KD och nykonservatismen lite

Göran Hägglunds Almedalstal 2009 utgjorde det offentliga startskottet för en eventuell modest kristdemokratisk ideologisk och idémässig kursändring inför det viktiga riksdagsvalet 2010. Talet hölls i en svensk liberalkonservativ och lätt populistisk anda utan att egentligen på något sätt beröra själva grunderna för den kristdemokratiska ideologin. Den numera i protest mot den kristdemokratiska förflackningen  avhoppade skribenten och partiideologen  Lars F Eklund bedrev för övrigt under många år ett viktigt upplysningsarbete om partiets och den kristdemokratiska rörelsens idémässiga rötter grundade i personalism och naturrätt.  Det som kanske främst upprörde känslorna eller omvänt gladde kommentatorerna var Hägglunds angrepp på kulturvänstern. Inte mycket att förfäras över kan tyckas, men tillräckligt för att allsköns p-liberaler och postmodernister skulle tappa fattningen. Reaktionerna på talet har varit många. Den Finlandsbördige pladderkajan och politiske chefredaktören på Sydsvenskan Heidi Avellan ondgjorde sig över reaktionära strömningar och förordade istället någon form av ”allmänkonservatism”, givetvis med socialliberala förtecken. Det utslätat allmänborgerliga, närmast radikala, nu benämnt allmänkonservativt. Tokkärring!

Den politiserande socialdemokratiske statsvetaren Ulf Bjereld, för övrigt gift med kollegan och vänsterpartisympatisören Marie Demker,  noterar helt riktigt i bekymrad ton att ett antal social eller moralkonservativa känner sig hemlösa efter KD:s och moderaternas  vänstergir. Sedan övergår blogginlägget i ett frontalangrepp på Hägglund för att han anammat Sverigedemokraternas språkbruk och tankelogik. Som för att överträffa Avellan i överdriven indignation konstaterar oraklet från Sprängkullsgatan att den stackars ljusblå partiledaren nu dessutom hamnat i sällskap med Nationaldemokraterna! Dags för Bjereld att byta jobb, en ny ledarskribent i vardande?

Sverigedemokraterna (SD) verkar nu mer och mer framstå som ett allvarligt bekymmer och hot mot den kristdemokratiska sinnesfriden, för att inte tala om dess politiska framtid på riksplanet. Den tidigare chefsredaktören för Kristdemokraten och ordföranden i Nacka Missionsförsamling Anders Tiger och den f.d. riksdagsledamoten Tuve Skånberg har i varsin artikel nyligen kommenterat Sverigedemokraterna. Herrarna håller ett diametralt motsatt tonläge. Skånberg, saklig men kritisk i vissa avseenden, Tiger falsk, hycklande och demagogisk. Det relativt nybildade nätverket 4F har släppt en inspirationsbok för kristdemokratiska förnyare ”Frihet, familj, flit, företagsamhet”. I antologin medverkar förutom de två borgerliga tungviktarna P J Anders Linder och Roland Poirier Martinsson en viss Marcus Birro! Kristdemokraterna har de senaste decennierna haft en förkärlek för kändisar och ”intellektuella tungviktare”, Gert Fylking, Alice Timander och nu Marcus Birro. Kan vi hoppas att få se Birro och varför inte Robert Aschberg på riksdagslistan 2010, det vore i sanning en ”konservativ” utmaning som heter duga.

P J Anders Linder uttryckte sin förtjusning över Hägglunds anförande i sin SvD-blogg men intressantare var Roland PM:s DN-debatt artikel den 2 juli. Det borgerliga etablissemanget är nu rejält uppskrämt inför ett synnerligen osäkert riksdagsval om ett drygt år, Martinssons inlägg skall ses mot bakgrund av att ett KD utanför riksdagen vore liktydigt med ett borgerligt misslyckande av rang. Det Sverigedemokratiska spöket återkommer även i denna text, denna gång karakteriserat som ”skränig ölsjappspopulism”. Martinssons recept för att göra KD till ett stort parti sammanfattas i begreppet tolerant konservatism. Utgör då den toleranta ”konservatismen” ett hot mot Sverigedemokraternas relativt starka värdekonservativa ideologiska profilering? Knappast! Innehållet framstår mest som kejsarens nya kläder. Samma gamla försiktiga liberalkonservatism kryddat med lite hårda tag mot brottsligheten a´la gammelmoderaterna, men med en allt annat än konservativ anpassning, eller tolerans som det så vackert heter mot invandrare och minoriteter av alla de slag. Genusvetarna får sig visserligen en liten känga men abortfrågan lyser förstås med sin frånvaro liksom begreppet kristendom. Sverigedemokraterna kan känna sig relativt säkra och fortsätta sitt strävsamma men långsiktiga arbete mot det av staten sanktionerade mångkulturalistiska projektet och värderelativismen i allmänhet.

Hur går det då för Kristdemokraterna i valet 2010? Mitt högst ovetenskapliga tips är att partiet klarar sig kvar i riksdagen med en hårsmån, man lär dock få nytt och spännande sällskap i form av SD på Helgeandsholmen nästa år! Martinsson, Timbro och den toleranta ”konservatismen” bidrar på sin höjd på marginalen till operation ”Rädda Alliansen”, kamrat 4% procent torde vara en betydligt pålitligare räddare i nöden.

Annonser
Explore posts in the same categories: Kristdemokraterna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: