Finländsk Nato-debatt

Militär

Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) kom för ett tag sedan ut med en  kortare försvarsanalys som behandlade den finländska Nato-debatten. Författaren Teresa Åhman som inte verkar behärska det finska språket har ändå lyckats beta av ett större antal källor av olika karaktär, inklusive ett mindre antal intervjuer vid Försvarsdepartement, UD, Försvarsstaben m.m. Författaren använder sig av engelska, svenska samt i undantagsfall franska i sitt arbete. I Finland har presidenten ett betydande inflytande över Nato-frågan till skillnad från EU-relaterade spörsmål där statsministern har det tyngsta ansvaret. Finlands nuvarande president, Nato-motståndaren Tarja Halonen utgör ett hinder mot en eventuell finländsk anslutning till militäralliansen.  Halonen som för övrigt har en hel del på sitt syndaregister under den s.k. finlandiseringsperioden, som präglades av ett djupgående politisk och moraliskt förfall i det offentliga Finland, även om vissa sektorer av ”samhället” kom betydligt lindrigare undan. Det var framför allt inom den politiska, kulturella och mediala sfären rötan fick ytterst motbjudande konsekvenser. Nåväl, Halonens mandat löper ut år 2012 och det är osannolikt att Finlands s.k. Nato-option utlöses innan dess. Rapportens undertitel, mellan säkerhet, inflytande och identitet, fångar det senaste decenniets  debatt i ett nötskal. Enligt Åhman kan Finlands Nato-debatt sägas befinna sig i gränslandet mellan säkerhet, inflytande och identitet. Nato-strategin  har allt mer kommit att glida över från begreppet ”kollektivt försvar” till begreppet ”kollektiv säkerhet” .  Här kan jag själv konstatera att ett flertal tunga säkerhetspolitiska analytiker, bl.a. den förre säkerhetsrådgivaren i Vita Huset Zbigniew Brzezinski uttryckt stor oro över den geopolitiska situationen och Nato-strategin ur ett mer långsiktigt perspektiv. Riskerna för alliansen och USA är betydande. Nämnas skall även att det svenska försvaret, till skillnad från det finländska,  nu är på väg att helt anpassas till denna utveckling, från ett invasions eller territorialförsvar med brister till ett insatsförsvar av experiment, för att inte säga mer eller mindre utopisk karaktär.

För att återgå till den finländska debatten så berör inflytandet helt enkelt frågan om dagens begränsade deltagande, alternativt ett fullskaligt medlemskap med ökat inflytande inom militäralliansen. Motståndarna hävdar tvärtemot att ett medlemskap skulle begränsa det finländska handlingsutrymmet. De transatlantiska relationerna bedöms överlag som mycket viktiga i Finlands säkerhets och försvarspolitik. De ansvariga inom försvarsplaneringen hoppas på ett tydligt ställningstagande i frågan inom några år, ett tydligt ställningstagande för eller emot en finländsk Nato-anslutning skulle underlätta för den fortsatta planeringen av det finländska försvaret jämfört med dagens Nato-option.

Grundläggande attityder och uppfattningar har samlats under identitetsbegreppet. Den även i Sverige välkände finländske säkerhetspolitiska analytikern Tomas Ries urskiljer främst fyra olika säkerhetspolitiska identiteter. Den första identiteten innebär att ett starkt och oberoende försvar är att föredra. Förtroendet är lågt för att Nato skulle komma till Finlands undsättning i händelse av en kris. Ryssland upplevs som ett hot. Enligt den andra identiteten är militär alliansfrihet att föredra främst för att inte provocera Ryssland samtidigt som man förordar ett starkt och självständigt försvar. Enligt den tredje identiteten är ett Nato-medlemskap att föredra eftersom Natos försvarsgarantier innebär ett stärkt försvar mot inte minst Ryssland. Den fjärde identiteten betraktas FN som den viktigaste internationella aktören och ett starkt eget försvar uppfattas ej som nödvändigt, Ryssland utgör inget hot och man önskar ha goda relationer med landet. Ries använder sig även i samband med ovanstående analys av begreppen nationalistiskt/transnationalistiskt samt gör en distinktion mellan extremerna realism och idealism. Realismens synsätt präglas grovt sett av tron på traditionell maktpolitik mellan stater. De fyra identiteterna kan därmed karakteriseras enligt följande modell:

Nationalism+realism — Nationalism+idealism — Transnationalism+realism — Transnationalism+idealism. Den finländska debatten i FOI-studien har dominerats av de tre förstnämnda identiteterna.

