Höghastighetsjärnvägar-till vilket pris?

Följande debattreplik kring den kontroversiella frågan om höghastighetståg publiceras förhoppningsvis oavkortad inom de närmaste dagarna i Borås Tidning (BT). BT:s debattartiklar återfinns för övrigt tämligen oregelbundet i nätupplagan.

De styrande i Borås har satsat mycket prestige och politiskt kapital i att under lång tid lobba för ett för svenska förhållanden mycket stort, komplext och extremt dyrt järnvägsprojekt av höghastighetskaraktär med en sträckning via Borås. Kommunstyrelsens ordförande Ulrik Nilsson (m) gör sitt bästa för att i en debattreplik framställa Götalandsbanan och därmed hela projektet som närmast oumbärligt för Borås, regionen och hela landet! I det i övrigt resonerande och till sitt tonläge sansade inlägget framhåller Nilsson av naturliga skäl Borås-perspektivet.

I remissammanställningen till regeringens utredning om höghastighetståg framgår det att ett flertal remissinstanser har invändningar, hyser tveksamheter eller förordar fördjupade analyser på ett antal delområden. Näringslivets Transportråd, en mycket tung remissinstans, lyfter fram att en fördjupad riskanalys behöver göras, ett flertal remissinstanser påpekar att byggandet av höghastighetsbanor inte får ske på bekostnad av kapacitetshöjningar, drift och underhåll eller eliminering av flaskhalsar i befintlig infrastruktur. Vissa betonar brister i kostnads och konsekvensanalyser. Professor Lars Hultkrantz sakkunnig i utredningen är ytterst kritisk till utredningens slutsatser i sitt särskilda yttrande, en glädjekalkyl!
Expertgruppen för miljöstudier anser att Götalandsbanan är “robust” olönsam och ger marginella klimatvinster. Utgångspunkten i megaprojekt av det här slaget måste väl ändå vara ett nationellt helhetsperspektiv och att projektet i sin helhet uppfyller högt ställda krav på samhällsnytta. Infrias inte dessa krav bör andra infrastrukturprojekt prioriteras!

Risken för att 125 miljarders projektet fördyras är uppenbar. Vilken blir slutnotan för skattebetalarna? 150, kanske rentav uppåt 200 miljarder kronor! Tanken svindlar, vilka övriga samhällsekonomiskt nyttigare infrastrukturprojekt kommer då att sättas på undantag p.g.a. undanträngningseffekterna? Vilka efterlängtade vägprojekt, vettiga järnvägsprojekt m.m. kommer att läggas på is? Hur mycket av ett redan eftersatt underhåll skall det skäras i? Om miljarderna rinner iväg, erfarenheten förskräcker, kommer staten då rentav att ha ännu mindre pengar till det redan mycket hårt utsatta svenska försvaret eller rättsväsendet? Även den regionala, kommunala och privata medfinansieringen inger betänkligheter. Finansiering och underhåll av infrastruktur är och bör även fortsättningsvis utgöra en del av statens kärnverksamheter.

Investeringarna i och underhållet av infrastrukturen har tyvärr varit eftersatta under en lång följd av år i Sverige. Staten har inte tagit sitt ansvar. Rikspolitikerna har gjort felaktiga prioriteringar. För att klara den allt hårdare globala konkurrensen behöver Sverige långsiktigt satsa tillräckligt med resurser i transportinfrastrukturen men begränsade offentliga resurser ställer krav på att rätt investeringar görs, misstag kan orsaka mycket stora kostnader där samhällsnyttan blir negativ. Vad vill då Sverigedemokraterna i Sjuhärad? En konventionell och dubbelspårig järnvägsförbindelse mellan Borås och Göteborg skulle främja framväxten av de nya arbetsmarknader, pendlings- och resemönster som Ulrik Nilsson tidigare efterlyst. En snitthastighet om drygt 120 km/h skulle ge en pendlingstid på ca 30 minuter, högst rimligt. En sådan järnvägsförbindelse vore inte direkt billig, summan 10 miljarder har nämnts men i princip en mer realistisk och vettigare målsättning för ett framtida expansivt och dynamiskt Borås. Sverigedemokraterna i Borås och Sjuhärad vill driva frågan om en upprustad tågförbindelse mellan Västsveriges två största städer men kommer även att kämpa för en upprustning av vägnätet i Sjuhärad.

Höghastighetshybris på räls

I klimatalarmismens tidevarv råder en mycket stark övertro på vad järnvägar kan åstadkomma. I nio av tio fall underskattas kostnaderna vid större infrastrukturprojekt i Sverige, ofta görs detta medvetet (!) av planerarna. Med några få undantag tillhör järnvägsprojekten de minst lönsamma. Nettonuvärdeskvoten visar att den samhällsekonomiska nyttan är låg, undanträngningseffekterna är stora, mer lönsamma projekt blir aldrig av. Även andra delar av vår offentligfinansierade välfärdssektor såsom skola, vård och omsorg påverkas negativt. Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv borde vi satsa mer på vägar, mindre på järnvägar!

Nu planeras det för fullt för extremt dyra så kallade höghastighetsjärnvägar. Enligt miljö- och energiexperten Per Kågeson medger regeringens egen utredare att kostnaderna för projekten kan bli dyrare än beräknade 125 miljarder kronor! Utredningen om höghastighetstågen är förknippad med stora brister och präglad av önsketänkande hävdar Kågeson! Professor Lars Hultkrantz, själv sakkunnig i själva utredningen riktar om möjligt ännu skarpare kritik mot slutsatserna. För inte så länge sedan presenterade Expertgruppen för miljöstudier, en kommittè under Finansdepartementet sin egen rapport ”Höghastighetsjärnvägar- ett klimatpolitiskt stickspår”. Resultatet var liknande även här vilket ju framgår med all tydlighet av själva titeln. Sammanfattningsvis har ett antal tunga remissinstanser och experter riktat allvarlig kritik mot de samhällsekonomiska samt klimatpolitiska kalkyler och slutsatser som ligger till grund för dessa planerade jätteinvesteringar.

Kostnaderna underskattas och nyttan överdrivs! Incitamenten för politikerna att hålla igen och kritiskt granska de skattefinansierade kostnads- och intäktskalkylerna är begränsade. Regionalpolitiska skäl, inte samhällsnytta väger tungt, ansvarsutkrävandet uteblir då svindyra glädjekalkyler spricker, kontrollmekanismer saknas under processens gång medan skattebetalarna som vanligt står för slutnotan. Att miljardslöseriet kan fortsätta på detta sätt år ut och år in utan att det får någon större uppmärksamhet i den offentliga debatten är rent ut sagt bedrövligt!

Trafikforskare och statsvetare efterlyser ett systemskifte på infrastrukturområdet, vissa förespråkar rentav tillsättandet av en ekonomisk haverikommission bestående av oberoende experter och organisationer! Jag önskar innerligt att så skulle bli fallet.

Dårskapens fortsatta triumfmarsch

Kosovoalbansk mördare

Bilden visar då Ibrahim Shkupolli av en händelse blir intervjuad av finsk TV vid ett besök i Kosovo för ett par år sedan. Den sedan tidigare kriminellt belastade invandraren Ibrahim Shkupolli mördade kallblodigt fem finländare den 31 december 2009, senare under dagen tog han sitt liv.

Shkupolli är tidigare dömd för vapenbrott, narkotikabrott samt våldsbrott. Shkupolli nekades finländskt medborgarskap. Han är för tillfället även under utredning beträffande två fall av bedrägerier samt olaga hot. Enligt tidningsuppgifter bor även den närmaste släkten i landet. Finland har under de senaste åren drabbats av ett flertal vansinnesdåd utförda av yngre störda individer med finskt ursprung. Att Finland nu som lök på laxen skall behöva utsättas även för den grova invandrarrelaterade brottsligheten känns tungt. Nyheten kastade en djup skugga över nyårsaftonen. Mina tankar går till offren och dess anhöriga.

Frispråkig professor                                                                                                                                                                                 Professor Timo Vihavainen tillhör numera den lilla men växande skara akademiker i Europa som dristar sig till att kritisera mångkulturalismen och invandringspolitiken så som den utformats i stora delar av Västeuropa. Jag hade det stora nöjet att få läsa professor Vihavainens uppgörelse med finlandiseringspolitikens arkitekter och medlöpare i det år 1991 utkomna verket ”Kansakunta rähmällään”, försök uttala det ni om ni törs. Finlandiseringsperioden är tyvärr fortfarande ett tämligen okänt kapitel här i Sverige i alla fall i dess mer intrikata former. De huvudskyldiga kan med fördel sökas bland politiker och journalistkår med President Kekkonen i spetsen.

Civilkurage är som bekant en bristvara, men klerkernas förräderi i dess nygamla tappning avslöjas och förlöjligas med rätta i Vihavainens nyutkomna bok ”Västvärldens undergång” utgiven på det välkända bokförlaget Otava. Tyvärr endast på finska som så mycket av den intressanta finländska samhällsdebatten. Vihavainen är den hitintills tyngste och mest meriterade akademikern i Finland som tar bladet från munnen och riktar en intellektuellt stringent men skoninglös kritik mot den förda invandringspolitiken, islam, feminismen och den alltmer utbredda politiska korrektheten inom rättsväsende och lagstiftning. En mer än välbehövlig civilisationskritik och en tankeväckande läsning inför årets politiska prövningar.

