Moderat invandringspolitik även i Vellinge?

Posted november 14, 2009 by kristermaconi
Categories: Uncategorized

Mediedrevet rusar vidare med de afghanska, irakiska och somaliska ”flyktingbarnen”, (de flesta är enligt Migrationsverket pojkar i 16 till 17-års åldern) som slagträ i ett politiskt drama vilket riskerar den ”nymoderata” trovärdigheten. Det ingen anledning att betvivla den moderata kursändringen i de flesta värdefrågor. Pseudovetenskapligt genustrams, mångkulturalism och allsköns värderelativism har anammats med hull och hår. Det som knappast längre förtjänar att kallas borgerlighet har kapitulerat inför den kulturradikala anstormningen som tog sin början i tidigt 60-tal och som fortgått med oförminskad kraft alltsedan dess med minst sagt förödande konsekvenser. Mittenväljarna lockas numera med hjälp av skattepolitiken och en relativt försonlig hållning till fackföreningsrörelsen, ett recept som tillsammans med en begynnande konjunkturuppgång och en viss trovärdighet bland allmänheten i ekonomiska frågor kanske räcker för en knapphändig seger i valet 2010.

Motstånd i kulturkampen bjudes i mild form av tidskriften Axess, mer konsekvent i ett smärre antal bloggar utspridda över nätet med en tyvärr alltför begränsad läsekrets. Av de politiska partierna är det endast Sverigedemokraterna som bekänner sig till värdekonservatismen, ingen lätt uppgift med tanke på tidsandan. Kristdemokraterna är hopplöst förlorade sedan länge, den nuvarande partiledarens återkommande föga övertygande och smått desperata utspel på området till trots.

”Rikemansreservatet” Vellinge, ett begrepp de politiska motståndarna gärna använder sig av och som ståtar med devisen ”Sveriges finaste stränder och fåglarnas paradis” på den egna kommunala hemsidan, har hamnat i stormens öga efter ett smart drag av Malmös socialdemokratiske kommunalråd Ilmar Reepalu. Reepalu och Malmös politiska majoritet utnyttjar nu de ensamkommande i ett försök att splittra Skånemoderaterna, trakassera regeringen och forcera fram lagstiftning . När nu migrationsminister Tobias Billström varnar för att hela systemet håller på att falla sönder är frågan om timmen inte är slagen för Vellinge men även Sveriges alla andra kommuner som vägrat teckna avtal med migrationsverket. 187 kommuner har inget avtal i dagsläget. Lagstiftning och tvingande regler för kommunerna är ett överhängande hot. Den kommunala självstyrelsen riskerar att urholkas än mer. Billström har för övrigt fullt upp med ”damage control” och i dagens SvD hittar vi en debattartikel där alliansen lovar att det migrationspolitiska arbetet med att öppna ännu fler vägar in till Sverige kommer att fortsätta. Det svenska invandringspolitiska haveriet får allt värre kortsiktiga men även långsiktiga följdverkningar.

Nu meddelas att även partisekreteraren Per Schlingmann, den trendkänsligaste av de trendkänsliga,Göran Holm läxat upp Vellinges kommunstyrelseordförande Lars-Ingvar Ljungman och även kritiserat honom i ett brev till moderata kommunpolitiker runt om i landet. Vad Göran Holm, Vellinges legendariska galjonsfigur och fortfarande kommunfullmäktiges ordförande anser om kalabaliken känner jag inte till men det är kanske inte så svårt att föreställa sig. Holm och Vellingemoderaterna har fått hållas genom åren så länge rösterna levererats och uppmärksamheten kring den i förhållande till moderpartiet aparta inställningen i invandringsfrågor inte fått alltför besvärande uppmärksamhet på riksplanet. Själv retade Holm gallfeber på mig i samband med 2006-års valvaka där han inte höll sig för god för att undslippa sig följande vämjeliga konstaterande om Sverigedemokraterna, saxat ur sydsvenskan: ”Det är ju för väl att vi inte får in såna löss här”. Holms partivän Bengt Hansson, även han tung kommunpolitiker kommenterade SD:s framgångar i Landskrona med att ”Det är väl inte så konstigt. Med alla jävla invandrare som finns där”. Då han konfronteras med journalisten som uppmärksammat uttalandet försvarar han sig med följande smått roande replik : ”Du ska inte tro att jag, som är en av de mest ljusblåa i vår kommun, har något emot invandring”. Moderat hyckleri på en imponerande nivå!

Den absolut allvarligaste konsekvensen av denna historia riskerar att drabba det redan så urgröpta kommunala självstyret. Den kommunala folkviljan väger mycket lätt i förhållande till den lagstiftande riksdagsmajoritetens. Den konstitutionella regleringen i Sverige formas av ett ideal som närmast kan beskrivas som proceduriellt normerande vilket i praktiken innebär en kontinuerlig politisering av självstyrelsefrågan. En materiell eller substantiell normering där befogenheterna mellan stat och kommun regleras på ett tydligare sätt i grundlagen vore att föredra och skulle medföra en demokratisk revitalisering av de så viktiga kommunala självbestämmanderätten som numera tyvärr mest är ett spel för gallerierna.

Fyra bugg och en Coca Cola

Posted oktober 31, 2009 by kristermaconi
Categories: Uncategorized

Folkpartister, smartare än kossorna?

 

Folkpartisten Mikael Wendt fabulerar friskt i spalter och bloggar. Tonläget är tidvis ganska så högt uppskruvat på den egna hemsidan där denna självutnämnda ”islamexpert” och religionslärare tillrättavisar eller idiotförklarar meningsmotståndare och tolkar haditer och Koran som det behagar en socialliberal filur vars världsbild torde överenstämma rätt så väl med de famösa Gardellarna Mattias och Jonas.

Följande insändarreplik publicerades häromdagen i BT. Den sista meningen föll dock bort i tidningen men där framgår det att vår folkpartistiske vän är en herre med många strängar på sin lyra och minsann gjort sitt för att bidra till det svenska kulturarvet.

 

Folkpartistiska tankevurpor

Skövdes folkpartistiske kommunalråd Mikael Wendt far ut i ett antal svepande och illa underbyggda påståenden om Sverigedemokraterna (SD) i BT den 21 oktober. Att prata om urusel moral i SD, det är väl ändå att kasta sten i glashus med tanke på att Wendt representerar partiet som gav det politiska spionaget ett nytt ansikte så sent som i riksdagsvalet 2006. Vår partisekreterare Björn Söder kanske inte är litteraturvetare till yrket men beträffande Selma Lagerlöf/ Astrid Lindgren liknelsen träffade han mitt i prick, men visst förstår jag att vår socialliberale vän från Skövde känner sig politiskt trängd, men det är han ju förvisso inte ensam om i etablissemangskretsar. Wendt ger sammantaget tydligt uttryck för socialliberalismens inneboende dilemma, den höga svansföringen till trots. Tolerans ja visst, men bara så länge du inte utmanar den nuvarande politiska elitens problemformuleringsprivilegium och anspråk på en absolut kulturell hegemoni, för då avslöjar sig folkpartisten i all sin inskränkthet och snävt selektiva demokratisyn. Det av folkpartiet så omhuldade och kostsamma mångkulturella projektet innebär i bästa fall sociala, kulturella och religiösa spänningar och motsättningar som staten till nöds förmår hantera, i värsta fall och på något längre sikt en balkanisering med ödesdigra följder. Att Mikael Wendt anklagar SD för elitism får nog för övrigt betecknas som en tankevurpa värdig en politisk skojare vars främsta litterära alster åtminstone hitintills torde inskränka sig till författandet av låten ”Fyra bugg och en Coca-Cola”.

Krister Maconi
ordförande SD-Sjuhärad

 

Den Folkpartistiske rektorn Mikael Wendt ventilerar sin frustration på den egna bloggen med nedanstående rubrik och bild. Jag besparar er texten i övrigt då kommunalrådet och tillika en av de ansvariga för demokratidagarna i Skövde där ger uttryck för en något förvirrad och begränsad demokratisyn. Stackars skolelever!

Kor är mer trovärdiga är Jimmie Åkesson

Guillous trovärdighet

Posted oktober 25, 2009 by kristermaconi
Categories: Uncategorized

GuillouJan Guillou född 1944 har välförtjänt hamnat i de svenska mediernas blickfång då det avslöjades att han haft samröre med KGB åren 1967-1972. Guillou nådde sin journalistiska höjdpunkt i början och mitten av 80-talet då han även belönades, tämligen välförtjänt om jag minns rätt, med det Stora Journalistpriset. Stora delar av sin senare karriär har han dock ägnat åt sin roll,  allt enligt de sakkunniga, som medioker, på sin höjd medelmåttig om än storsäljande deckarförfattare. Får väl erkänna att jag aldrig läst en enda av deckarna ifråga, föredrar Jan Mårtensson, inte heller har jag orkat ta mig igenom några av filmatiseringarna trots ett par tappra försök.

Guillou var kommunist under många år och däri ligger också huvudförklaringen till hans under åren frapperande många ignoranta utrikespolitiska analyser samt stödet för ett antal diktaturer och mångfalt fler anti-demokratiska och våldsförhärligande organisationer av alla de slag. Guillous böcker om Irak och Saddam Hussein måste vara något slags svenskt rekord i bisarrt självbedrägeri. Guillou och liknande figurer borde rimligtvis varit diskvalificerade från något som helst deltagande i en mer seriös offentlig utrikespolitisk debatt efter liknande klavertramp. Men tokvänstern får ju tyvärr alltid syndernas förlåtelse och engagemanget i nya utopiska projekt är aldrig långt borta. Häromdagen satt exempelvis skådespelaren och galjonsfiguren för SKP (tidigare KPMLr) Sven Wolter och gav en längre ”analys” av det politiska samhällsklimatet och det sverigedemokratiska ”hotet”, detta i statstelevisionen år 2009! Att den svenska journalistkåren fortfarande efter alla dessa år har svårt med renhållningen vänsterut känns närmast pinsamt för att inte säga tragiskt. Filosofen Eric Hoffers klassiker ”The True Believer” är alltid lika aktuell i de här sammanhangen.

De närmaste dagarna får Guillou tillfälle att breda ut sig i morgonsofforna för lite ”damage control”. Ett smakprov fick vi under gårdagen då herrn ifråga försökte vifta bort fem års kontinuerligt umgänge med världens mest ökända underrättelsetjänst som ”Bara ett socialt umgänge” (Rapport den 24/10). Uppståndelsen kring överklassocialisten Guillou torde mycket snart blåsa över. Relativt stora delar av den svenska journalistkåren är så till den grad historiskt komprometterad i sin överslätande och förlåtande attityd till auktoritära och vänsterradikala yttringar av organisatorisk eller personlig karaktär att man nog helst låter den här i sig banala historien falla i glömska snarast möjligt.                                                                                                                                                                                                                                                                                                                 Något som inom parentes fick mig och småle i mjugg var när oraklet från Östhammar för några år sedan bredde ut sig i kvällspressen och beklagade sig över att han förvägrats visum för en planerad USA-resa. Nyckeln till kontakterna med KGB står att finna i en gemensam anti-amerikanism, mellanösternkonflikten och de sovjetiska manipulationerna i arabvärlden, som då utgjorde en hörnsten i den sovjetiska utrikespolitiken. Guillous sympatier låg för det mesta i maoistlägret men USA och Israel-hatet vägde tidvis tyngst. Ett exempel på det motsatta förhållandet var då Guillou måhända av delvis opportunistiska skäl skrev förordet till den förträfflige men alltför tidigt bortgångne anti-kommunistiska kommendörkaptenen Hans von Hofstens självbiografi.

Nu var det inte bara inom extremvänstern SKP,VPK, APK, och fredsrörelsen som sovjeterna odlade sina kontakter. Borgerligheten och inte minst socialdemokratin var naturligtvis betydligt intressantare som infiltrationsobjekt av olika skäl. Hjalmar Brantings son sovjetsympatisören Georg Branting (riksdagsledamot 1932-61) avslöjades postumt som sovjetagent. Rykten kring Guillous agerande förekom tidvis under 80- och 90-talet, detsamma kan sägas om några högt uppsatta socialdemokratiska politiker och diplomater. I det senare fallen torde det röra sig om betydligt allvarligare och inte minst politiskt känsligare ärenden. Framtiden får utvisa vad som göms i de svenska arkiven, sekretesstiderna förefaller mig många gånger omåttligt långa i ett internationellt jämförande perspektiv.

Tuppkammen växer på Reinfeldt

Posted oktober 8, 2009 by kristermaconi
Categories: Utrikes

Det slog mig häromdagen att det var ett bra tag sedan Fredrik Reinfeldt vördnadsfullt bugade djupt inför Margaret Thatcher vid ett besök i London, ja nästan lika djupt som en partivän i Göteborg inför dåvarande sovjetiska ambassadören Boris Pankin. Göteborgsbugningen var utan överdrift av det mer akrobatiska slaget och hade nog definitivt fått den dåvarande ordföranden i det svensk-sovjetiska vänskapsförbundet att förundras och imponeras om han haft tillfälle att bevittna det smaklösa och servila tilltaget. Undrar förresten hur många mer eller mindre inflytelserika svenskar som föll i farstun för den tidvis, och vid ”lämpliga” tillfällen charmante ambassadören. Den gode Boris var en klar tillgång för sovjetdiktaturen, till skillnad från en del andra sovjetiska ambassadörer under det kalla kriget.

Idag trivs vår statsminister alldeles förträffligt i det internationella rampljuset, inte heller ”gemålet” fru Filippa verkar vantrivas nämnvärt i strålkastarbelysningen. EU-ordförandeskapet har gett fullblodsfederalisten Reinfeldt tillfälle att med förnyade krafter driva på utvecklingen i en fortsatt destruktiv riktning.  Enligt franska Le Monde höll sig Reinfeldt inte för god för att läxa upp Toryledaren David Cameron i en intervju. Enligt Reinfeldt ligger det inte i Camerons intresse (!) att anordna en brittisk folkomröstning om Lissabonfördraget, detta trots ett massivt stöd bland de egna förtroendevalda samt partiets övriga medlemmar. I en nyligen gjord undersökning bland drygt 2200 partimedlemmar ville 80% av dessa ha en folkomröstning om fördraget även om den tjeckiske presidenten Václav Klaus tvingas ratificera fördraget. Motståndet mot EU är för övrigt bastant bland den engelska befolkningen i stort, folkviljan när det gäller EU-frågor är ju dock som bekant något som vår statsminister hyser ett kluvet för att inte säga synnerligen selektivt förhållande till. Reinfeldts agerande ligger även helt i linje med en allmänt omfattad förväntan bland många EU- observatörer att det svenska ordförandeskapet skall utöva ett maximalt tryck på den Tjeckiska Republiken för att fullborda en snabb och slutgiltig ratificering av fördraget. Den 7 oktober avfärdade den tjeckiska författningsdomstolen ett av de två överklaganden som gjorts av ett antal tjeckiska senatorer. Det första överklagandet gällde huruvida beslutet om maktöverföringen till Bryssel krävde ett beslut i bägge kamrarna med enkel eller kvalificerad majoritet. Det återstående överklagandet avser frågan om fördraget överhuvudtaget är förenligt med den tjeckiska konstitutionen. Ärendet förväntas tas upp till behandling i en första omgång under slutet av oktober.

Den erfarne statsvetaren Larry Siedentop oroas över EU:s bristande legitimitet i samband med den nyligen avslutade andra irländska folkomröstningen. Kritiken som Siedentop riktar mot EU-etablissemanget är så kärnfull och skarp att man sällan träffar på något liknande på större internationella affärstidningars debattsidor. Ett av citaten sammanfattar nog vad många ”EU-medborgare” känner just nu: ”The EU may be  a civil cervant´s dream but it is a citizen´s nightmare”. Nationellt sinnade motståndare till en EU-federation är visserligen på god väg mot att förlora slaget om Lissabonfördraget trots heroiskt motstånd på sina håll. Kriget är dock ej förlorat och EU:s inneboende institutionella svagheter och bristande legitimitet kopplat till ett allvarligt demokratiskt underskott innebär att det är för tidigt att dödförklara nationalstaten ännu.

