Per Bill för fram tre hypoteser unt kring nio av de  avhoppade riksdagsledamöterna och deras partier, nämligen kandidaternas karaktär, den interna partikulturen samt för det tredje mobbning och påtryckningar. Den tredje ”hypotesen” är i vart fall vad det gäller SD ingen hypotes, det är ett konstaterat faktum, vilket bekräftats av SÄPO m.fl. I SÄPO:s analys ”Hot mot förtroendevalda” hävdas det att Sverigedemokraternas representanter enligt myndighetens egna ord, utsätts för omfattande och systematiska hot. Per Bill väljer att i sin debattartikel begränsa sig till begreppen mobbning och påtryckningar och utelämnar de direkta hoten, skadegörelsen, misshandeln och rena attentat, som drabbat SD:s företrädare på främst kommunal- och landstingsnivå även under 2011. Nämnas bör att riksdagsledamöterna har ett helt annat skydd än politiker på kommunal nivå.

När det gäller kandidaturvalet på kommunnivå har SD visserligen drabbats av alltför många avhopp men den snabba tillväxten är en förklaring till att vissa företrädare på den kommunala nivån inte visat sig lämpliga. Medias och diverse offentliga eller offentligt finansierade institutioners ofta ogrundade svartmålning eller kraftigt vinklade bild av partiet har tyvärr en viss koppling till den tredje ”hypotesen”. Det tog lång tid innan media och de etablerade partierna gav hoten mot SD berättigad uppmärksamhet sett ur ett demokratiperspektiv, ändamålet ansågs bland alltför många helga medlen, även om få vågade uttrycka det i klartext. Påtryckningar från oroliga familjer samt släkt och vänner, känsliga arbetsgivare, fientliga fackföreningar samt de direkta hoten och den iscensatta våldsbrottsligheten har tveklöst bidragit till avhoppen på kommunal nivå, men tyvärr även skrämt många dugliga sympatisörer och potentiella kandidater från att offentligt engagera sig i partiet.

De förtida avhoppen i kommunalpolitiken är av olika skäl ett allmänt och växande problem. Sverigedemokraterna kommer dock med största sannolikhet att kunna ställa upp fler och bättre förberedda kandidater på landstings- och kommunal nivå inför valen 2014. Redan idag utför SD på många håll ett efter omständigheterna utmärkt politiskt arbete i dessa församlingar. Hälsan tiger som bekant still och den mediala fokuseringen på avhoppen ger nog ändock en ganska skev helhetsbild av situationen för sverigedemokratisk del.

Innan Per Bill, som visserligen är en erfaren och vad jag förstått duglig riksdagsledamot, men för den breda allmänheten  kanske mest känd från vinprovningseskapaderna för några år sedan kastar sten i glashus borde han nog definitivt ta del av den tidigare (2002-2010) moderate riksdagsledamoten Anne-Marie Pålssons ytterst skarpa vidräkning med sitt eget och riksdagens kanske mest toppstyrda parti i sin nyligen publicerade bok ”Knapptryckarkompaniet: Rapport från Sveriges riksdag” (Atlantis 2011).

Ponomarev

Bland de över 3000 delegater som hade samlats  i Moskva denna höstvecka 1973 fanns som vanligt även en svensk delegation. Huvudattraktion var självaste Leonid Brezhnev, som enligt den svenska kommunistpressen ingående redogjorde för Sovjetunionens utrikespolitik och fredssträvanden samt de stora ekonomiska framgångarna. Förutom det sedvanliga garnityret av troende svenska kommunister och VPK-are samt diverse kända representanter för den svenska kulturvänstern hittar vi denna gång några intressanta socialdemokratiska namn. Föga överraskande finner vi den av Stasi högt värderade och inflytelserika skolpolitikern och tidigare riksdagsledamoten Stellan Arvidsson, tillika ordförande för vänskapsförbundet Sverige-DDR men även aktiv inom Förbundet Sverige-Sovjetunionen. Arvidsson har de senaste åren välförtjänt uppmärksammats, främst i samband med professor Birgitta Almgrens utomordentligt intressanta bok ”Inte Bara Stasi— Relationer Sverige-DDR 1949-1990″, och den därpå följande debatten kring Regeringens påtagliga ovilja att ta itu med de svenska agenterna och medlöparna till den östtyska diktaturen.