Situationen i Finland är långt ifrån så harmonisk som man i förstone kan frestas tro och invandringen har det senaste decenniet varit av betydande omfattning om än inte närmelsevis av svensk karaktär, utvecklingen i Finland, speciellt i huvudstadsområdet oroar tyvärr härvidlag. Dags för en svensk Vihavainen att stiga fram och läsa lusen av den postmoderna ”intelligentsians” sinnessvaga marsch mot ett renodlat konsumtionssamhälle präglat av relativism, nihilism, en ohöljd narcissism, en kulturerosion bortom all räddning?

Stalinisterna till attack!

Barbara Brädefors har enligt ett flertal uppgifter i media skickat en stämningsansökan till Stockholms tingsrätt riktad mot Sverigedemokraterna för en påstått olovlig publicering av en gammal kampaffisch ursprungligen producerad av hennes numera avlidne make Nils Brädefors. ”Journalisten” och tecknaren Nils Brädefors fungerade under flera decennier som propaganda-redskap för Sovjetimperiet med bas i Östeuropa.

Den tyskbördige gammelkommunisten Barbara Brädefors, även hon med ett livslångt engagemang för Sovjetunionen är än idag partistyrelseledamot i Sveriges Kommunistiska parti (SKP). SKP är arvtagare till det av Moskva sponsrade stalinistiska lydpartiet APK under ledning av Rolf Hagel. Stödet från Moskva till APK uppgick  om jag inte missminner mig till ca 15-20 miljoner kr  sammantaget under årens lopp. Det skall kanske framhållas att även VPK, nuförtiden  mer känt som Vänsterpartiet subventionerades i olika former med miljonbelopp i indirekta bidrag från husbonden i Moskva. Partiet har ju försökt skönmåla sin historia vid upprepade tillfällen och gör det än idag.

Norrlandssläkten Brädefors (försvenskat från det finska Lautakoski) fullkomligt kryllar av hårdföra gammelkommunister. Johan Herman Brädefors var t.o.m riksdagsledamot för SKP under 30-talet, givetvis av den allra värsta sorten d.v.s. Kominterntrogen.  Paret Brädefors var aktiva i en mängd Moskvatrogna propaganda- och frontorganisationer i stil med Förbundet Sverige-DDR, Förbundet Sverige-Sovjetunionen och den svenska grenen av World Peace Council (WPC) nämligen Svenska Fredskommittén.

Svenska Fredskommittén hade aldrig några större framgångar i Sverige men arbetade så gott man kunde för att legitimera den sovjetiska ”fredspolitiken”. WPC styrdes med järnhand från det Sovjetiska kommunistpartiets  internationella avdelning. Syftet med organisationen var att med olika medel befrämja den sovjetiska utrikespolitiken. Den internationella fredsrörelsen var en betydelsefull bricka i spelet om opinionen under det kalla kriget i utvecklingsländerna men inte minst i västvärlden. Sovjetunionen pumpade in ett antal miljarder dollar i en mängd olika organisationer, ”fredsprojekt”, desinformationskampanjer m.m.

WPC led tidvis av att vara alltför tydligt kopplat till Moskva men det hindrade inte hundratals kända politiker, intellektuella och vetenskapsmän i västvärlden, såväl troende som nyttiga idioter, att aktivt medverka i olika sovjetiska propagandajippon i WPC-regi. Socialdemokrater var alltid extra värdefulla i detta sammanhang för att skänka en respektabilitetens fernissa åt dessa demokratins dödgrävare. Tyvärr föll av olika skäl ett inte obetydligt antal socialdemokrater för frestelsen genom åren. Så sent som 1987 deltog den folkpartistiske riksdagsledamoten och fredsaktivisten Ingela Mårtensson som den enda ”borgerliga” europeiska parlamentsledamoten i det som skulle visa sig vara det sista stora ”fredsmötet” i sovjetisk regi i Köpenhamn. Mötet blev en stor missräkning för de samlade kommunisterna och dess medlöpare inte minst p.g.a en framgångsrik anti-kommunistisk motkampanj.

Att Barbara Brädefors som ägnat hela sitt vuxna liv till att kämpa för en av våra tre kändaste totalitära läror (se t.ex. senaste numret av tidskriften Axess för nobelpristagaren Herta Mullers analys av islam och islamismen) nu kan åtnjuta den västerländska rättsstatens beskydd för att värna den för marknadsekonomin så viktiga immaterialrätten är naturligtvis ironiskt på sitt sätt men av principiell vikt. Har Sverigedemokraterna slarvat kommer partiet naturligtvis att göra rätt för sig vilket  SD-kurirens ansvarige utgivare Richard Jomshof tydligt klargör i dagens upplaga av DN.

