Idag går delar av den röstberättigade befolkningen till val i den Islamska republiken Afghanistan. Invånarantalet i landet uppskattas till ca 34 miljoner och består huvudsakligen Pashtuner (42%) och Tajiker (27%) samt ett otal andra mindre etniciteter. Sunnimuslimerna dominerar med 80%, Shiamuslimerna andel är ca 19%, medianåldern är lite drygt 17år och språken alltför många för att räknas upp. Läs och skrivkunnigheten ligger på en nivå under 30% . Den genomkorrupta och inkompetenta Karzai-regimen förväntas avgå med valsegern om än eventuellt tvingad till en andra valomgång. Regimen och statsmakten finns närvarande i knappt hälften av landet.
Obekräftade men tillförlitliga uppgifter säger nu att Obama-administrationen är på god väg att iscensätta en mer omfattande och genomgripande motoffensiv för att kuva upproret. Utvecklingen mot allt större insatser står i skarp kontrast till den politiska retoriken under valkampanjen där presidentkandidat Obama försökte framställa sig som det mer återhållsamma och sansade alternativet till Bush-administrationens militära hybris. Obama har tidigare intagit en mycket försiktig attityd till narkotikaproblematiken i Afghanistan främst för att inte alienera och bestraffa vanliga bönder. Narkotikaintäkterna utgör dock en såpass viktig del av finansieringen av Talibaners och andra regimfientliga klaners och organisationers verksamhet att bekämpningen av narkotikabaronerna nu kommer att ingå i den övergripande strategin. Narkotikahanteringen hör naturligtvis också intimt ihop med den utbredda korruptionen inom statsförvaltning och övrig offentlig verksamhet.
Litteraturen och åsikterna om Afghanistan-konflikten är omfattande och spänner över det vidsträckta område som rubriken till detta blogginlägg antyder. Innan presidentskiftet sammanfattade följande fritt översatta citat ganska väl skillnaden mellan den tidigare och den nuvarande presidenten till konflikten: ” Vi har ett strategiskt intresse och även ett moraliskt intresse av ett välmående, fredligt och demokratiskt Afghanistan, och hur länge det än tar kommer vi att hjälpa det afghanska folket uppnå detta”. Obama har avfärdat Bush målsättning som orealistisk och hans uttalande om att USA inte kommer att ”återuppbygga Afghanistan till en Jeffersonsk demokrati” är ofta citerat men kan idag ifrågasättas. Bush neokonservativt inspirerade och idealistiska, närmast messianska utrikespolitik framstod som närmast väsensskild jämfört med Obamas betydligt försiktigare, pragmatiska men otydliga linje under valkampanjen och presidentskapets inledningsskede. Den politiska verkligheten gör nu sig påmind och drabbar administrationen med full kraft över hela det politiska verksamhetsfältet, så och inom utrikes- och säkerhetspolitiken där dock presidenten har en stark position rent konstitutionellt. Något av en bekräftelse på en amerikansk kursändring och en bredare inriktning mot statsbyggande fick vi i det famösa Kairo-talet där presidenten ånyo gjorde en distinktion mellan a ”war of choice” (Irak) och a ”war of necessity” (Afghanistan). Nyckelbegreppet ”war of necessity” har helt klart fått en vidgad betydelse och skillnaden i innebörd mot det tidigare så desavouerade uttrycket ”war of choice” är i praktiken diffus.
Valretoriken och den minimalistiska synen på Afghanistankonflikten har som sagt nu förbytts i en mer offensiv strategi vilket understryks av att utgifterna för Afghanistan budgetåret 2010 beräknas till 61 miljarder dollar, och detta lågt räknat. De amerikanska trupperna har nyligen förstärkts med 21000 man och uppgår nu till sammanlagt 68000, privata säkerhetsstyrkor och övriga koalitionstrupper oräknat. Den amerikanske befälhavaren general David McChrystal sägs redan ha begärt ytterligare förstärkningar om 20-30000 man att skeppas över inom en nära framtid. Den sammanlagda koalitionstrupperna skulle då uppgå till ca 120000 man, 20% fler än sovjetimperiet mobiliserade innan det gick samma öde till mötes som britterna och Alexander den store dessförinnan. Försvarsminister Gates sägs redan gnissla tänder men problemet är värre än så. Enligt gängse COIN (counterinsurgency) doktrin skulle koalitionstrupperna behöva uppgå till minst 200000 man för att Afghanistankriget på sikt skulle kunna avslutas någorlunda framgångsrikt. EU-ländernas militära bidrag har med några få undantag varit begränsade och någon märkbar förändring i det hänseendet är ej att förvänta. Så gott som samtliga analytiker är överens om att nyckeln till en långsiktig stabilisering av situationen i Afghanistan kräver fungerande och någorlunda effektiva afghanska militära och polisiära styrkor. Målsättningen är inledningsvis att den afghanska armén och polisstyrkorna skall bestå av ca 134000 respektive 100000 man. Behovet är betydligt större på sikt, tyvärr går processen långsamt men rent teoretiskt är potentialen stor. Nämnas kan att för kostnaden av en amerikansk soldat kan sextio afghanska soldater tränas och sättas i fält. Den civila krishanteringen och de humanitära insatserna får ofta spela en underordnad roll i moderna krig och konflikter, de ekonomiska resurser som satsas på dessa avgörande områden är ofta försumbara jämfört med de gigantiska belopp som satsas på rent militära insatser.