Det intressantaste namnet i den svenska delegationen var dock utan tvekan vår egen socialdemokratiske kulturminister Bertil Zachrisson! Det är häpnadsväckande men främst skamligt, om än naturligtvis oerhört uppskattat av arrangörerna att en svensk minister på detta sätt hedrade en av de värsta sovjetiska propagandatillställningarna med sin närvaro. Den huvudsakliga förklaringen till det inträffade kan nog sökas i socialdemokratins, och då främst Olof Palmes förändrade utrikespolitiska hållning i nedrustningsfrågor under 1970- och 80-talet. Vår duglige Moskva-ambassadör Örjan Berner konstaterade 1984 följande om denna tidsperiod: ” I själva verket har det varit så att Stockholms utrikespolitiska linje på för Moskva viktiga områden , det vill säga nedrustningsfrågor i Norden och i Europa, sällan löpt så parallellt med de sovjetiska ståndpunkterna som under 80-talet.”

Tiden då den unge internationelle studentledaren och sedermera byråsekreteraren vid försvarsstabens underrättelsebyrå Olof Palme med kraft deltog i det anti-kommunistiska arbetet kändes vid den här tidpunkten synnerligen avlägsen. Borgerligt tal om frihet för Östeuropa påstods hota freden och var enligt Palme uttryck för antisovjetisk korstågsanda. Den utrikespolitiska dubbelmoralen framstår i all sin ömklighet, i synnerhet då vi vet hur det dolda samarbetet med Natoländerna fortlevde med Palmes goda minne under hela hans statsministertid. Jan Nygren (S) och f.d. statsråd sammanfattar sin syn kring den socialdemokratiska utrikespolitiken i förhållande till Sovjetunionen vid den här tidpunkten: ”Det var en märkligt fenomen. Inte minst arbetarrörelsen och socialdemokratin har anledning att fundera över sin egen historia.”

Sveriges roll under det kalla kriget får en förtjänstfull genomgång i Mikael Holmströms närmast monumentala verk ”Den dolda alliansen” (Atlantis 2011). Uppgifterna om Zachrisson och WPC återfinns inte i Holmströms bok,  Zachrisson och Arvidsson är för övrigt ingalunda de enda socialdemokrater som förgyllt diverse internationella kommunistiska tillställningar och propagandamöten med sin närvaro, men till det får jag kanske återkomma en annan gång.

Enligt Rosstat, den ryska motsvarigheten till SCB, har det begravts 12,5 miljoner fler personer än antalet nyfödda sedan 1992. Befolkningen har under samma period minskat från 148,6 miljoner till 141,9 miljoner invånare. Skillnaden utgörs av invandring, främst från Kaukasien och Centralasien. Invandrarna, ofta muslimer, har generellt en högre nativitet. I Tjetjenien ligger födelsetalen på hela 3,3 födda per kvinna.  Vissa officiella amerikanska källor visar på ännu lägre uppskattningar av den totala befolkningsmängden.  Integrationsproblematiken i Ryssland är omfattande och genomgripande. Den förväntade livslängden för den vuxna befolkningen är idag lägre än för 50 år sedan. Siffrorna för unga män är ännu värre, den förväntade livslängden är 4 år lägre än motsvarande för två generationer sedan! Den förväntade livslängden för 15-åringar var år 2009 lägre än i Madagaskar, Eritrea, Jemen och Bangladesh! För den vuxna befolkningens lägre än i Sudan och Botswana.

Hälsotillståndet hos befolkningen är alarmerande, hjärt- och kärlsjukdomar, förgiftningar, självmord, dråp och trafikolyckor samt andra våldsamma olyckor har fullständigt exploderat. Alkoholvanor, rökning, matvanor och en synnerligen bristfällig preventiv sjukvård är en delförklaring. Eberstadt ger sig inte in i kulturella och psykosociala spekulationer men konstaterar att den ryska livsstilen är livsfarlig. Det ryska utbildningssystemet har havererat. God hälsa och hög utbildning brukar gå hand i hand, Ryssland utgör ett undantag. Trots att Rysslands andel av jordens befolkning med en universitetsutbildning eller motsvarande utgör 6% är andelen patent registrerade hos det amerikanska patent och-registreringsverket endast 0,1%. Kvalitetsproblemen omfattar alla utbildningsnivåer inte minst högskole-och universitetsväsendet. Enligt OECD-statistik är läskunnigheten bland ryska studenter lägre än bland turkiska studenter. Turkiet ligger nära botten i OECD-rankingen. Skilsmässofrekvensen ligger på rekordnivåer och statistiken samt inte minst den inofficiella uppskattningen över fosterhemsbarn, ”omhändertagna” och hemlösa  barn är hårresande.