Nationalstatens dödgrävare

Nationalstatens dödgrävare

Nord Streams Stasikontakter

Posted oktober 1, 2009 by kristermaconi
Categories: Uncategorized

iStasi

Igår lämnade Nord Stream AG in sitt slutgiltiga svar på remissinstansernas synpunkter om den kontroversiella gasledningen till näringsdepartementet. Bolaget håller fast vid den tidigare föreslagna sträckningen intill ett Gotland helt utan svensk militär närvaro och därmed i praktiken helt försvarslöst. Nord Streams chefslobbyist i Sverige ”Seniorrådgivaren” Lars O Grönstedt, tillika f.d. verkställande direktör i Handelsbanken säger till Sveriges Radio att han är övertygad om att tillstånden kommer att komma. Grönstedt är känd för att ”brinna för Ryssland”. Då pengar knappast utgör någon drivkraft i Grönstedts agerande ligger det nära till hands, inte minst med tanke på vissa av hans tidigare uttalanden att placera den tidigare bankdirektören i facket ”nyttiga idioter”. Det finns all anledning att misströsta. 75 miljarders projektet vilket riskerar att fördyras är politiskt och kommersiellt högprioriterat som en del i en mycket ambitiös långsiktig rysk energistrategi med långtgående säkerhetspolitiska implikationer för Sverige och Europa. Storpolitik på högsta nivå alltså. Det svenska tillståndet torde komma till hösten, om inte då, kort därefter. Den politiska pressen på den svenska regeringen är betydande, konsekvenserna av ett nej svårbedömda men potentiellt allvarliga. Tyskland är för övrigt Sveriges största handelspartner. Huruvida det tyska regimskiftet eventuellt kan innebär någon förändring i den tyska hållningen till energiprojektet är okänt men det förefaller mig osannolikt.

Den förträfflige ekonomijournalisten Olle Rossander har beskrivit företagets och de svenska lobbyisternas förehavanden genom en intressant artikel i liberala idétidskriften Neo. Bland många tunga svenska Nord Stream-lobbyister med bakgrund i våra två största politiska partier kan nämnas Ulrika ”pansartaxen” Schenström, nyligen avpolletterad statssekreterare och nära vän till statsminister Reinfeldt. Nord Stream vars huvudägare Gazprom hyser en målsättning att bli världens största energibolag har strött pengar omkring sig på Gotland med blandat resultat. För en vecka sedan gjorde dock yrkesfiskarna en helomvändning. Från att ha varit hårdföra motståndare till gasledningen har kritiken nu tystnat helt. Priset? 20 miljoner till yrkesfiskarna med löfte om mer. Växelpengar för Nordstream. ”Nej köpta har vi inte blivit, det här handlar snarare om ett slags kompensation” säger en högt uppsatt representant för organisationen.

Vd:n för Nord Stream heter Matthias Warnig och ingår i ett nätverk av ytterst begåvade företagsledare, lobbyister och andra yrkesmänniskor anställda av den ryska energijätten Gazprom, Nord Stream eller något av dess otaliga dotterbolag utspridda över hela Europa. Förvånansvärt ofta har dessa en bakgrund i den tidigare östtyska säkerhetstjänsten Stasi eller nuvarande och tidigare ryska och sovjetiska underrättelseväsen. Spioner med andra ord. Warnigs karriär inom Stasi började redan 1974 och fortsatte ända tills muren föll. Warnig fick under sin tid i Stasi emota otaliga förtjänsttecken, General Erich Mielke chef för den ökända spionorganisationen 1957-1989 utdelade hela 9 guldmedaljer till Warnig så sent som 1989. Warnig är tveklöst en mycket begåvad och mångsidig herre. Till specialiteterna hörde avancerat industrispionage. Förutom att ha gjort en lysande bankkarriär är han mest känd för att ha ett mycket nära förhållande till den tidigare ryske presidenten Vladimir Putin. Enligt uppgift skulle vänskapen ha inletts under Putins tid som KGB-officer i DDR men detta förnekas av naturliga skäl av Warnig som påstår att han träffade Putin för första gången år 1991. Wall Street Journal och andra källor hävdar dock att dessa herrar utgjorde ett effektivt par i sina försök att undergräva den Västtyska demokratin under 80-talet.

Nord Streams kändaste lobbyist råkar dessutom vara styrelseordförande i företaget och tidigare tysk statsminister och socialdemokrat. Gerhard Schröder, mannen som är känd för att ”konsekvent befinna sig på fel sida av historien” och nyligen utsågs till den minst populäre statsministern i tysk efterkrigshistoria i en stor omröstning där han slutade sist med 1% av de angivna rösterna. Även Schröder är en stor beundrare och nära vän till president Putin. Att delar av det svenska  etablissemanget av olika skäl vänslas med auktoritära och totalitära intressen är inget nytt. Statsminister Ingvar Carlsson lät meddela i ett brev till förbundet Sverige-DDR:s ordförande biskop Lars Carlzon daterat 21-2-1989 att: ”Under mitt besök i DDR hade jag goda möjligheter att diskutera förbindelserna mellan Sverige och DDR. Det är mycket tillfredsställande att konstatera att det finns en stark vilja i de båda länderna dels att vidareutveckla de förbindelser som redan idag spänner över ett vitt fält, dels i en anda av uppriktighet söka lösningar på de problem som trots allt fortfarande existerar. — Det är min förhoppning att mitt nyligen avslutade besök i grannlandet DDR bidragit till att skapa förutsättningar för ett ytterligare närmande mellan länderna.” Socialdemokratin hade påfallande ofta svårt för att ens upprätthålla den s.k. kålsuparteorin där USA och Sovjetunionen med satellitstater beskrevs som lika goda kålsupare och Sverige stod för den tredje vägen, en liten stat, men en moralisk stormakt. Ordförande för den viktigaste östtyska propagandaorganisationen i Sverige innan biskop Carlzon tog över 1987, den tidigare socialdemokratiske riksdagsledamoten och skolbyråkraten Stellan Arvidsson. Han var även aktiv inom ett antal sovjetiska frontorganisationer och ansågs av Stasi som dess mest betydande svenska inflytelseagent och medlöpare.

Litteraturtipset

Posted september 9, 2009 by kristermaconi
Categories: Utrikes

Följande recension knåpade jag ihop i vintras och sände in men den verkar ha försvunnit i någon låda eller kanske föll den inte redaktören på läppen. Hur som helst, den publiceras nu istället på denna hemsida till de fåtaliga läsarnas förnöjelse eller misshag. Några tankar om den högaktuella och i högsta grad bekymmersamma gasledningen Nord Stream  blir förmodligen till ett kommande blogginlägg.

Boktipset:

Immigration And The American Future by Chilton Williamson: Book Cover

Immigration and the American Future
Red. Chilton Williamson, Jr
Förlag: Chronicles Press

Kvalitetslitteratur på svenska ur ett invandringskritiskt perspektiv hittar man alltför sällan på den inhemska bokmarknaden. Näthandelns genombrott innebär lyckligtvis att det finns ett antal alldeles utmärkta och relevanta alster på engelska. I fjorton kapitel diskuterar och avfärdar författarna till denna antologi de vanligaste missförstånden och myterna i amerikansk invandringsdebatt, förövrigt ofta desamma som ständigt återkommer här hemma.
Boken tar sin utgångspunkt i nationen som grundad i en kultur med rötterna i de brittiska öarna och Nordeuropa vilket återspeglas i den ursprungliga konstitutionen, för att sedan visa på den destruktiva inverkan som en kombination av mångkulturalism och 1965 års immigrationslagstiftning haft på det amerikanska samhället.

Det finns många beröringspunkter med situationen i Sverige även om den historiska utvecklingen av olika skäl naturligtvis skiljer sig från vår egen. De omvälvande och i de flesta avseenden negativa kulturella, sociala och ekonomiska följderna av massinvandringen till USA de senaste fyrtio åren gör att det inte är orimligt att tala om kulturellt självmord i vissa av de mest utsatta delstaterna. Den massiva latinamerikanska och framförallt mexikanska invandringen av oftast lågutbildade människor har få om några positiva följder för den inhemska befolkningen, kanske närmare femton miljoner illegala mexikaner gör inte situationen lättare.

Till de i mitt tycke intressantaste avsnitten hör en längre intervju med den eminente Kuba födde Harvardekonomen George Borjas. Få ifrågasätter Borjas forskning där han visar på den ytterst marginella effekt invandringen haft på den amerikanska tillväxten men den ibland dramatiska negativa effekt den haft på bl.a. löneutvecklingen hos den inhemska arbetarbefolkningen. Till vinnarna hör företag inom vissa arbetsintensiva låglönebranscher. Borjas förespråkar en begränsad invandring av högutbildade direkt anställningsbara individer.

Delar av det amerikanska utbildningsväsendet liksom socialförsäkringssystem och infrastruktur brottas med omfattande problem. Statistikern Edwin Rubenstein visar övertygande på hur den demografiska utvecklingen kopplad till massinvandringen håller på att förändra USA till oigenkännlighet men också hur den snabbt förvärrar en redan krisartad situation på många områden. Rubensteins siffror är smått sensationella. De etniska skillnaderna bland invandrarna men även deras infödda barn ifråga om utbildningsnivå, skattekraft, kriminalitet och utnyttjande av offentliga tjänster och förmåner är milt sagt häpnadsväckande.

Slutligen måste jag nämna Dr Thomas Flemings fascinerande men skrämmande historiska skildring av Mexico, dess kultur, politik, värderingar och en måhända oundviklig återerövring av ett traditionellt Amerika där nationella symboler, kultur och identitet utmanas i de flesta sammanhang. Författarens bidrag är en närmast dystopisk betraktelse där motpolerna inte består av konflikt eller assimilation utan av konflikt och amalgamation, så stark är den kulturella och demografiska utmaningen.

Rekommenderas.

Afghanistan, imperiers begravningsplats eller demokrati i vardande?

Posted augusti 20, 2009 by kristermaconi
Categories: Utrikes

Afghan flag

Idag går delar av den röstberättigade befolkningen till val i den Islamska republiken Afghanistan. Invånarantalet i landet uppskattas till ca 34 miljoner och består huvudsakligen Pashtuner (42%) och Tajiker (27%) samt ett otal andra mindre etniciteter. Sunnimuslimerna dominerar med 80%, Shiamuslimerna andel är ca 19%, medianåldern är lite drygt 17år och språken alltför många för att räknas upp. Läs och skrivkunnigheten ligger på en nivå under 30% . Den genomkorrupta och inkompetenta Karzai-regimen förväntas avgå med valsegern om än eventuellt tvingad till en andra valomgång. Regimen och statsmakten finns närvarande i knappt hälften av landet.

Obekräftade men tillförlitliga uppgifter säger nu att Obama-administrationen är på god väg att iscensätta en mer omfattande och genomgripande motoffensiv för att kuva upproret. Utvecklingen mot allt större insatser står i skarp kontrast till den politiska retoriken under valkampanjen där presidentkandidat Obama försökte framställa sig som det mer återhållsamma och sansade alternativet till Bush-administrationens militära hybris. Obama har tidigare intagit en mycket försiktig attityd till narkotikaproblematiken i Afghanistan främst för att inte alienera och bestraffa vanliga bönder. Narkotikaintäkterna utgör dock en såpass viktig del av finansieringen av Talibaners och andra regimfientliga klaners och organisationers verksamhet  att bekämpningen av narkotikabaronerna nu kommer att ingå i den övergripande strategin. Narkotikahanteringen hör naturligtvis också intimt ihop med den utbredda korruptionen inom statsförvaltning och övrig offentlig verksamhet.