Ljusets dubiösa riddare

Nyss hemkommen från ett föredrag med journalisten och ”forskaren” Anna-Lena Lodenius. Kopplar av med lite Shelby Lynne via Spotify i 320 kbps, helt o.k. med ett par schysta lurar och hörlursförstärkare men det klassiska får Naimen ta hand om. Lodenius ja, inför en publik om ca 100 personer ställde jag en direkt fråga till damen ifråga om hon inte själv tycker att hennes uttalade vänstersympatier och nära koppling till socialdemokratin jämte delar av fackföreningsrörelsen innebär ett trovärdighetsproblem ur ett journalistiskt perspektiv. Lodenius var ju inte dummare än att hon betonade det faktum att hon saknade offentliga eller andra förtroendeuppdrag inom partiet, kopplingarna till rörelsen i övrigt förbigick vår expert av naturliga skäl med tystnad.

Att jag framhöll Ekots Pontus Mattsson som en i princip trovärdigare granskare av Sverigedemokraterna föll knappast i god jord, det råder ju ett visst konkurrensförhållande mellan dessa bägge den politiska journalistikens företrädare. Problemet med Lodenius glidande mellan mer eller mindre utpräglad kampanjjournalistik och  ett mer traditionsenligt eller konventionellt förhållningssätt till yrket är dock uppenbart. Partipolitisk eller politisk drängtjänst låter sig svårligen förenas med ett hedervärt journalistiskt hantverk eller de pressetiska reglerna.  Lodenius återkommande inlägg och projekt av dubiös karaktär påfallande ofta utlösta av förestående riksdagsval eller liknande kan inte annat än nagga förtroendet för yrket som sådant i kanten och allvarligt skada den egna trovärdigheten.

Bland publiken fanns föga förvånande även Borås egen högröstade hemmabolsjevik den numera genuscertifierade partiveteranen Lennart Andreasson, mannen som blev medlem i det sovjetiska kommunistpartiets svenska systerparti redan under kamrat Brezhnevs tid som partisekreterare år 1981. Om han drabbades av dubier när den uttalade anti-semiten, långvarige KGB-chefen och skrivbordsmördaren Juri Andropov tillträdde året därpå? Tja, klasshatet var tillräckligt starkt för att motivera ett fortsatt arbete i det svenska kommunistpartiets tjänst fram till murens fall. Sedan dess har en utopi ersatts av en annan, tunnelseendet är lika begränsat nu som då.

Moderat invandringspolitik även i Vellinge?

Mediedrevet rusar vidare med de afghanska, irakiska och somaliska ”flyktingbarnen”, (de flesta är enligt Migrationsverket pojkar i 16 till 17-års åldern) som slagträ i ett politiskt drama vilket riskerar den ”nymoderata” trovärdigheten. Det ingen anledning att betvivla den moderata kursändringen i de flesta värdefrågor. Pseudovetenskapligt genustrams, mångkulturalism och allsköns värderelativism har anammats med hull och hår. Det som knappast längre förtjänar att kallas borgerlighet har kapitulerat inför den kulturradikala anstormningen som tog sin början i tidigt 60-tal och som fortgått med oförminskad kraft alltsedan dess med minst sagt förödande konsekvenser. Mittenväljarna lockas numera med hjälp av skattepolitiken och en relativt försonlig hållning till fackföreningsrörelsen, ett recept som tillsammans med en begynnande konjunkturuppgång och en viss trovärdighet bland allmänheten i ekonomiska frågor kanske räcker för en knapphändig seger i valet 2010.

Motstånd i kulturkampen bjudes i mild form av tidskriften Axess, mer konsekvent i ett smärre antal bloggar utspridda över nätet med en tyvärr alltför begränsad läsekrets. Av de politiska partierna är det endast Sverigedemokraterna som bekänner sig till värdekonservatismen, ingen lätt uppgift med tanke på tidsandan. Kristdemokraterna är hopplöst förlorade sedan länge, den nuvarande partiledarens återkommande föga övertygande och smått desperata utspel på området till trots.

”Rikemansreservatet” Vellinge, ett begrepp de politiska motståndarna gärna använder sig av och som ståtar med devisen ”Sveriges finaste stränder och fåglarnas paradis” på den egna kommunala hemsidan, har hamnat i stormens öga efter ett smart drag av Malmös socialdemokratiske kommunalråd Ilmar Reepalu. Reepalu och Malmös politiska majoritet utnyttjar nu de ensamkommande i ett försök att splittra Skånemoderaterna, trakassera regeringen och forcera fram lagstiftning . När nu migrationsminister Tobias Billström varnar för att hela systemet håller på att falla sönder är frågan om timmen inte är slagen för Vellinge men även Sveriges alla andra kommuner som vägrat teckna avtal med migrationsverket. 187 kommuner har inget avtal i dagsläget. Lagstiftning och tvingande regler för kommunerna är ett överhängande hot. Den kommunala självstyrelsen riskerar att urholkas än mer. Billström har för övrigt fullt upp med ”damage control” och i dagens SvD hittar vi en debattartikel där alliansen lovar att det migrationspolitiska arbetet med att öppna ännu fler vägar in till Sverige kommer att fortsätta. Det svenska invandringspolitiska haveriet får allt värre kortsiktiga men även långsiktiga följdverkningar.