Рабоче-Крестьянская Красная Армия

Nicholas Eberstadts essä ger otaliga ytterligare statistiska exempel på de enorma svårigheter Ryssland står inför innan och om man överhuvudtaget skall kunna vända utvecklingen.  Ryssland ger kanske paradoxalt nog även anledning till en viss oro på det militära området. Atomvapenmakten Ryssland kan frestas att ta onödiga risker i en situation där den globala maktbalansen har förskjutits till dess nackdel. Ungdomskullarnas kraftiga minskning innebär att man inte kommer att kunna uppehålla nuvarande truppnivåer. Värnpliktssystemet är extremt impopulärt inte minst på grund av de usla förhållandena för de flesta inkallade. Den ryska försvarsindustrin tappar kontinuerligt i konkurrenskraft och utvecklingskapacitet, Moskva förbereder sig i praktiken för att utkämpa morgondagens krig med gårdagens vapen.

Med tanke på sakernas tillstånd inom det svenska försvaret och nedrustningen i Europa finns det dock knappast anledning att känna någon tillfredställelse över utvecklingen i Ryssland, snarare tvärtom! Vladimir Putin har med dagens mått mätt i alla avseenden inneburit en katastrof för Ryssland, redan för drygt tio år sedan uttryckte han en farhåga om att: ”— vi står inför hotet att bli en senil nation”. Putin har själv i högsta grad bidragit till att hotet idag är högst verkligt, frågan är vem eller vilka som skall förmå vända den utvecklingen? Välstånd och demokrati förefaller mer avlägset än på länge.

Med denna dystopiska ryska framtidsvision passar jag även på att önska eventuella läsare samt partivänner och sympatisörer ett gott nytt år!

Fram till dess får vi låta oss underhållas av ingen mindre än odågan, storskämtaren och middagsvärden Björn Rosengren (Telia, porrklubbar, Norgehistorier m.m) som bestämt dementerar att han menat allvar då han i ett telefonsamtal hävdat att ”Juholt måste bort”. Den inte fullt lika ”charmerande” Thomas Östros som ju tidigare vid ett flertal tillfällen vägrat uttala sitt direkta stöd för Juholt småpudlar nu inför media på ett ganska motbjudande och föga altruistiskt sätt. Den tredje middagsgästen Sven-Erik Österberg som även han tidigare hänvisat till VU i förtroendefrågan påstår idag att citat: ” Jag tycker att det finns en konspiration som är ganska obehaglig där man vill få fram skillnader i partiledningen, att vi ska ha olika åsikter och att det skulle förekomma hemliga möten”. Var det någon som nämnde statsbärande parti?

Den evinnerliga och i stort sett självförvållade cirkusen kring partiledaren Håkan Juholt, vars like man torde få söka någonstans i Ukraina innebär att uppförsbacken för partiet blir lång och mödosam oavsett partiledare. I det bästa och mest optimistiska av scenarier bör partiets övre gräns ligga någonstans kring 32% av rösterna i riksdagsvalet 2014, i dagsläget vågar jag knappast spekulera i den nedre gränsen. EU-valet samma år ser även det dystert ut för rörelsen, detta till skillnad från Sverigedemokraterna vilka är väl positionerade inför Europaparlamentsvalet 2014, alldeles oavsett om de europeiska unionsförespråkarna lyckas manipulera sig till en gemensam finanspolitik eller inte. Den monetära unionens, nära förestående sammanbrott och eventuella pånyttfödelse, om än i annan tappning, är något av det mest spännande jag upplevt sedan murens fall, tyvärr torde de ekonomiska följderna bli svårartade och långvariga, förvärrade av spridningseffekterna till främst de gigantiska men sköra japanska och amerikanska ekonomierna.