Om det politiska priset för ett långvarigt och storskaligt amerikanskt engagemang i Afghanistan med stor sannolikhet är alldeles för högt vore ett rimligare alternativ en smart COIN-strategi med syfte att eliminera al-Qaeda och närbesläktade terrororganisationer i Afghanistan och Pakistan. Betoningen i en sådan komplex operation ligger trots allt på den icke-militära sfären och omfattar även ett försoningsprogram där samtliga afghanska ”intressenter” inom motståndsrörelsen förutom den hårda kärnan av jihadister och talibaner ges alla olika former av incitament inklusive rena mutor för att lägga ner vapnen och integreras i ”det vinnande laget”. Futtiga 30 miljoner dollar i månaden skulle räcka för att avlöna 250000 f.d. upprorsmän under en månad! En struntsumma i sammanhanget och en metod som provades med framgång i Irak. En omfattande utländsk militär närvaro korrelerar med ett omfattande motstånd. Det kan även vara bra att påminna sig om att stora delar av upprorsrörelserna inte är ute för att återintroducera kalifatet, de är ute efter att bli av med utlänningarna. Att byta sida, ingå nya allianser är en del av den afghanska krigföringen om förutsättningarna är de rätta. Det kan även vara bra att påminna sig om att stora delar av upprorsrörelserna inte är ute för att återinföra kalifatet, de är ute efter att bli av med utlänningarna.
Utvecklingen i Afghanistan är intimt förknippad med situationen i Pakistan. Kärnvapenmakten med 180 miljoner invånare kämpar med otaliga svårlösta problem. De mer eller mindre öppna gränserna mot Afghanistan samt de faktum att en stor del av ledarna, kommendanterna, rekryterarna, finansiärerna m.m. för upproret i huvudsak är baserade i Pakistan utgör endast en del av den problematiken. Mer om Pakistan i ett eventuellt kommande blogginlägg.
Obamas syn på konflikten som ett ”nödvändigt krig” i begreppets mer expansiva skepnad gör att han försatt sig i en politiskt besvärlig situation. Att dra tillbaka trupperna innan en stabilisering kommit till stånd innebär betydande risker inrikespolitiskt, en utvidgning av konflikten innebär andra risker i form av fler stupade och skadade samt en ökad ekonomisk belastning på ett USA med stora budgetunderskott, snabbt ökande statsskuld samt allvarliga strukturella problem. Ett framgångsrikt statsbyggnadsprojekt i Afghanistan skulle även kräva ekonomiska tillskott av mycket omfattande karaktär, under lång tid, utöver de rent militära utgifterna. Kriget i Afghanistan innebär olyckligtvis stora interna spänningar och risker för Nato, den militär och säkerhetspolitiska alliansen av sådan avgörande betydelse för Europas och inte minst Nordens säkerhet. Den svenska insatsen bör sättas in i ett större politiskt och ideologiskt perspektiv men även ses mot bakgrund av den totala omvandlingen av försvarsmakten från ett invasionsförsvar till ett renodlat insatsförsvar. Det är hög tid att ifrågasätta utvecklingen och prioriteringarna inom svensk försvars- och säkerhetspolitik och det hårt drabbade och misskötta svenska försvaret.
Jan Guillou född 1944 har välförtjänt hamnat i de svenska mediernas blickfång då det avslöjades att han haft samröre med KGB åren 1967-1972. Guillou nådde sin journalistiska höjdpunkt i början och mitten av 80-talet då han även belönades, tämligen välförtjänt om jag minns rätt, med det Stora Journalistpriset. Stora delar av sin senare karriär har han dock ägnat åt sin roll, allt enligt de sakkunniga, som medioker, på sin höjd medelmåttig om än storsäljande deckarförfattare. Får väl erkänna att jag aldrig läst en enda av deckarna ifråga, föredrar Jan Mårtensson, inte heller har jag orkat ta mig igenom några av filmatiseringarna trots ett par tappra försök.
ture
Här hemma skäms inte socialdemokraterna för att samarbeta med den parlamentariska extremvänstern. Vi väntar med spänning på vilken ministerpost Lars Ohly erbjuds ifall olyckan är framme 2010, spekulationerna lär tillta ju närmare valdagen kommer.