Nu meddelas att även partisekreteraren Per Schlingmann, den trendkänsligaste av de trendkänsliga, läxat upp Vellinges kommunstyrelseordförande Lars-Ingvar Ljungman och även kritiserat honom i ett brev till moderata kommunpolitiker runt om i landet. Vad Göran Holm, Vellinges legendariska galjonsfigur och fortfarande kommunfullmäktiges ordförande anser om kalabaliken känner jag inte till men det är kanske inte så svårt att föreställa sig. Holm och Vellingemoderaterna har fått hållas genom åren så länge rösterna levererats och uppmärksamheten kring den i förhållande till moderpartiet aparta inställningen i invandringsfrågor inte fått alltför besvärande uppmärksamhet på riksplanet. Själv retade Holm gallfeber på mig i samband med 2006-års valvaka där han inte höll sig för god för att undslippa sig följande vämjeliga konstaterande om Sverigedemokraterna, saxat ur sydsvenskan: ”Det är ju för väl att vi inte får in såna löss här”. Holms partivän Bengt Hansson, även han tung kommunpolitiker kommenterade SD:s framgångar i Landskrona med att ”Det är väl inte så konstigt. Med alla jävla invandrare som finns där”. Då han konfronteras med journalisten som uppmärksammat uttalandet försvarar han sig med följande smått roande replik : ”Du ska inte tro att jag, som är en av de mest ljusblåa i vår kommun, har något emot invandring”. Moderat hyckleri på en imponerande nivå!

Den absolut allvarligaste konsekvensen av denna historia riskerar att drabba det redan så urgröpta kommunala självstyret. Den kommunala folkviljan väger mycket lätt i förhållande till den lagstiftande riksdagsmajoritetens. Den konstitutionella regleringen i Sverige formas av ett ideal som närmast kan beskrivas som proceduriellt normerande vilket i praktiken innebär en kontinuerlig politisering av självstyrelsefrågan. En materiell eller substantiell normering där befogenheterna mellan stat och kommun regleras på ett tydligare sätt i grundlagen vore att föredra och skulle medföra en demokratisk revitalisering av de så viktiga kommunala självbestämmanderätten som numera tyvärr mest är ett spel för gallerierna.

Fyra bugg och en Coca Cola

Folkpartister, smartare än kossorna?

 

Folkpartisten Mikael Wendt fabulerar friskt i spalter och bloggar. Tonläget är tidvis ganska så högt uppskruvat på den egna hemsidan där denna självutnämnda ”islamexpert” och religionslärare tillrättavisar eller idiotförklarar meningsmotståndare och tolkar haditer och Koran som det behagar en socialliberal filur vars världsbild torde överenstämma rätt så väl med de famösa Gardellarna Mattias och Jonas.

Följande insändarreplik publicerades häromdagen i BT. Den sista meningen föll dock bort i tidningen men där framgår det att vår folkpartistiske vän är en herre med många strängar på sin lyra och minsann gjort sitt för att bidra till det svenska kulturarvet.

 

Folkpartistiska tankevurpor

Skövdes folkpartistiske kommunalråd Mikael Wendt far ut i ett antal svepande och illa underbyggda påståenden om Sverigedemokraterna (SD) i BT den 21 oktober. Att prata om urusel moral i SD, det är väl ändå att kasta sten i glashus med tanke på att Wendt representerar partiet som gav det politiska spionaget ett nytt ansikte så sent som i riksdagsvalet 2006. Vår partisekreterare Björn Söder kanske inte är litteraturvetare till yrket men beträffande Selma Lagerlöf/ Astrid Lindgren liknelsen träffade han mitt i prick, men visst förstår jag att vår socialliberale vän från Skövde känner sig politiskt trängd, men det är han ju förvisso inte ensam om i etablissemangskretsar. Wendt ger sammantaget tydligt uttryck för socialliberalismens inneboende dilemma, den höga svansföringen till trots. Tolerans ja visst, men bara så länge du inte utmanar den nuvarande politiska elitens problemformuleringsprivilegium och anspråk på en absolut kulturell hegemoni, för då avslöjar sig folkpartisten i all sin inskränkthet och snävt selektiva demokratisyn. Det av folkpartiet så omhuldade och kostsamma mångkulturella projektet innebär i bästa fall sociala, kulturella och religiösa spänningar och motsättningar som staten till nöds förmår hantera, i värsta fall och på något längre sikt en balkanisering med ödesdigra följder. Att Mikael Wendt anklagar SD för elitism får nog för övrigt betecknas som en tankevurpa värdig en politisk skojare vars främsta litterära alster åtminstone hitintills torde inskränka sig till författandet av låten ”Fyra bugg och en Coca-Cola”.

Krister Maconi
ordförande SD-Sjuhärad

 

Den Folkpartistiske rektorn Mikael Wendt ventilerar sin frustration på den egna bloggen med nedanstående rubrik och bild. Jag besparar er texten i övrigt då kommunalrådet och tillika en av de ansvariga för demokratidagarna i Skövde där ger uttryck för en något förvirrad och begränsad demokratisyn. Stackars skolelever!

Kor är mer trovärdiga är Jimmie Åkesson

Guillous trovärdighet

Jan Guillou född 1944 har välförtjänt hamnat i de svenska mediernas blickfång då det avslöjades att han haft samröre med KGB åren 1967-1972. Guillou nådde sin journalistiska höjdpunkt i början och mitten av 80-talet då han även belönades, tämligen välförtjänt om jag minns rätt, med det Stora Journalistpriset. Stora delar av sin senare karriär har han dock ägnat åt sin roll,  allt enligt de sakkunniga, som medioker, på sin höjd medelmåttig om än storsäljande deckarförfattare. Får väl erkänna att jag aldrig läst en enda av deckarna ifråga, föredrar Jan Mårtensson, inte heller har jag orkat ta mig igenom några av filmatiseringarna trots ett par tappra försök.

Guillou var kommunist under många år och däri ligger också huvudförklaringen till hans under åren frapperande många ignoranta utrikespolitiska analyser samt stödet för ett antal diktaturer och mångfalt fler anti-demokratiska och våldsförhärligande organisationer av alla de slag. Guillous böcker om Irak och Saddam Hussein måste vara något slags svenskt rekord i bisarrt självbedrägeri. Guillou och liknande figurer borde rimligtvis varit diskvalificerade från något som helst deltagande i en mer seriös offentlig utrikespolitisk debatt efter liknande klavertramp. Men tokvänstern får ju tyvärr alltid syndernas förlåtelse och engagemanget i nya utopiska projekt är aldrig långt borta. Häromdagen satt exempelvis skådespelaren och galjonsfiguren för SKP (tidigare KPMLr) Sven Wolter och gav en längre ”analys” av det politiska samhällsklimatet och det sverigedemokratiska ”hotet”, detta i statstelevisionen år 2009! Att den svenska journalistkåren fortfarande efter alla dessa år har svårt med renhållningen vänsterut känns närmast pinsamt för att inte säga tragiskt. Filosofen Eric Hoffers klassiker ”The True Believer” är alltid lika aktuell i de här sammanhangen.

De närmaste dagarna får Guillou tillfälle att breda ut sig i morgonsofforna för lite ”damage control”. Ett smakprov fick vi under gårdagen då herrn ifråga försökte vifta bort fem års kontinuerligt umgänge med världens mest ökända underrättelsetjänst som ”Bara ett socialt umgänge” (Rapport den 24/10). Uppståndelsen kring överklassocialisten Guillou torde mycket snart blåsa över. Relativt stora delar av den svenska journalistkåren är så till den grad historiskt komprometterad i sin överslätande och förlåtande attityd till auktoritära och vänsterradikala yttringar av organisatorisk eller personlig karaktär att man nog helst låter den här i sig banala historien falla i glömska snarast möjligt.                                                                                                                                                                                                                                                                                                                 Något som inom parentes fick mig och småle i mjugg var när oraklet från Östhammar för några år sedan bredde ut sig i kvällspressen och beklagade sig över att han förvägrats visum för en planerad USA-resa. Nyckeln till kontakterna med KGB står att finna i en gemensam anti-amerikanism, mellanösternkonflikten och de sovjetiska manipulationerna i arabvärlden, som då utgjorde en hörnsten i den sovjetiska utrikespolitiken. Guillous sympatier låg för det mesta i maoistlägret men USA och Israel-hatet vägde tidvis tyngst. Ett exempel på det motsatta förhållandet var då Guillou måhända av delvis opportunistiska skäl skrev förordet till den förträfflige men alltför tidigt bortgångne anti-kommunistiska kommendörkaptenen Hans von Hofstens självbiografi.

Nu var det inte bara inom extremvänstern SKP,VPK, APK, och fredsrörelsen som sovjeterna odlade sina kontakter. Borgerligheten och inte minst socialdemokratin var naturligtvis betydligt intressantare som infiltrationsobjekt av olika skäl. Hjalmar Brantings son sovjetsympatisören Georg Branting (riksdagsledamot 1932-61) avslöjades postumt som sovjetagent. Rykten kring Guillous agerande förekom tidvis under 80- och 90-talet, detsamma kan sägas om några högt uppsatta socialdemokratiska politiker och diplomater. I det senare fallen torde det röra sig om betydligt allvarligare och inte minst politiskt känsligare ärenden. Framtiden får utvisa vad som göms i de svenska arkiven, sekretesstiderna förefaller mig många gånger omåttligt långa i ett internationellt jämförande perspektiv.

Tuppkammen växer på Reinfeldt

Det slog mig häromdagen att det var ett bra tag sedan Fredrik Reinfeldt vördnadsfullt bugade djupt inför Margaret Thatcher vid ett besök i London, ja nästan lika djupt som en partivän i Göteborg inför dåvarande sovjetiska ambassadören Boris Pankin. Göteborgsbugningen var utan överdrift av det mer akrobatiska slaget och hade nog definitivt fått den dåvarande ordföranden i det svensk-sovjetiska vänskapsförbundet att förundras och imponeras om han haft tillfälle att bevittna det smaklösa och servila tilltaget. Undrar förresten hur många mer eller mindre inflytelserika svenskar som föll i farstun för den tidvis, och vid ”lämpliga” tillfällen charmante ambassadören. Den gode Boris var en klar tillgång för sovjetdiktaturen, till skillnad från en del andra sovjetiska ambassadörer under det kalla kriget.

Idag trivs vår statsminister alldeles förträffligt i det internationella rampljuset, inte heller ”gemålet” fru Filippa verkar vantrivas nämnvärt i strålkastarbelysningen. EU-ordförandeskapet har gett fullblodsfederalisten Reinfeldt tillfälle att med förnyade krafter driva på utvecklingen i en fortsatt destruktiv riktning.  Enligt franska Le Monde höll sig Reinfeldt inte för god för att läxa upp Toryledaren David Cameron i en intervju. Enligt Reinfeldt ligger det inte i Camerons intresse (!) att anordna en brittisk folkomröstning om Lissabonfördraget, detta trots ett massivt stöd bland de egna förtroendevalda samt partiets övriga medlemmar. I en nyligen gjord undersökning bland drygt 2200 partimedlemmar ville 80% av dessa ha en folkomröstning om fördraget även om den tjeckiske presidenten Václav Klaus tvingas ratificera fördraget. Motståndet mot EU är för övrigt bastant bland den engelska befolkningen i stort, folkviljan när det gäller EU-frågor är ju dock som bekant något som vår statsminister hyser ett kluvet för att inte säga synnerligen selektivt förhållande till. Reinfeldts agerande ligger även helt i linje med en allmänt omfattad förväntan bland många EU- observatörer att det svenska ordförandeskapet skall utöva ett maximalt tryck på den Tjeckiska Republiken för att fullborda en snabb och slutgiltig ratificering av fördraget. Den 7 oktober avfärdade den tjeckiska författningsdomstolen ett av de två överklaganden som gjorts av ett antal tjeckiska senatorer. Det första överklagandet gällde huruvida beslutet om maktöverföringen till Bryssel krävde ett beslut i bägge kamrarna med enkel eller kvalificerad majoritet. Det återstående överklagandet avser frågan om fördraget överhuvudtaget är förenligt med den tjeckiska konstitutionen. Ärendet förväntas tas upp till behandling i en första omgång under slutet av oktober.

Den erfarne statsvetaren Larry Siedentop oroas över EU:s bristande legitimitet i samband med den nyligen avslutade andra irländska folkomröstningen. Kritiken som Siedentop riktar mot EU-etablissemanget är så kärnfull och skarp att man sällan träffar på något liknande på större internationella affärstidningars debattsidor. Ett av citaten sammanfattar nog vad många ”EU-medborgare” känner just nu: ”The EU may be  a civil cervant´s dream but it is a citizen´s nightmare”. Nationellt sinnade motståndare till en EU-federation är visserligen på god väg mot att förlora slaget om Lissabonfördraget trots heroiskt motstånd på sina håll. Kriget är dock ej förlorat och EU:s inneboende institutionella svagheter och bristande legitimitet kopplat till ett allvarligt demokratiskt underskott innebär att det är för tidigt att dödförklara nationalstaten ännu.

Nationalstatens dödgrävare

Nord Streams Stasikontakter

Igår lämnade Nord Stream AG in sitt slutgiltiga svar på remissinstansernas synpunkter om den kontroversiella gasledningen till näringsdepartementet. Bolaget håller fast vid den tidigare föreslagna sträckningen intill ett Gotland helt utan svensk militär närvaro och därmed i praktiken helt försvarslöst. Nord Streams chefslobbyist i Sverige ”Seniorrådgivaren” Lars O Grönstedt, tillika f.d. verkställande direktör i Handelsbanken säger till Sveriges Radio att han är övertygad om att tillstånden kommer att komma. Grönstedt är känd för att ”brinna för Ryssland”. Då pengar knappast utgör någon drivkraft i Grönstedts agerande ligger det nära till hands, inte minst med tanke på vissa av hans tidigare uttalanden att placera den tidigare bankdirektören i facket ”nyttiga idioter”. Det finns all anledning att misströsta. 75 miljarders projektet vilket riskerar att fördyras är politiskt och kommersiellt högprioriterat som en del i en mycket ambitiös långsiktig rysk energistrategi med långtgående säkerhetspolitiska implikationer för Sverige och Europa. Storpolitik på högsta nivå alltså. Det svenska tillståndet torde komma till hösten, om inte då, kort därefter. Den politiska pressen på den svenska regeringen är betydande, konsekvenserna av ett nej svårbedömda men potentiellt allvarliga. Tyskland är för övrigt Sveriges största handelspartner. Huruvida det tyska regimskiftet eventuellt kan innebär någon förändring i den tyska hållningen till energiprojektet är okänt men det förefaller mig osannolikt.

Den förträfflige ekonomijournalisten Olle Rossander har beskrivit företagets och de svenska lobbyisternas förehavanden genom en intressant artikel i liberala idétidskriften Neo. Bland många tunga svenska Nord Stream-lobbyister med bakgrund i våra två största politiska partier kan nämnas Ulrika ”pansartaxen” Schenström, nyligen avpolletterad statssekreterare och nära vän till statsminister Reinfeldt. Nord Stream vars huvudägare Gazprom hyser en målsättning att bli världens största energibolag har strött pengar omkring sig på Gotland med blandat resultat. För en vecka sedan gjorde dock yrkesfiskarna en helomvändning. Från att ha varit hårdföra motståndare till gasledningen har kritiken nu tystnat helt. Priset? 20 miljoner till yrkesfiskarna med löfte om mer. Växelpengar för Nordstream. ”Nej köpta har vi inte blivit, det här handlar snarare om ett slags kompensation” säger en högt uppsatt representant för organisationen.

Vd:n för Nord Stream heter Matthias Warnig och ingår i ett nätverk av ytterst begåvade företagsledare, lobbyister och andra yrkesmänniskor anställda av den ryska energijätten Gazprom, Nord Stream eller något av dess otaliga dotterbolag utspridda över hela Europa. Förvånansvärt ofta har dessa en bakgrund i den tidigare östtyska säkerhetstjänsten Stasi eller nuvarande och tidigare ryska och sovjetiska underrättelseväsen. Spioner med andra ord. Warnigs karriär inom Stasi började redan 1974 och fortsatte ända tills muren föll. Warnig fick under sin tid i Stasi emota otaliga förtjänsttecken, General Erich Mielke chef för den ökända spionorganisationen 1957-1989 utdelade hela 9 guldmedaljer till Warnig så sent som 1989. Warnig är tveklöst en mycket begåvad och mångsidig herre. Till specialiteterna hörde avancerat industrispionage. Förutom att ha gjort en lysande bankkarriär är han mest känd för att ha ett mycket nära förhållande till den tidigare ryske presidenten Vladimir Putin. Enligt uppgift skulle vänskapen ha inletts under Putins tid som KGB-officer i DDR men detta förnekas av naturliga skäl av Warnig som påstår att han träffade Putin för första gången år 1991. Wall Street Journal och andra källor hävdar dock att dessa herrar utgjorde ett effektivt par i sina försök att undergräva den Västtyska demokratin under 80-talet.

Nord Streams kändaste lobbyist råkar dessutom vara styrelseordförande i företaget och tidigare tysk statsminister och socialdemokrat. Gerhard Schröder, mannen som är känd för att ”konsekvent befinna sig på fel sida av historien” och nyligen utsågs till den minst populäre statsministern i tysk efterkrigshistoria i en stor omröstning där han slutade sist med 1% av de angivna rösterna. Även Schröder är en stor beundrare och nära vän till president Putin. Att delar av det svenska  etablissemanget av olika skäl vänslas med auktoritära och totalitära intressen är inget nytt. Statsminister Ingvar Carlsson lät meddela i ett brev till förbundet Sverige-DDR:s ordförande biskop Lars Carlzon daterat 21-2-1989 att: ”Under mitt besök i DDR hade jag goda möjligheter att diskutera förbindelserna mellan Sverige och DDR. Det är mycket tillfredsställande att konstatera att det finns en stark vilja i de båda länderna dels att vidareutveckla de förbindelser som redan idag spänner över ett vitt fält, dels i en anda av uppriktighet söka lösningar på de problem som trots allt fortfarande existerar. — Det är min förhoppning att mitt nyligen avslutade besök i grannlandet DDR bidragit till att skapa förutsättningar för ett ytterligare närmande mellan länderna.” Socialdemokratin hade påfallande ofta svårt för att ens upprätthålla den s.k. kålsuparteorin där USA och Sovjetunionen med satellitstater beskrevs som lika goda kålsupare och Sverige stod för den tredje vägen, en liten stat, men en moralisk stormakt. Ordförande för den viktigaste östtyska propagandaorganisationen i Sverige innan biskop Carlzon tog över 1987, den tidigare socialdemokratiske riksdagsledamoten och skolbyråkraten Stellan Arvidsson. Han var även aktiv inom ett antal sovjetiska frontorganisationer och ansågs av Stasi som dess mest betydande svenska inflytelseagent och medlöpare.