  Den ”mångkulturella agendan” är en av de konspirationsteorier som Socialdemokrater odlar. Intressant i sammanhanget är att Socialdemokraterna har förklarat krig mot islam. Kom ihåg det nästa gång du hör en Socialdemokrat orera om ”massinvandring”.  När Jan Ericsson, nybliven invald riksdagsledamot för moderaterna, tar ställning mot den predikan som Eva Brunne höll i Storkyrkan vid riksdagens högtidliga öppnande tar han samtidigt ställning för den rasism som Socialdemokraterna står för. Det här TV inslaget visar tydlig att Socialdemokraterna inte är ett i grunden demokratiskt parti. Gudskelov är de så pass osmarta att de visar sitt verkliga jag på TV då och då.

Rasisterna flyr från Storkyrkan.

Någon som har filmat Socialdemokraterna när de försöker misshandla en grabb. Vi ska inte ha in dem vare sig i Riksdagen, Regionen eller i Kommunerna. Främlingsfientlighet är bara så osvenskt.

Islamfobi på film! Det här är bland det värsta jag har sett och i nivå med Nazisternas valfilmer. Det här är ren och skär rasism och därför tror jag att det är ett misstag att inte sända den. I praktiken tror jag att (S) förlorar väljare på sån här dravel.

Ja så här fortsätter det år efter år i den lokala socialdemokratiska floskel- och bluffabriken.

Mitt första blogginlägg på det nya året kommer att handla om vilket bra år 2011 kommer att bli för socialdemokratin. Så inledde den heltidsanställde (!) socialdemokratiske politruken och 25 öres-desinformatören Tomas Gustafson sitt första blogginlägg för året. Den kulmagade politiske kretinen brukar sitta stadigt förankrad längst bak i fullmäktigesalen med sin medhavda laptop troligtvis fullt sysselsatt med att producera nya djupsinniga blogginlägg kryddat med diverse ”spetsfundigheter” likt de ovanstående, ofta med undertecknad som personligt hatobjekt. Man kan dock glädjas åt att när den fordom så stolta ”rörelsen” numera sällan förmår producera något bättre i den gamla arbetarstaden Borås än Gustafsons för det mesta både intellektuellt och grammatikaliskt undermåliga texter så ser inte framtiden ljus ut för socialdemokratin. Låt oss nu bara hoppas att Boråsoraklet förutspår en lysande framtid för det egna partiet även år 2012. Om inte annat får vi förlita oss på att Juholt inte lämnar rodret utan klamrar sig fast vid det sjunkande skeppet ända fram till valrörelserna 2014. Texterna och karikatyren ovan är direktkopierade med undantag av ordet socialdemokraterna och (S) och utgör endast ett litet axplock ur Gustafsons digra bloggsvada det senaste dryga året.

Till sist får jag rikta mina varmaste hälsningar till arbetararistokratins alla små som stora glada gamänger! Keep up the good work!

F.d. partiledaren Udo Voigt i symboliskt laddad politisk marknadsföring, säkerligen inspirerat av die alte kameraden med Walter Rauff i spetsen.

Allt sedan partiets födsel 1964 under dess första de facto partiledare Adolf Von Thadden har organisationen skakats av ständigt återkommande inre stridigheter mellan de mera ”rättrogna” nationalisterna, under 60- och 70-talet ofta bestående av gamla nazister och något mer ”moderata” förnyare. Valframgångarna är få till antalet och begränsade till delstatsnivån, det starkaste stödet återfinns i de gamla östra delarna. NPD måste nog tveklöst betraktas som ett av de mest misslyckade och motbjudande av de efterkrigstida europeiska nationalistiska partier som fortfarande trivialiserar och söker inspiration i nationalsocialism, historierevisionism och den konservativa revolutionen. Antikapitalism, en långt gående och socialistiskt influerad statsinterventionism samt antisemitism är förstås givna storheter liksom en nödtorftigt dold rasism, ingen öppen tyskhet här inte. Utrikespolitisk inspiration har man tidvis hittat i både Moskva, Teheran och Kairo. Inslaget av rena politiska galenpannor, federala agenter och andra informatörer ”i partiets tjänst” har följaktligen visat sig vara påfallande stort genom åren.

De demokratiskt sinnade tyska nationalisterna, EU- och invandringskritikerna är i stort behov av ett seriöst och slagkraftigt partipolitiskt alternativ, men för dessa är NPD definitivt inget alternativ. NPD är däremot ett i många avseenden tungt partipolitiskt sänke och en återvändsgränd, de politiska varningsljusen blinkar starkt! Lyckligtvis torde partiet ha få om några sympatisörer inom de sverigedemokratiska leden.

Socialdemokraten Anders Österberg brinner för det mångkulturalistiska projektet. Till skillnad från vissa andra mera framträdande sossar förnekar han inte rent ut kostnaderna förknippade med den massiva invandringen till Sverige (ca 1,3 miljoner beviljade uppehållstillstånd sedan 1980). Istället väljer Österberg  att med emfas avfärda alla beräkningar kring den svenska invandring- och integrationspolitiken nettokostnader med följande milt sagt uppseendeväckande citat: ”Det säger sig självt att alla sådana beräkningar grundar sig i godtycke”! Partikamraternas påståenden om den lönsamma och nödvändiga invandringen skulle i så fall följaktligen och rimligtvis även det baseras på rent önsketänkande eller godtycke. Österberg håller sig heller inte för god för att i gängse socialdemokratisk stil anklaga Sverigedemokraterna för att fara med osanning beträffande invandringens kostnader. Att invandringen till Sverige inte lämpar sig för nationalekonomiska studier får nog avfärdas som ett synnerligen oblygt försök av min socialdemokratiska antagonist att osynliggöra invandringens negativa konsekvenser de senaste decennierna.

Jag ber åter att få hänvisa till professor Jan Ekberg som bl.a på Regeringens uppdrag utrett (ESO 2009:3) hur det förhåller sig med saken. Ekberg  anser att nettokostnaderna uppgår till ca 1,5-2% av BNP, detta i en relativt försiktig uppskattning. Docent Jan Tullberg har sedermera kritiserat denna utredning på ett antal punkter (Ekonomisk Debatt 1/2011) och kommit fram till att nettokostnaden för den förda politiken snarast uppgår till ca 2-2,5% av BNP, d.v.s ca 66-82,5 miljarder svenska kronor årligen! Detta är även de siffror som ledande sverigedemokrater återkommande använt sig av.

Forskning i både Danmark och Norge ger också indirekt stöd för slutsatsen att den förda invandrings- och integrationspolitiken i Sverige ur nationalekonomisk synvinkel knappast är att betrakta som någonting annat än ett massivt resursslöseri och ett totalt misslyckande. Avslutningsvis ett svar på frågan om man alls kan räkna ut lönsamheten för en grupp människor? Svaret är, självfallet! Politiker gör det ständigt både på statlig och kommunal nivå genom att använda sig av tillgänglig och adekvat expertis. Unga som gamla, arbetande eller arbetslösa och många andra grupper därtill får ständigt finna sig i att granskas ur ett samhällsekonomiskt perspektiv, det hör det moderna samhället till och innebär absolut inte ett förringande eller förnekande av människovärdet som mer durkdrivna politiska propagandister vill få det till.

Att undandra oss invandrare från en liknande granskning vore märkligt och man får verkligen hoppas att forskningen på området även i Sverige intensifieras och fördjupas både ur ett kommunalt som nationellt perspektiv, goda och intressanta exempel från utlandet saknas inte. Genom att avfärda och bagatellisera resultaten av den forskning som trots allt bedrivits i Sverige medverkar Österberg medvetet till att befästa och cementera en politik som resulterat i ett massivt, växande och i hög grad invandringsrelaterat utanförskap.

Krister Maconi

Fullmäktigeledamot (SD)

Det är kanske av ett visst intresse att notera handläggningstiderna visavi den nyligen avpolletterade fullmäktigeledamoten Bengt Bohlin och i och för sig, föga förvånande, partiledaren Håkan Juholt. Vad gäller Bohlin tog det mer eller mindre exakt en månad innan åtal väcktes och DN låter idag meddela att sossepampen Juholt förmodligen kan få besked om delgivning av brottsmisstanke under morgondagen, en dryg vecka innan mediadrevet drog igång. Polisanmälningarna mot några av SD-Borås förtroendevalda har naturligtvis orsakat förstämning och oro hos många av våra medlemmar och sympatisörer, dessutom har min unge kollega Pontuz Fritzson jämte familj nu befunnit sig under en avsevärd press under en oacceptabelt lång tid.

Det är inte rimligt att ett litet parti med en i dagsläget splittrad styrelse och med i övrigt mycket begränsade resurser lokalt skall behöva vänta i månader på att rättsmaskineriet kan komma till ett beslut om åtal eller inte. Jag är den förste att beklaga den uppkomna situationen, att belasta en redan pressad polismakt med den här typen av anmälningar tyder på ett sällsynt dåligt omdöme, trots detta kan jag inte låta bli att fråga mig om det inte ligger en gnutta sanning i det gamla ordspråket om att det är skillnad på folk och fä? Kom till skott med förundersökningen!