Litteraturen och åsikterna om Afghanistan-konflikten är omfattande och spänner över det vidsträckta område som rubriken till detta blogginlägg antyder. Innan presidentskiftet sammanfattade följande fritt översatta citat ganska väl skillnaden mellan den tidigare och den nuvarande presidenten till konflikten:  ” Vi har ett strategiskt intresse och även ett moraliskt intresse av ett välmående, fredligt och demokratiskt Afghanistan, och hur länge det än tar kommer vi att hjälpa det afghanska folket uppnå detta”. Obama har avfärdat Bush målsättning som orealistisk och hans uttalande om att USA inte kommer att ”återuppbygga Afghanistan till en Jeffersonsk demokrati” är ofta citerat men kan idag ifrågasättas.  Bush neokonservativt inspirerade och idealistiska, närmast messianska utrikespolitik framstod som närmast väsensskild jämfört med Obamas betydligt försiktigare, pragmatiska men otydliga linje under valkampanjen och presidentskapets inledningsskede. Den politiska verkligheten gör nu sig påmind och drabbar administrationen med full kraft över hela det politiska verksamhetsfältet, så och inom utrikes- och säkerhetspolitiken där dock presidenten har en stark position rent konstitutionellt. Något av en bekräftelse på en amerikansk kursändring och en bredare inriktning mot statsbyggande fick vi i det famösa Kairo-talet där presidenten ånyo gjorde en distinktion mellan a ”war of choice” (Irak) och a ”war of necessity” (Afghanistan). Nyckelbegreppet ”war of necessity” har helt klart fått en vidgad betydelse och skillnaden i innebörd mot det tidigare så desavouerade uttrycket ”war of choice” är i praktiken diffus.

Valretoriken och den minimalistiska synen på Afghanistankonflikten har som sagt nu förbytts i en mer offensiv strategi vilket understryks av att utgifterna för Afghanistan budgetåret 2010 beräknas till 61 miljarder dollar, och detta lågt räknat. De amerikanska trupperna har nyligen förstärkts med 21000 man och uppgår nu till sammanlagt 68000, privata säkerhetsstyrkor och övriga koalitionstrupper oräknat. Den amerikanske befälhavaren general David McChrystal sägs redan ha begärt ytterligare förstärkningar om 20-30000 man att skeppas över inom en nära framtid. Den sammanlagda koalitionstrupperna skulle då uppgå till ca 120000 man, 20% fler än sovjetimperiet mobiliserade innan det gick samma öde till mötes som britterna och Alexander den store dessförinnan. Försvarsminister Gates sägs redan gnissla tänder men problemet är värre än så. Enligt gängse COIN (counterinsurgency) doktrin skulle koalitionstrupperna behöva uppgå till minst 200000 man för att Afghanistankriget på sikt skulle kunna avslutas någorlunda framgångsrikt. EU-ländernas militära bidrag har med några få undantag varit begränsade och någon märkbar förändring  i det hänseendet är ej att förvänta. Så gott som samtliga analytiker är överens om att nyckeln till en långsiktig stabilisering av situationen i Afghanistan kräver fungerande och någorlunda effektiva afghanska militära och polisiära styrkor. Målsättningen är inledningsvis att den afghanska armén och polisstyrkorna skall bestå av ca 134000 respektive 100000 man. Behovet är betydligt större på sikt, tyvärr går processen långsamt men rent teoretiskt är potentialen stor. Nämnas kan att för kostnaden av en amerikansk soldat kan sextio afghanska soldater tränas och sättas i fält. Den civila krishanteringen och de humanitära insatserna får ofta spela en underordnad roll i moderna krig och konflikter, de ekonomiska resurser som satsas på dessa avgörande områden är ofta försumbara jämfört med de gigantiska belopp som satsas på rent militära insatser.

Om det politiska priset för ett långvarigt och storskaligt amerikanskt engagemang i Afghanistan med stor sannolikhet är alldeles för högt vore ett rimligare alternativ en smart COIN-strategi med syfte att eliminera al-Qaeda och närbesläktade terrororganisationer i Afghanistan och Pakistan. Betoningen i en sådan komplex operation ligger trots allt på den icke-militära sfären och omfattar även ett försoningsprogram där samtliga afghanska ”intressenter” inom motståndsrörelsen förutom den hårda kärnan av jihadister och talibaner ges alla olika former av incitament inklusive rena mutor för att lägga ner vapnen och integreras  i ”det vinnande laget”. Futtiga 30 miljoner dollar i månaden skulle räcka för att avlöna 250000 f.d. upprorsmän under en månad! En struntsumma i sammanhanget och en metod som provades med framgång i Irak. En omfattande utländsk militär närvaro korrelerar med ett omfattande motstånd. Det kan även vara bra att påminna sig om att stora delar av upprorsrörelserna inte är ute för att återintroducera kalifatet, de är ute efter att bli av med utlänningarna. Att byta sida, ingå nya allianser är en del av den afghanska krigföringen om förutsättningarna är de rätta. Det kan även vara bra att påminna sig om att stora delar av upprorsrörelserna inte är ute för att återinföra kalifatet, de är ute efter att bli av med utlänningarna.

Utvecklingen i Afghanistan är intimt förknippad med situationen i Pakistan. Kärnvapenmakten med 180 miljoner invånare kämpar med otaliga svårlösta problem. De mer eller mindre öppna gränserna mot Afghanistan samt de faktum att en stor del av ledarna, kommendanterna, rekryterarna, finansiärerna m.m. för upproret i huvudsak är baserade i Pakistan utgör endast en del av den problematiken. Mer om Pakistan i ett eventuellt kommande blogginlägg.

Obamas syn på konflikten som ett ”nödvändigt krig” i begreppets mer expansiva skepnad gör att han försatt sig i en politiskt besvärlig situation. Att dra tillbaka trupperna innan en stabilisering kommit till stånd innebär betydande risker inrikespolitiskt, en utvidgning av konflikten innebär andra risker i form av fler stupade och skadade samt en ökad ekonomisk belastning på ett USA med stora budgetunderskott, snabbt ökande statsskuld samt allvarliga strukturella problem. Ett framgångsrikt statsbyggnadsprojekt i Afghanistan skulle även kräva ekonomiska tillskott av mycket omfattande karaktär,  under lång tid,  utöver de rent militära utgifterna. Kriget i Afghanistan innebär olyckligtvis stora interna spänningar och risker för Nato, den militär och säkerhetspolitiska alliansen av sådan avgörande betydelse för Europas och inte minst Nordens säkerhet. Den svenska insatsen bör sättas in i ett större politiskt och ideologiskt perspektiv men även ses mot bakgrund av den totala omvandlingen av försvarsmakten från ett invasionsförsvar till ett renodlat insatsförsvar. Det är hög tid att ifrågasätta utvecklingen och prioriteringarna inom svensk försvars- och säkerhetspolitik och det hårt drabbade och misskötta svenska försvaret.

Den mångkulturella idyllen

Posted augusti 9, 2009 by kristermaconi
Categories: Uncategorized

Numera infinner sig tyvärr allt som oftast den obehagliga känslan av att den svenska verkligheten i form av invandrarrelaterad social, kulturell och religiös  problematik blivit än mer omfattande och allvarlig till sin karaktär och omfattning. Man behöver knappast  gå till mer specialiserade sajter som Fria Nyheter eller liknande för att känslan skall infinna sig. Det räcker med ett hastigt nyhetssvep så infinner sig numera frekvent en form av intellektuell ilska över sakernas tillstånd. Denna ilska riktar sig i första hand mot skaran (snarare massan) av apologeter och dilettanter som av ideologiska, yrkesmässiga, psykologiska, sociala eller rena bekvämlighetsskäl  sjunger det mångkulturella samhällets lov. Argumentationen lider oftast av en häpnadsväckande brist på intellektuell stringens eller hederlighet.  Kärnan bestående av akademiker i ordets sämsta bemärkelse, politiker, journalister och allsköns kulturradikaler förstärker en offentligfinansierad invandraromhändertagandebyråkrati med en egen expansionistisk agenda. Hela statsapparaten och den offentliga makten omfattas numera mer eller mindre av denna kvasiintellektuella blandning av feministisk och mångkulturellt jämlikhetsdravel och vulgär opinionsbildning.

Allt detta är ju givetvis allmängods för den mer fritt tänkande medborgaren och den av en lätt frustration präglade inledande texten föranleddes av att jag denna gång väcktes av några rejäla svordomar (förmodar jag) och gap på arabiska i sommarnatten. En stund vid datorn och en snabb genomgång av de senaste dagarnas nyhetsskörd resulterade i detta blogginlägg. Jag skulle egentligen skrivit några rader om situationen i Afghanistan, men det får dröja till nästa gång. Bland allt väsentligt och för det mesta oväsentligt i nyhetsskörden bildade den invandrarrelaterade problematiken ett ganska så framträdande mönster. Förfalskade betyg och påhittade examensbevis väller in vid universitet och högskolor. Vid Lunds universitet har man i år upptäckt tusen förfalskade ansökningar, på Blekinge Tekniska Högskola var siffran 1600 (!!) förra året. Liknande uppgifter har tidvis flutit in även från andra lärosäten.  Sverigedemokraterna bör omedelbart vid ett riksdagsinträde driva frågan och motionera om avgiftsbelagda studier för utomeuropeiska studenter, eventuellt med vissa undantag och ett kompletterande stipendiesystem. Kvalitet framför kvantitet bör vara riktlinjen även i detta sammanhang. Man kan undra över hur det står till på Högskolan i Borås som ofta har en ganska så hög svansföring i mediala sammanhang. Borås är högt rankat i fusktoppen vid tentamina om inte annat. Råkar ibland samtala med studenter vars engelska är minst sagt skral, svenskan närmast obefintlig. Hur man tillgodogör sig undervisningen framstår närmast som en gåta för mig, kanske finns studiematerialet tillgängligt på farsi.

Pizzerior väljer jag med stor urskillning och med tanke på de ständiga och återkommande larmrapporterna från hela landet gör jag rätt i det. I Halmstad fick nyligen endast 2 (!) av sjuttio etablissemang med pizza på menyn godkänt av kommunens miljö och hälsoskyddskontor, det är knappast mycket bättre beställt i Borås. Stadens högste ansvarige politiker Ulrik Nilsson (m) brukar för övrigt dra till med pizzaargumentet i talarstolen vid tillfälliga hjärnsläpp. Vidare i nyhetsskörden förutom de numera ständigt återkommande våldsdåden, ofta med en gärningsman/män av utländsk härkomst eller påbrå i huvudrollen hittade jag i natt en ny våg av ensamkommande flyktingbarn. Denna grupp barn innefattar inte så sällan unga män med oklar ålder, några identitetshandlingar är ju knappast att räkna med.  Ja och så brann det visst i nån skola eller förort igen. Avslutningsvis får jag konstatera att reggaefestivalen i Uppsala slog narkotikarekord, föga överraskande bör väl tilläggas. Många av våra p-liberala, förlåt socialliberala politiker hade nog gärna sett några exotiska trenchtowns även på våra breddgrader, mångfald skall ju vara bra per definition hävdar vår tids politiska charlataner med darr på rösten.

S-Class Ulla

Posted augusti 1, 2009 by kristermaconi
Categories: Utrikes

Arbetararistokratin förnekar sig inte vare sig  i gamla Svedala eller bland systerpartierna utomlands. Denna gång är det den tyske hälsoministern Ulla Schmidt (SPD) som är ute och roar sig på skattebetalarnas bekostnad. Schmidt, numera mer känd som S-Class Ulla efter bilen hon uppenbarligen har väldigt svårt för att vara utan, oavsett var damen ifråga befinner sig. Den gode S-pampen tog först flyget till Spanien och semesterorten Alicante men skickade för säkerhets skull ner en Mercedeslimousin med privatchaufför till nämnda ort för att möta upp på ett anständigt sätt, som sig bör när en högt uppsatt socialdemokrat är på semester. Tur & returresan inklusive saftig övertid för chauffören debiteras skattebetalarkollektivet.  Det hela avslöjades då lyxåket oturligt nog råkade hamna i händerna på biltjuvar.

Hela historien har väckt berättigad ilska och uppmärksamhet bland allmänhet och media. Utfallet och konsekvenserna rent politiskt riskerar att försätta de tyska socialdemokraterna i ett prekärt läge inför valet till förbundsdagen i september. Vissa opinionssiffror i skandalens följd visar på siffror som för socialdemokratins del snabbt närmar sig det usla EU-valresultatet på 20.8%. Incidenten följer på ett antal taktiska misstag och personstrider som försvagat den tyska socialdemokratin som för inte så länge sedan hyste vissa förhoppningar om en egen vänstermajoritet nästa mandatperiod. Ett planerat men numera havererat samarbete med det tidigare kommunistpartiet Die Linke väckte starkt internt motstånd bland gråsossar och andra mer sansade partirepresentanter men orsakade partiet stor skada. schmidt-mash Här hemma skäms inte socialdemokraterna för att samarbeta med den parlamentariska extremvänstern. Vi väntar med spänning på vilken ministerpost Lars Ohly erbjuds ifall olyckan är framme 2010, spekulationerna lär tillta ju närmare valdagen kommer.

Skulle den tyska borgerligheten få egen majoritet efter förbundsvalet vilket är långt ifrån säkert, en fortsatt ”stor koalition” mellan S och CDU/CSU är fortfarande stalltipset, innebär det att EU:s fyra folkrikaste och mäktigaste länder samtliga styrs av centerhöger-regeringar. Detta förutsätter förstås ett förväntat regimskifte även i Storbritannien. Socialdemokratin är allvarligt skakad och splittrad i Frankrike och Storbritannien, i Italien är den demokratiska vänstern strukturellt försvagad. Frågan är om den tyska socialdemokratin förmår återhämta sig. Manfred Guellner, inflytelserik socialdemokratisk politisk opinionsguru och politisk bedömare är pessimistisk. Enligt Guellner är den socialdemokratiska svackan inte tillfällig utan av mer långsiktig karaktär. Bristen på unga talanger och karismatiska personligheter är skriande.

Inflation i invektiv

Posted juli 29, 2009 by kristermaconi
Categories: Inrikes

Följande replik skickades till Borås Tidning måndagen den 26 juli. Få se vad den nytillträdde debattredaktören har för inställning till en eventuell publicering av inlägget.

Inflation i invektiv

Den f.d. chefredaktören Lennart Hjelmstedt (BT 26/6) är den senaste i raden av ledarskribenter och kolumnister som får exemplifiera den tilltagande frustrationen, gränsande till desperation, över Sverigedemokraternas (SD) valframgångar. SD knackar på riksdagsporten, i förbifarten tar man ytterligare några mandat i det kommande kyrkovalet. Etablissemanget våndas, vad göra? Den politiskt intresserade allmänheten hade kanske förväntat sig åtminstone en antydan till självkritik eller problematisering inför en samhällsutveckling som i spåren av globalisering, en till statsideologi upphöjd mångkulturalism, massinvandring, arbetslöshet och återkommande finanskriser medfört betydande sociala, ekonomiska och kulturella spänningar i samhället. Någon antydan till självkritik eller intellektuellt resonerande går dock ej att spåra i Hjelmstedts gästkrönika. Istället får läsaren sig till livs en hånfullt raljerande krönikör där Heidenstam och Almqvist sågas med rötterna utan något som helst historiskt perspektiv och där det numera ofta undanskymda och stillsamma svenska nationaldagsfirandet, upphöjs till svenskt karaktärsdrag och “kännetecken”. Se där någonting att exportera till “primitiva” nationellt sinnade norrmän och finländare! Den förundran och oro som en förvånansvärt stor del av befolkningen känner och som SD delvis kanaliserar i sin värdekonservativt präglade oppositionspolitik avfärdas av den f.d. chefredaktören som högerextrem, primitiv, okunnig, enfaldig, gallimatias och skrytpatriotism. Frågan är om väljarna har andra erfarenheter eller gör en annan samhällsanalys än vår nog allt annat än klarsynte krönikör.

Krister Maconi
Ordförande SD-Sjuhärad