjort en barbarisk hämningslöshet som till och med överträffar Hitler-Tysklands illdåd”. (Pierre Schori fabulerar 1972)

”Leve det självständiga och oberoende Kuba!” (Palme på Kuba 1975)

”Vi sysslar inte med antisovjetism!” (Palme inför partivänner 1984)

Listan på högt eller relativt högt uppsatta socialdemokrater som historiskt agerat på ett tveksamt eller moraliskt motbjudande sätt i sitt förhållande till kommunismen kan göras förvånansvärt lång och den innefattar långt fler än aktiva politiker. Socialdemokratiska representanter och sympatisörer inom diplomatin, kultursfären, journalistiken, och akademin bidrog i väsentlig grad till det moraliska förfallet.

Socialdemokratins historiska stödparti VPK, dess föregångare SKP och i viss utsträckning även dagens Vänsterparti har av naturliga skäl en politisk historia så solkig, vämjelig,  ja bitvis så pervers eller absurd att man häpnar. Kirunasvenskarna, Komintern, stödet för det Sovjetiska angreppskriget på Finland och Molotov-Ribbentrop pakten, hyllningstelegram till Stalin vid hans död, de nationella och internationella kommunistiska frontorganisationerna, det direkta och indirekta ekonomiska stödet från Sovjetunionen långt in på 80-talet, alla delegationer till olika kommunistdiktaturer ända till det ”bittra” slutet, kommunisten Lars Ohlys val till partiledare 2004. Ja se där ett lämpligt stödparti till Socialdemokratin! Och kommunstyrelsens ordförande Olsson har mage att läxa upp mig om värdegrund, demokrati, människovärde och jämlikhet. Vet hut!

Explore posts in the same categories: Socialdemokraterna