Jag tänker inte tiga i talarstolen!

Sverigedemokraterna (SD) har de senaste åren varit en återkommande måltavla för den offentligfinansierade kampanjorganisationen Ungdom Mot Rasism (UMR). Det är viktigt att kommunfullmäktige, Borås högsta beslutande organ slår vakt om de fria ordet och inte låter debatten begränsas av självutnämnda åsiktspoliser. Två unga representanter för UMR i Borås, varav en även innehar förtroendeuppdrag för Miljöpartiet utgjuter sin ilska (BT 29/8) genom de sedvanliga invektiven över undertecknad som påstås ta för mycket plats i fullmäktiges talarstol. Jag får tyvärr meddela mina två antagonister att jag även fortsättningsvis respektlöst och fördomsfritt kommer att ta alla i mitt tycke angelägna debatter med mina politiska motståndare. Endast lagen och det goda omdömet bör sätta gränser för yttrande- och tryckfriheten! SD står för traditionella familjevärderingar och meritokrati vilket är väl förenligt, om inte rentav en grundförutsättning för en sansad syn på jämställdhetsarbetet. Avslutningsvis får jag glädja mig åt om min ringa person lyckas locka fler åhörare till fullmäktiges alltför ofta glesbefolkade läktare. Välkomna allihop!

Krister Maconi

Fullmäktigeledamot (SD)

Vad föranledde då denna förnyade känslostorm bland många fullmäktigeledamöter? Jo några korta rader jag klottrat ned på en fusklapp strax innan mötet där jag betonade att Sverige idag präglas av modernitet och sekularisering och där mångkulturalism, feminism och kulturrelativism utgör betydande byggstenar i ett kulturradikalt samhällsklimat där den sociala ingenjörskonsten därmed ges nya möjligheter och firar nya ”triumfer” vilket ju tydligt manifesteras i CEMR-dokumentet. De Nya Moderaterna som inte blygs för att samarbeta med postmarxisterna i vänsterpartiet fick väl sig en släng av sleven som vanligt. Den korta civilisationskritiken och samhällsanalysen nämnde även lättkränktheten och offermentalitetens utbredning, diskrimineringsindustrins utbredning, fientligheten mot traditionella familjemönster och könsroller. Vem har för övrigt inte hört till leda hur ”stereotypa” könsroller måste bekämpas till varje pris oftast med rent absurda konsekvenser för både barn och vuxna. Jag vill minnas att jag avslutade med några ord om att vi befinner oss i den terapeutiska staten och i en social experimentverkstad. Några av de mera udda invändningarna och anförandena eller replikerna stod partistyrelseledamoten Ida Legnemark (V) för då hon med grötmyndig stämma påpekade att CEMR-deklarationen minsann var ett EU-dokument och EU var ju inte känt för vare sig radikalfeminism eller marxism och därmed (underförstått) var det befängt att ifrågasätta dess legitimitet. Omedvetet rolig var även moderaten som av någon konstig anledning tog tillfället i akt att berömma och försvara DDR-regimens förmenta progressivitet på jämställdhetsområdet samt det socialdemokratiska kommunalrådet som stod för lite inlindat bildningsförakt och raljerade mad att hon inte begrep någonting, bäst så kanske. Till sist någonting glädjande, två av de moderata fullmäktigeledamöterna, den andre dessutom en yngre kvinna i karriären visade på att inte alla alliansföreträdare fallit i farstun för tidsandans och kollektivismens mera banala men nog så destruktiva yttringar, fast nog handlar det lite grann om en gnutta mod och integritet också.

I voteringen åkte vi på moppe med 64 röster för, två nedlagda, två frånvarande och fem SD-röster för det sunda förnuftet. I kommunstyrelsens SD-reservation stod följande att läsa:

Sverigedemokraterna reserverar sig mot Kommunstyrelsens beslut att anta programmet för jämställdhet 2011-2014 för genomförande av CEMR-deklarationen då handlingsplanen baseras på ett dokument med starka inslag av radikalfeminism. Handlingsplan och deklaration utgör en del i ett större, brett anlagt, och sedan länge pågående socialiseringsprojekt med tydlig vänsterprägel.

Krister Maconi (SD)