I den kanske tyngsta offentliga rapporten om konsekvenserna av ett finländskt Nato-medlemskap, Ambassadör Antti Sierlas ”Verkningarna av ett eventuellt finländskt Natomedlemskap” publicerad i årskiftet2007/2008 hävdas det att Finland som medlem av Nato får tillgång till en helt annan militär förmåga. Det politiska stödet som Nato kunde ge Finland vid en eventuell kris bedöms ha en viktig förebyggande effekt. Intressant i sammanhanget är att tilläggskostnaderna vid ett medlemskap uppskattas till ca 40 miljoner euro, d.v.s. mindre än 2% av försvarsbudgeten, det bör påpekas att Finland redan idag (inofficiellt) tillämpar en relativt stor andel av Natos standardiseringsavtal (STANAGS) och andelen ökar i relativt jämn takt. Något som sällan uppmärksammas men som Åhman belyser kortfattat vid ett par tillfällen är avsaknaden av försvarsplanering beträffande Baltikum. Den av balterna hett eftertraktade försvarsplaneringen har naturligtvis en stark indirekt koppling till eventuella ryska reaktioner. Den offentliga debatten kring musketörsparagrafen, Natos artikel 5, och de därmed intimt sammanhängande ömsesidiga försvarsförpliktelserna lyser enligt Åhman med sin frånvaro vilket kan förefalla märkligt inte minst mot bakgrund av EU:s solidaritetsklausul. Den finländska försvarsmakten gör ett i mitt tycke intressant konstaterande då man menar att det egentligen inte förekommer någon försvarsplanering för norra Europa. En urvattnad artikel 5 har långtgående säkerhetspolitiska implikationer för Norden och Östersjöregionen. Våra finländska vänner uppfattar det också som viktigt att försvarsgarantierna inom alliansen inte urvattnas (ytterligare?) , därmed skulle också en av de viktigaste anledningarna till ett medlemskap försvinna. Här får jag återigen konstatera att kampen mot terrorismen samt Afghanistan/Pakistan konflikten redan påverkar Natos försvarsplanering i norra Europa. En ytterligare försämring av situationen i den Islamska Republiken Afghanistan och 180-miljoners landet Pakistan innebär ett indirekt potentiellt säkerhetspolitiskt hot mot Östersjöregionen och i värsta fall, i kombination med den tilltagande ekonomiska misären, en destabilisering av Baltikum.

Vilka potentiella konsekvenser skulle då ett finländskt Nato-medlemskap innebära för svensk del? Åhman anser att ett svensk medlemskap under perioden 2011-15 är föga troligt. Sverige skulle vid ett finländskt medlemskap vara det enda nordiska icke-medlemmen. Det nordiska försvarssamarbetet skulle kunna minska i betydelse, det är ett idag fastslaget faktum att det nordiska försvarssamarbetet inte är ett substitut för Nato-samarbetet, utan ett komplement. De finländska försvarspolitiska prioriteringarna skulle kanske inte längre sammanfalla med det som Sverige uppfattar som ett mervärde i det nordiska försvarssamarbetet. Ett finländskt medlemskap kunde även ha en negativ inverkan på hur övriga nordiska stater betraktar mervärdet av ett nordiskt samarbete, att koordinera sig inom ramen för Nato kan upplevas som intressantare än inom ramen för det nordiska försvarssamarbetet. Åhman hävdar att detta skulle försätta Sverige i en tämligen isolerad position där landet mister inflytande. Å andra sidan ter det sig troligt att det nordiska försvarssamarbetet vid tidpunkten för en finländsk ansökan om Nato-medlemskap har utvecklats på ett sådant sätt att det inte går att bortse från, även om Finland ansluter sig till Nato. Den finländske försvarsministern Jyrki Häkämies menar att om samtliga nordiska länder skulle vara medlemmar skulle detta underlätta och förbättra möjligheterna för gemensam planering av försvaret av Norden eftersom man då tillsammans kunde påverka Natos försvarsplanering. Det skulle vara svårt att helt exkludera Sverige, även som icke Nato-land, från en eventuell ”nordisk försvarsplanering” inom ramen för Nato. Å andra sidan är det oklart i vilken mån man från Natos håll är villig att inkludera Sverige, som icke fullvärdig Nato-medlem, i en sådan försvarsplanering. Ur detta perspektiv skulle Sverige eventuellt hamna i ett ”säkerhets och försvarspolitiskt vakuum” där man omges av Nato-länder men själv inte omfattas av de de ömsesidiga försvarsförpliktelserna, eller än värre i de nordiska samarbetet och försvarspolitiska övervägandena. Vår gode vän, militärhistorikern Stellan Bojerud varnar redan idag för den säkerhetspolitiska utvecklingen för svensk del, en långtgående svensk anpassning  till alliansen och dess målsättningar, ett skrotat territorialförsvar, och en fullständig avsaknad av externa försvarsgarantier! Läget är milt sagt bekymmersamt, stora delar av den svenska befolkningen är mer eller mindre omedveten eller likgiltig inför sakernas tillstånd, uppvaknandet riskerar att bli plågsamt, den genuint konservative tog aldrig Fukuyamas tes om historiens slut på fullt allvar, den moderata Afghanistandoktrinen förtjänar långt mindre intellektuell respekt!

Annonser
Explore posts in the same categories: Säkerhets- och försvarspolitik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: