Guillous trovärdighet

GuillouJan Guillou född 1944 har välförtjänt hamnat i de svenska mediernas blickfång då det avslöjades att han haft samröre med KGB åren 1967-1972. Guillou nådde sin journalistiska höjdpunkt i början och mitten av 80-talet då han även belönades, tämligen välförtjänt om jag minns rätt, med det Stora Journalistpriset. Stora delar av sin senare karriär har han dock ägnat åt sin roll,  allt enligt de sakkunniga, som medioker, på sin höjd medelmåttig om än storsäljande deckarförfattare. Får väl erkänna att jag aldrig läst en enda av deckarna ifråga, föredrar Jan Mårtensson, inte heller har jag orkat ta mig igenom några av filmatiseringarna trots ett par tappra försök.

Guillou var kommunist under många år och däri ligger också huvudförklaringen till hans under åren frapperande många ignoranta utrikespolitiska analyser samt stödet för ett antal diktaturer och mångfalt fler anti-demokratiska och våldsförhärligande organisationer av alla de slag. Guillous böcker om Irak och Saddam Hussein måste vara något slags svenskt rekord i bisarrt självbedrägeri. Guillou och liknande figurer borde rimligtvis varit diskvalificerade från något som helst deltagande i en mer seriös offentlig utrikespolitisk debatt efter liknande klavertramp. Men tokvänstern får ju tyvärr alltid syndernas förlåtelse och engagemanget i nya utopiska projekt är aldrig långt borta. Häromdagen satt exempelvis skådespelaren och galjonsfiguren för SKP (tidigare KPMLr) Sven Wolter och gav en längre ”analys” av det politiska samhällsklimatet och det sverigedemokratiska ”hotet”, detta i statstelevisionen år 2009! Att den svenska journalistkåren fortfarande efter alla dessa år har svårt med renhållningen vänsterut känns närmast pinsamt för att inte säga tragiskt. Filosofen Eric Hoffers klassiker ”The True Believer” är alltid lika aktuell i de här sammanhangen.

De närmaste dagarna får Guillou tillfälle att breda ut sig i morgonsofforna för lite ”damage control”. Ett smakprov fick vi under gårdagen då herrn ifråga försökte vifta bort fem års kontinuerligt umgänge med världens mest ökända underrättelsetjänst som ”Bara ett socialt umgänge” (Rapport den 24/10). Uppståndelsen kring överklassocialisten Guillou torde mycket snart blåsa över. Relativt stora delar av den svenska journalistkåren är så till den grad historiskt komprometterad i sin överslätande och förlåtande attityd till auktoritära och vänsterradikala yttringar av organisatorisk eller personlig karaktär att man nog helst låter den här i sig banala historien falla i glömska snarast möjligt.                                                                                                                                                                                                                                                                                                                 Något som inom parentes fick mig och småle i mjugg var när oraklet från Östhammar för några år sedan bredde ut sig i kvällspressen och beklagade sig över att han förvägrats visum för en planerad USA-resa. Nyckeln till kontakterna med KGB står att finna i en gemensam anti-amerikanism, mellanösternkonflikten och de sovjetiska manipulationerna i arabvärlden, som då utgjorde en hörnsten i den sovjetiska utrikespolitiken. Guillous sympatier låg för det mesta i maoistlägret men USA och Israel-hatet vägde tidvis tyngst. Ett exempel på det motsatta förhållandet var då Guillou måhända av delvis opportunistiska skäl skrev förordet till den förträfflige men alltför tidigt bortgångne anti-kommunistiska kommendörkaptenen Hans von Hofstens självbiografi.

Nu var det inte bara inom extremvänstern SKP,VPK, APK, och fredsrörelsen som sovjeterna odlade sina kontakter. Borgerligheten och inte minst socialdemokratin var naturligtvis betydligt intressantare som infiltrationsobjekt av olika skäl. Hjalmar Brantings son sovjetsympatisören Georg Branting (riksdagsledamot 1932-61) avslöjades postumt som sovjetagent. Rykten kring Guillous agerande förekom tidvis under 80- och 90-talet, detsamma kan sägas om några högt uppsatta socialdemokratiska politiker och diplomater. I det senare fallen torde det röra sig om betydligt allvarligare och inte minst politiskt känsligare ärenden. Framtiden får utvisa vad som göms i de svenska arkiven, sekretesstiderna förefaller mig många gånger omåttligt långa i ett internationellt jämförande perspektiv.

Annonser
Explore posts in the same categories: Kommunismen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: